Katolska kyrkan i Kina II – Något om senaste tiden

Redan från det kommunistiska maktövertagandets första stund var kyrkan medveten om den belastning som minnena av den främmande imperialismen utgjorde. Men den imperialism som helt nyligen hade varit nära att slå Kina sönder och samman var inte den västerländska utan den japanska. De kristna missionärerna hade emellertid under mer än ett sekel arbetat under det paraply som de europeiska makternas imperialistiska hot hade utgjort. Detta skydd var i längden farligt för den kristna förkunnelsen; genom de många missbruk som var förenade med imperialismen blev skyddet ödesdigert. Redan tidigt fanns det kritiker bland missionärerna. En fransk jesuitsuperior i Kina skrev år 1900: ”Missionärerna sveper både sig själva och sina hjordar i den franska fanan, katolicismen kommer på detta sätt att framstå som en fransk religion och driver den som blir kristen att fjärma sig från sin egen nationella särart för att ansluta sig till de seder och bruk som härskar hos fientliga främlingar. Allt detta sammansmälts enligt kinesernas tanke i en och samma göt.”

Företrädarna för det nya Kina gjorde från sina utgångspunkter alldeles rätt i att hålla på landets värdighet och motverka att flydda dagars imperialism skulle ges tillfälle att på nytt sticka upp huvudet. Men vi bör ej heller glömma att utvecklingen inte hade stått stilla inom kyrkan. Man stod inte på samma ståndpunkt som år 1900, inte ens stod man och stampade där man hade stått vid andra världskrigets utbrott. Anda och tänkesätt hade ändrats hos missionärerna. En av de mest kända tidiga företrädarna för en avkoloniserad kyrka var den belgiske prästen Lebbe, en tid verksam inom Lazaristorden. Hans ord hade givit eko inom kyrkan. Mellan åren 1937 och 1948 hade antalet kinesiska präster ökat med 42 %, i absoluta tal hade de stigit från 1 897 till 2 698 stycken. Flertalet av dessa kinesiska präster betraktade säkert tillskottet av utländska ämbetsbröder som värdefullt. Men först och främst ville de att kyrkan skulle bli mer kinesisk till anda och struktur än vad den hade varit under tidigare skeden, detta gällde särskilt de poster på skilda nivåer som innebar ansvar för kyrkans ledning. Men det behövs en förklaring till att de, som allra mest arbetade för en kinesisk kyrka, också var desamma som först av alla hamnade i de kommunistiska fängelserna. Ingreppen mot kyrkan riktade sig främst mot de kinesiska präster som var vuxna ett större och övergripande ansvar.

Det var regimen som valde när och var man ville gå till angrepp. Mängder av vittnen till de dåtida händelserna är ense om att det främsta målet inte var missionärerna i deras tillvitade egenskap av kolonialistiska agenter. Man riktade in sig på Vatikanen. De utländska prästerna i landet behandlades jämförelsevis väl. Och angreppen mot kyrkan fortsatte även sedan man hade kört ut missionärerna. Man fortsätter kampen samtidigt som man hävdar att man är beredd att tåla den katolska tron såsom en tämligen harmlös idealistisk världsåskådning. Chou-en-lai sade själv mer än en gång att andliga band med påven skulle kunna godtagas. Tolkad med Chous egen kommunistiska teori skulle detta innebära att de tillåtna banden skulle bli alltför svaga för att vara av större värde. Katolikerna själva vet att endast sådana länkar som verkligen binder människor till varandra har verklig betydelse och förtjänar att kallas andliga band. Detta ingår som en del av den katolska tron, vari man alltid har tolkat kyrkans väsen som en kropp.

