Jesus Kristus i nutida tro

Den nytestamentliga tron på Jesus som Kristus och Guds Son har under snart två tusen år varit kristendomens kännemärke och livsnerv, och är det fortfarande. Samtidigt har denna tro präglats och färgats av de mänskliga strävanden och tänkesätt som utmärkt varje kulturepok. Denna tro har ju varit ett svar på människors djupaste längtan och förhoppningar om frälsning och helhet.

Törsten efter personlig religiös erfarenhet, hungern efter social och politisk rättvisa, mötet med världsreligionerna, de psykologiska, sociologiska och kybernetiska omvälvningarna påverkar det utgående 1900-talets Kristustro. Detta gäller både vid universitet och teologiska seminarier och i kristna människors liv – alltifrån medelklassamerikanska församlingar till basgrupper som kommer samman i Tredje världen, ofta under livsfara.

Växelspelet mellan akademisk teologi och folkfromhet är komplicerat. Det händer att teologerna distanserar sig från vanliga kristnas sätt att ge uttryck för sin tro, men å andra sidan utvecklas ibland livsformer och tänkesätt i Guds folk som påverkar teologerna.

Väldiga förändringar i villkoren för kristet liv har ägt rum under de senaste

årtiondena. Dessa förändringar har både satt den kristna erfarenheten av Jesus Kristus som livets centrum i fråga och stimulerat den.

Ett personligt gudsförhållande

Kristna människors personliga förhållande till Kristus har kommit att präglas allt djupare av den nyväckta hungern efter personlig religiös erfarenhet. Paradoxalt nog har denna gått hand i hand med förändringen av kulturmönstret i det efterindustriella Västeuropa och Nordamerika och i utvecklingsländerna. Strukturerna har inte kunnat förmedla känslan av att tillhöra ett helt, att stå i ett sammanhang, och därför har enskilda människors hjärtan sökt efter mening i ett personligt gudsförhållande i Kristus, ett gudsförhållande som ger känslomässig tillfredsställelse och inte är beroende av andras åsikter och erfarenheter. Det finns tecken som bekräftar att vår tid är lika mycket religiös som världslig: ett tilltagande deltagande i exercitier och andra former av dagar för stillhet och meditation, hållna i Ignatius’ eller i andra ordenstraditioners anda; en tilltagande efterfrågan, hos såväl lekfolk som ordensfolk, efter andlig ledning; en eruption av karismatiska bönegrupper, där de enskilda medlemmarna får hjälp att leva ett böneliv som lämnar rum för känslan och försjunkandet i Anden och ger en andlig livshållning. Den ontologiska dubbeldynamiken i alla människor – människan är å ena sidan individ, något ”för sig”, å andra sidan hänvisad till den Andre för sitt liv – kommer dessutom till uttryck på psykoterapeutiska och andra, mindre omedelbart religiösa vägar. För många som lämnar utrymme för bönen i sitt liv, en bön som lever i deras innersta, har Kristus blivit en konkret person.

Där den liturgiska förnyelsen verkligen har lyckats har den väckt kristna människors medvetande om att det kristna livet i grunden har en gemenskapsdimension. Här erfars Kristus som den som också syftar på de sina när han säger: ”Detta är min kropp, för er” (1 Kor 11:24). Han är en Kristus som erfars i ett nät av relationer till medkristna som tror på hans uppståndelse.

Aktiv insats. Basgrupper

En andra väg, på vilken kristna människors Kristuserfarenhet förnyas, är det förstärkta sinnet för uppdraget att göra en aktiv insats. Det har på ett märkbart sätt börjat förändra kyrkans ansikte. Den klassiska arbetsfördelningen inom kyrkan passar här inte riktigt längre. Många medlemmar i kyrkan erfar starkt den ”fullmakt” de har som kristna, och den utgör en anledning för dem att lära känna Kristus på nya sätt: i umgänget med människor med skilda behov, i hängivenheten för Faderns rike och i glädjen över att få äga Andens gåvor.

Kristuserfarenheten utvecklas på ett tredje, därmed nära sammanhängande sätt. I basgrupperna, som redan har börjat forma kyrkans framtida utseende, erfar de troende det som teologernas redaktionskritik har sagt: att varje gemenskap inom kyrkan har sin särskilda Kristuserfarenhet och får möjlighet att i ord och handling (och under nådens inflytande) formulera var sitt ”femte evangelium” – precis som t.ex. Matteus tecknade Jesus och hans liv utifrån en alldeles bestämd församlingserfarenhet och utifrån medvetandet om Kristi närvaro där genom den helige Ande.

Både institutionella insatser och enskild människotjänst (fjärran från allt sneglande efter proselytmakeri), liksom mötet med andra världsreligioner för att finna vägar att ställa människor inför det gudomliga Mysteriet – allt detta är sätt, på vilka denna kristna sändning och detta vittnesbörd antar kött och blod. Kristusmysteriet erfars som något som är vidare än mannen från Nasaret: ”befrielse” blir ett ord av central betydelse och ”frihet” det djupaste uttrycket, för enheten mellan Gud och människa.

Ingen kan förutsäga vad mötet med världsreligionerna kommer att medföra för de kristnas sätt att tro på Kristus och för vår mer och mer gemensamma historia på jorden. Ingen teologi kan förutsäga, hur de kristnas ökande ekologiska och socio-politiska engagemang kommer att prägla denna Kristuserfarenhet år 2000. Ty ännu ser vi bara begynnelserna av denna erfarenhet, och tjänsten åt jorden och den mänskliga världen i den efterindustriella tidsåldern har ännu bara börjat.

Övers. och bearb. Anders Ekenberg