Myndigheterna begärde av den kinesiska kyrkan att den skulle samordna sin aktion med statens. Kyrkan borde i samklang med de statliga riktlinjerna begära att det påvliga sändebudet, internuntien (motsvarar en envoyé) Riberi – som till sin nationalitet var monegask – skulle utvisas. Riberi och shanghaibiskopen Gong Pinmei tillhörde den första omgången av missnöjesobjekt. Pekings kamp mot Vatikanen kan illustreras med dessa namn liksom i ett något senare skede med biskop Deng. Det fanns få kraftfulla kyrkliga personligheter på ledande poster i den unga kommunistiska folkrepubliken. Riberi var själv en sådan och hans närvaro fick än större betydelse därigenom att landet år 1949 hade mist två av sina främsta biskopar. Ärkebiskopen av Peking, kardinal Thomas Tian Kensin fanns inte längre i landet och ärkebiskopen av Nankin – då ännu landets huvudstad – Paul Yupin hade följt Kuomintang-regeringen till Taiwan. Det kan tilläggas att kardinalen inte lär ha varit på något sätt politiskt belastad.

Internuntien arbetade för att få stanna kvar i landet och aktade sig noga för att göra något som skulle kunna förarga den nya politiska ledningen. Förgäves försökte han träffa de nya ledarna. Allt detta styrks av vad trovärdiga vittnen har berättat. Man ville bli av med internuntien och ställde katolikerna inför ett val. Antingen skulle de hjälpa till att köra ut det påvliga sändebudet eller också skulle de straffas för tredska.

Många präster hade ställt upp aktivt mot amerikansk imperialism – detta gällde också om präster som var särskilt kända för nit och allvar. Man frågar sig vad det var som gjorde att landets ledare fann det vara lämpligt att tvinga katoliker att skriva på upprop vari sändebudet Riberi anklagades för att ha spionerat för amerikansk räkning och övat annan brottslig verksamhet. För katolikerna blev frågan om hur man skulle ställa sig till Riberi ett moraliskt vägskäl. Var det tillåtet att offentligt anklaga påvens sändebud för brott i syfte att själv undgå fängelse och fattigdom? Många som ställde frågan tvekade ej om svaret. Moralteologiska spetsfundigheter kunde här ej användas för att ursäkta ett angrepp på Riberi. Den som ville behålla ett rent samvete nödgades ta avstånd från angreppen och protestera mot kampanjen. För ärkebiskopen av Shanghai och hela hans stift blev frågan om Riberi skulle anklagas för ett brott en ödesfråga. Saken skall utvecklas närmare i det följande. Även sedan Riberi hade jagats bort häftade sakens moraliska sida alltjämt vid sinnena. Det begärdes av alla och envar att de skulle gilla och godkänna åtgärden och erkänna att folkviljans krav därigenom skulle ha tillgodosetts. Men det skulle bli fler affärer gällande kyrkan. En av dem gällde Marialegionen, en annan de katolska barnhemmen. Redan från 1951 – således före kulturrevolutionen – anklagades ordenssystrar i Shanghai, Kanton och Nankin för att ha mördat tusentals spädbarn. Systrarna fängslades, dömdes och utvisades. Dessa rättegångar påminde rätt mycket om de som förr brukade hållas mot judar, anklagade för ritualmord. I Shanghai finns en minnessten som hugfäster dessa händelser. Angreppen mot systrarna var ett hot mot församlingen. Förföljelserna luttrade församlingen. Om man ville gå oskadd igenom de hatfulla aktioner som riktades mot församlingen hotade istället den andliga döden. Man framförde till församlingen att systrarna hade låtit de små barnen dö av svält på samma sätt som landets förtryckare hade utnyttjat dess armod och att den katolska församlingen gjorde sig delaktig i dessa brott om den skyddade systrarna. Det hat som en gång hade alstrats av imperialistiska övergrepp blev en grogrund för ett växande ont utan skönjbart slut.

Landets politiska ledning plockade fram den ena affären efter den andra i syfte att söka sak med kyrkan. Detta ställde de kristna, som kände sig kallade att säga ja till sanningen och nej till lögnen, på svåra prov. I dessa prövningar borde man undvika att stå ensam. Biskop Ignatius Gong ingrep själv, detta inte som enskild person men såsom ledare för sin församling. I enlighet med kinesisk katolsk tradition manifesterade sig församlingen i liturgin vari den tillsammans med brödet även mottog sin biskops ord. Gudstjänsterna drabbades även de av de strider som pågick utanför församlingen. Det gick ej att hålla tvedräkt och strider utanför. De troende vakade så gott de förmådde över att den heliga eukaristien skulle behålla sin egenskap av att vara ett endräktens sakrament. Man såg därför till att de, som själva hade ställt sig utanför församlingsgemenskapen, ej skulle få del däri. Man har då och senare tolkat denna vakthållning som utslag av fruktan för klander från överställda kyrkliga myndigheter. En fruktan fanns, men denna hade ej sin rot hos några kyrkliga myndigheter. Den kom från det håll där man nu med kraftiga medel gick in för att angripa kyrkan. Den fruktan man kände inför detta hot var något annat än rädslan för att mista den enhet och gemenskap som präglade församlingen.

Det rörde sig väsentligen om att försöka bevara endräkten. Kyrkan i Shanghai vägrade för sin del att falskt anklaga det påvliga sändebudet för brottsliga gärningar. I enlighet med denna hållning tröttnade ej heller stiftets biskop på att mana sin präster till sämja och bjuda dem att aldrig någonsin ange och förtala varandra.

Biskopens klara beskrivning av sakens läge kom en och annan att beteckna hans ståndpunkt som sträv. En förenkling av detta slag är ägnad att främja förvirring och ursäkta orättrådighet. Kampen skedde på det andliga och praktiska planet, inte på det politiska. Ärkebiskopen av Nankin – som hade anslutit sig till Kuomintang – var ett undantag från den i hela Kina gällande regeln att biskoparna höll sig utanför politiken. Det är sant att dagens Kina har två katolska kyrkor. Dels en schismatisk som är regeringstrogen, dels en som håller sig till påven. Men det är inte fråga om en uppdelning på framstegsvänliga och bakåtsträvande krafter. En sådan uppdelning fanns exempelvis i Frankrike efter 1789 års revolution. Då fanns dels en av det profana samhället styrd ”konstitutionell” kyrka, dels ock en av genstöriga präster styrd gammaldags kyrka. Dessa präster och deras meningsfränder bland lekmännen ville inte veta av vare sig kyrkliga eller politiska förändringar. Den franska revolutionens genstöriga och bakåtsträvande kyrka ville behålla såväl den gamla och vanda kyrkliga organisationen som kungadömet. Man arbetade för detta som om det hade rört sig om ett och samma mål. Så har det aldrig någonsin varit i det kommunistiska Kina. Shanghais biskop har fått lida, men han har inte lidit därför att han skulle ha stött Kuomintang. Kinas nyare historia är ytterligt sammansatt och historieskrivningen tål inte vid alltför snarfunna förenklingar. Då och då ankommer det på oss människor att uppriktigt svara antingen ja eller nej. Gong Pinmei – vars ställning som åsiktsfånge erkändes av Amnesty International – tvekade för sin del ej att klart svara på de frågor som samtidens händelser ställde till honom. När Gong Pinmei släpptes ur fängelset var detta inte något som kunde skada Kina. Händelsen väckte dock allmän förvåning lite varstans i världen.

Vi skall inte uppehålla oss vid vad som hände i stiftet Shanghai under året efter biskopens arrestering den 8 september 1955. En sak bör likväl nämnas. Denna är de många arresteringar som följde efter det att biskopen hade häktats. Man grep människor av skilda stånd och villkor. Bland de gripna fanns inte endast präster utan också lekmän, exempelvis unga studentskor. Efter sju år fyllda av kamp mot kyrkan i Shanghai kunde myndigheterna anteckna en vunnen seger. Man hade till slut lyckats få kapitularvikarien – stiftets föreståndare under vakansen på biskopsstolen, pastor Frans Xavier Chang Shilang – att den 21 mars 1956 sända Rom ett telegram vari anfördes ”Biskop Ignatius Kiung greps med stöd av gällande lag på grund av antipatriotiskt uppträdande, vi har därför i behörig ordning låtit välja . . . Den 27 mars kom ett svar från prefekten för missionskongregationen, kardinal Biondi, som genmälde att ”den synnerligen värdige och aktningsbjudande biskop Ignace Kiung hade blivit orättvist fängslad” och att det i den katolska lagen funnes bestämmelser om vem som under biskopens frånvaro skulle styra stiftet. Under lång tid har dessa båda telegram använts för att försöka få världen att tro att det var Pius XII som hade ansvaret för brytningen. Det kan tilläggas att själva texterna inte har åberopats.

Av texterna framgår att om Rom skulle ha godtagit telegrammet från Shanghai skulle detta ha inneburit att man där också skulle ha anslutit sig till de anklagelser som riktades mot biskopen. Om det romerska svaret endast hade innehållit skuggan av en misstanke om att man vore beredd att ge biskopen i sticket skulle detta ha fört med sig att detta skulle ha använts för att knäcka och försvaga katolikerna ända in i fängelserna.

Montrealkonferensen och arresteringarna i Shanghai

Biskop Deng Yiming slapp ur sitt fängelse för två år sedan, biskop Gong Pinmei sitter fortfarande kvar i sitt. Dessa mäns öden är omtalade och förtjänar uppmärksamhet. Likväl bör de inte driva oss att glömma vad som har hänt den stora merparten av landets katoliker. Två händelser har nyligen inträffat, vilka belyser den vanlige katolikens situation. I oktober 1981 hölls en samkristen konferens med såväl katoliker som protestanter i Montreal. I denna ingick deltagare från många länder, bl.a. från Kina. I slutet av november greps ett tjugotal katoliker i Shanghai på grund av det sätt varpå de hade bekänt och utövat sin religion. Den allmänna opinionen ute i världen hade svårt att tyda dessa motsägelsefulla nyheter. De kinesiska katoliker som fick vara med på konferensen i Montreal var sådana som var godkända av regimen. Men arresteringarna i Shanghai visade att det även fanns en annan sorts katoliker, de som ogillades av landets politiska ledning. Det är lätt att misstänka att regimen använder sig av den godkända och regeringsstyrda kyrkan för att dölja de förföljelser som man anställer mot den kyrka som lever i det fördolda, av omständigheterna tvingad till tystnad. De tvångsmedel som man nyligen använde i Shanghai vittnar om den betydelse de styrande tillmäter denna tigande kyrka. Det finns omdömesgilla iakttagare som anser att det är den tigande kyrkan som omfattar flertalet katoliker och den officiella regeringskyrkan mindretalet. Denna åsikt börjar nu att vinna vidgat gehör även utanför en trängre krets av experter.

Den nämnda internationella kristna konferensen i Montreal inneslöt ett steg som ej tidigare hade tagits. Den var det första tillfälle som en konferens av detta slag räknade officiella deltagare från Kina. Biskoparna Mikael Fu Tieshan från Peking och Antonius Tu Shihua från Hanyang företrädde den regeringstrogna kyrkan. De åtföljdes av generalvikarien i stiftet Yaoyang, Wang Zicheng – i förbigående sagt har denna fått i uppdrag att se till att det nedlagda prästseminariet i Peking åter skall kunna öppnas. Det var också första gången som kinesiska katoliker och protestanter verkligen samtalade med varandra. Till konferensen kom åtta företrädare för Kinas ’evangeliska kristna. De främsta av dem var biskop Ding Guangxuan, som är ordförande i det kinesiska samkristna rådet, vari företrädare för samtliga kristna bekännelser ingår, och Zhai Fusan, som är vice direktor för Religionsvetenskapliga institutet.

Initiativet till konferensen togs på kanadensiskt katolskt håll. Den backades upp och sponsrades av den kanadensiska ekumeniska organisationen ”Canada Council of Churches” samt genomfördes på ”Centre Mairal Montfortain”. Drivande kraft var den av syster Theresa Chu Meifen ledda organisationen ”Canada China Programme”. Till de elva kineserna vid konferensen fogade sig etthundrafyrtionio deltagare från andra länder, därav sexton från Europa. De etthundrafyrtionio fördelade sig på åttiofem protestanter och sextiofyra katoliker. Det stora flertalet av deltagarna var amerikaner – i detta ords vidare bemärkelse. Två kanadensiska katolska biskopar fanns med i kretsen. Syftet med konferensen var att i första hand få till stånd inledande samtal. Inbjudningarna hade därför formulerats på så sätt att risken för konflikt i görligaste mån skulle förebyggas. Om det bleve en sådan skulle den framtida uppföljningen av konferensens syfte försvåras. Det har anmälts att vissa inlägg vid konferensen skulle komma att publiceras men det lär dröja länge innan de fullständiga kongresshandlingarna kommer att föreligga i tryck.

I den stadga som gäller för ”Katolska Patrioter” finns en bestämmelse (§ 2, mom 5), som säger att organisationen skall verka för att ”utveckla vänskapliga förbindelser med katoliker på det internationella planet”. Den punkt där det mest hettade till i Montreal var missionärernas forna samarbete med kolonialmakterna. Det upplevs alltjämt smärtsamt av västerlänningar att få känna på hur detta ämne våldsamt upprör sinnena. De hårda ord som framfördes i Montreal var knappast värre än de som är gängse hos det infödda prästerskapet i tredje världen. Åtskilligt som förr förtegs sägs nu högt och det är säkerligen nyttigt för västerlänningarna att gång på gång få ett och annat upprepat. Konferensens motto var likväl ”Att börja på nytt”. Sedan väl vad som tidigare har hänt och timat skulle ha klarlagts – man har ännu inte hunnit dit – finns det risk för att man försöker bygga kyrkan på anklagelser rörande fäders brott. Detta går inte ihop med en sann kristendom. Vi måste bygga på löftet om att våra egna missgärningar är förlåtna, inte på att anklaga andra.

Bland de ting man inte fick tala om var den munkavleförsedda kyrkan. Problemet finns hos såväl katoliker som protestanter. Många protestanter har känt att det finns band som fäster tron och friheten vid varandra. Det som har hänt katoliker när de har försökt göra sig hörda har även hänt många protestanter. Det gjordes åtskilliga påpekanden om att det skulle föreligga en konvergens mellan kristendomen och den anda som utmärker det nya Kina. Frågan om den underjordiska katolska kyrkan väcktes för att avvisas med hänvisning till gällande dagordning.

En fjärde kinesisk katolsk deltagare, lekmannen Lo Weido, var anmäld men fick förhinder i sista stund. Denne är ledamot av det statliga förvaltningsrådet och sitter där i egenskap av företrädare för sin kyrka. Av hans hand finns ett uttalande gällande den fängslade biskopen av Shanghai. Uttalandet publicerades i Quebec i början av år 1981. Lo Weido var en av biskopens domare i egenskap av lekmannabisittare iden domstol som dömde i målet.

Låt oss återge Lo Weidos ord ”När stunden var inne för huvudförhandling och avkunnande av dom ombads jag ta säte bland domstolens lekmannabisittare för att jämte domaren döma i målet. Gong Pinmei fördes in och vi överlade hans fall. Gong erkände sabotage, spioneri och en del andra brottsliga gärningar. I slutet av sitt anförande vände han sig till domstolen och vädjade om en mild dom. Målet mot honom var politiskt. Domstolen förfor ej på något sätt som kan förtjäna klander. Vi fortsätter inom församlingen att be för biskop Gong.” Detta försvarstal för domstolen klingar illa och det som ljuder falskt blir ej bättrat av de fromma slutorden. Det kan vara skäl att påpeka att det inte finns några trovärdiga uppgifter om att biskopen verkligen skulle ha erkänt att han skulle ha gjort sig skyldig till brott. Syster Theresa Chu Meifen – konferensens organisatör – hade själv kort före kollokviet färdigställt sin version av hur Kinas kyrkliga historia skulle ha gestaltat sig. I denna kunde exempelvis läsas att landets förutvarande ”kristna ledare” hade låtit identifiera Kristus med ett visst politiskt parti i Kina och att församlingen i Shanghai från eukaristin uteslöt dem som gillande ”de kampanjer som inte hade något att göra med frågan om ateism eller gudstro”. Hon klandrade vidare de präster, som hade kallat det syndigt att anklaga den häktande biskopen för brott. Hon menade att biskopen verkligen hade sysslat med antikommunistisk politisk verksamhet och därmed förbrutit sig mot landets lag.

Kolonialismen dryftades i rikt mått eftersom ämnet ansågs vara det som var enklast. Frågan om den kvästa kyrkan togs aldrig upp. På det sättet slapp man krävas på förklaringar till att många kinesiska katoliker alltjämt vill att deras kyrka skall leva i gemenskap med påven, som den statligt-officiella kyrkan utmålar som en makt av kolonialistisk art. På frågan till Pekings biskop om han uppfattade sig och de sina som verkliga katoliker trots att de saknade kontakt med Rom svarade denne: ”Vi har inte grundat någon ny kyrka.” Till dem som vid konferensen äskade något tecken på en mjukare kinesisk hållning svarades: ”Om Rom ändrar sin hållning skall vi också ändra oss.” Man lovordar Riccis och de andra jesuitmissionärernas insatser – från 1500-talet och framåt – och prisar deras metoder, vari bl.a. ingick att respektera hävdvunna kinesiska seder och anpassa formerna för den kristna trons utövning till inhemska bruk och riter. Samtidigt med berömmet kom även kritik. Man klandrade jesuiterna för att de böjde sig för den romerska stolen och följde beslut som denna hade fattat. Samtidigt som man berömde gångna tiders jesuitmissionärer ville man taga visst avstånd. Det som slår är också de enskilda påståenden gällande påvestolen, som har spritts under de senaste åren i samband med kyrkans kinesiska fråga. Dessa påståenden lät sig även höras vid montrealkonferensen. Mot de påvefientliga uttalandena står att påvarna i vårt århundrade har spelat en aktiv roll för att befria kyrkan från det kolonialistiska arvet och att den heliga stolen i många fall har haft besvär med att övervinna motstånd från missionärerna på fältet. Påven Pius XII hävdade vid sina kontakter med Kina den heliga stolens rättigheter – som de vid denna tid tolkades – men han var också öppen för de kinesiska folkens önskan om att deras särart skulle respekteras. I rundskrivelsen Ad sinarum gentes av den 7 oktober 1954 anförde Pius XII: ”Man bör berömma er för att ni har stått fasta i de prövningar som ni dagligen utsätts för. Ni vandrar på rätta vägar när ni – som ock anstår goda kristna – lyder dem som är satta att styra landet i de avseenden som dem vederbör och då ni besjälade av fosterlandskärlek fyller edra medborgerliga plikter.” Vi bör komma ihåg att det var det kommunistiska Kina som påven syftade på i sin rundskrivelse. Man skulle kunna citera fler uttalanden i samma anda av följande påvar fram till Johannes Paulus II. Man undrar vilka skäl det kan vara som driver människor att så systematiskt tysta ner allt positivt, som finns i förhållandet mellan de nutida påvarna och det kommunistiska Kina.

Konferensen i Montreal kan värderas från flera utgångspunkter. För de kinesiska katolikerna blev den ett fönster som öppnades på glänt genom att tre av dem fick tillfälle att lämna landet för att deltaga i en ekumenisk samvaro. För kristna från andra länder blev konferensen ett tillfälle att möta de problem som gäller för Kinas kristna. Även om de kinesiska katolikernas brytning med Rom skulle vara än allvarligare så står det dock klart att den katolska kyrkan i Kina är och vill förbli en kyrka. Att önska samtal och överläggningar är mänskligt, rätt och rimligt i den mån orden möter gensvar och ej byts mot tvetydigheter och undanflykter. Tvetydiga uttalanden kan blott tålas under viss tid. Undanflykterna får inte pågå hur länge som helst. Den av staten godkända kyrkans koncentration av polemiken mot de band som knyter kyrkan till påven blir allt svårare att dölja. Skälen för denna polemik är helt visst inte de som plägar anges. Regeringens oförsonlighet på denna punkt är illavarslande och de värsta farhågor synas därigenom kunna bekräftas. Av rådande omständigheter framgår att det är endast genom att förbehållslöst överlämna sig själva i Guds beskydd som en religiös grupp, som är oense med regeringen på denna punkt, skulle kunna överleva. Detta gäller om de katoliker i Shanghai som greps i november 1981. Fallet belyser situationens allvar och rådande nödläge.

Den regeringsgodkända katolska kyrkan är väl synlig. Även utlänningar känner till den. I åtminstone tretton städer finns det öppna kyrkor. Den kult som förekommer där har en ålderdomlig prägel och i Montreal ställde intresserade journalister åtskilliga frågor rörande densamma. Vad gäller kulten är ändringar alltjämt fullt möjliga. Den verkligt brännande frågan är emellertid inte frågan om kultens anpassning till vad som nu är brukligt inom den katolska kyrkan utan det är spörsmålet om hur långt ifrån den heliga stolen den aktuella gruppen står. Vad än de kinesiska biskoparna har för tankar i denna sak så styrs händelseförloppet främst av den profana statsmakten. Vill staten ett så hjälper föga att biskoparna önskar något annat. Av dem begärs att de helt skall följa de riktlinjer, som har uppdragits av dem som är innehavare av den politiska makten. Det språkbruk som används inom den kinesiska kyrkan är närmast bedrövligt. Man hävdar sålunda att kyrkan utmärks av oavhängighet och självstyre. Man hävdade på kinesiskt håll att det rörde sig om självständighet i tre väsentliga avseenden, nämligen rätt till självstyre, rätt att förvalta de egna tillgångarna samt rätt att förkunna och att därtill kom en fjärde rättighet, nämligen rätten till att vara oavhängig av påven.

Många kinesiska katoliker hyser i sina hjärtan varma känslor för påven och känslan av att det finns ett andligt samband har vidmakthållits trots att man kan observera ord och gärningar som syns tala häremot. Bland de katoliker som regelbundet går i mässan är meningarna delade. Man kan till och med tala om en tredje grupp. Denna består av de katoliker som i det tysta håller med den tigande kyrkan men som ej har den kraft och det mod, som behövs för att öppet ansluta sig. Denna grupps närvaro vid de mässor som firas i de av regeringen godkända kyrkorna har väsentligt förbättrat gudstjänststatistiken. Allteftersom den av regeringen hallstämplade kyrkan får ökat stöd från utlandet syns också den kompromissande gruppen öka i antal. Det stöd som Katolska Patrioter får av de politiska makthavarna utgör såväl en fördel som en fara för organisationen. Den s.k. trefaldiga självständigheten kan nämligen börja att tolkas på ett helt annat sätt än partiet och myndigheterna från början hade avsett.

Helt nyligen har regeringen fattat beslut, som innebär ytterligare och mer intensiva förföljelser av de katoliker, som inte dansar efter partiets pipa.

Det som har hänt med de kinesiska katolikerna kan inte förnekas och bortförklaras. De händelser som vi känner till kanske döljer andra och än mer betydelsefulla ting. Bland de tjugotal katoliker som greps och häktades i Shanghai kommer en del för första gången i sina liv att få känna av hur det känns att sitta i fängelse. Att själva utsättas för en svår prövning är förvisso något annat än att få höra beskrivningar på trosfränders plågor. För andra åter gäller, att de nu än en gång berövas friheten; något som de tidigare har fått pröva på under de gångna tjugofem åren. I Shanghaigruppen ingår både präster och lekmän. Tre av dem är till namnet kända jesuiter, möjligen ingår ytterligare tre jesuiter bland de häktade. Dessa tre präster har tidigare hållits i fängelse och när de för tre år sedan släpptes innebar detta att ett hopp tändes om att ökad religionsfrihet skulle vinna insteg i Kina. Inom Jesu Sällskap och bland dess vänner hade de för tre år sedan öppnade fängelseportarna tolkats som ett förebud om en kommande gryning. Många lidanden väntar dem som nu har fängslats. Grymma lekar med ord och deras betydelse kan komma att användas mot de fängslade under stundande rättegångar. Kommer man månne att anklaga dessa katoliker för fosterlandsförräderi? Dessa katoliker som älskar sitt kinesiska fädernesland på samma sätt som Johannes Paulus II älskar sitt polska hemland!

Man kan och bör fråga om oviljan mot påven är något som man – till skillnad mot vad gäller världsliga makter – inte vill göra avkall på. Är det dåraktigt att tro, att Kina en dag kommer att inse att de kinesiska katolikernas erkännande av påvens primat är något som väl går ihop med kärlek till frihet och fosterland, en frihet som kan upplevas inom en enda, världsomfattande kyrka.

I början av denna artikel anfördes att händelseutvecklingen i Kina ställer frågor till oss. Vi troende katoliker måste visa att vår kyrka är en frihetens kyrka i enlighet med vad Kristus själv har lärt.

Översättare: Bengt Rur