Luther och den kristna enheten. En katolsk synpunk

Inledande anmärkning

Tillåt mig att inleda med en personlig reflexion.

Som barn visste jag ingenting om Luther. Min uppfostran var katolsk, och trots att jag är infödd dansk skulle ingen spanjor ha kunnat få en mer katolsk fostran än den jag fick. Jag fullbordade mina teologiska studier i den förkonciliära, katolska stilen, och fram till två år före min prästvigning hade jag inte läst mer Luther än vad som står i Denzinger (dvs. bannbullans fördömande av vissa satser hos Luther). Därutöver hade jag hört några yttranden av Luther, fritt citerade efter Denifle eller Grisar, samt några ”katolska genmälen” i dogmatikläroböckerna (August Hasler har behandlat Luther-bilden i dessa böcker).

32 år gammal kom jag vid Köpenhamns universitet i kontakt med professorn i teologi K E Skydsgaard, och honom har jag att tacka för mitt senare Lutherintresse. Den grundläggande introduktionen i Luthers teologi fick jag genom honom, och han gav mig uppslaget att skriva en doktorsavhandling om Luthers utläggning av Filipperbrevet 2:5 ff.

Så begav jag mig till Rom och läste vid det påvliga Gregoriana-universitetet med stort intresse i Weimar-utgåvan … Arbetet blev aldrig klart, därför att jag oväntat blev utnämnd till biskop. Av min avhandling blev det så att säga bara ett litet Lutherord kvar: Crux probat omnia (WA V, 179, 31), korset prövar allt. Dessa ord lät jag skriva på mitt biskopskors och gjorde det till mitt ”valspråk” på mitt biskopliga vapen . . . Satsen tycks mig uttrycka ett centralt lutherskt ärende, som samtidigt är urkatolskt. När jag alltså övertog en central katolsk sanning i och med ett Luther-ord ville jag antyda att jag som biskop kände mig förpliktad att verka för försoning mellan katoliker och lutheraner.

Trots att jag inte längre har möjlighet att arbeta vetenskapligt har jag aldrig slutat att studera vidare i Luther. Så har jag alltså en personlig erfarenhet av katolsk Luther-läsning.

Kanske har andra katoliker gjort samma erfarenhet som jag. Ofta har jag känt mig djupt berörd och träffad. Ofta har jag blivit förskräckt och oroad: ”Jag blev tillintetgjord och visste det ej” (jfr WA V, 176, 19 ff: anima . . . quasi dicat: redacta sum in nihilum et nescivi). Vissa skrifter har jag aldrig kunnat läsa från början till slut, därför att dunkelheter och anfäktelser nästan blev för påträngande under läsningens gång – jag tänker särskilt på ”Om den trälbundna viljan”. Här kämpar man med de yttersta problemen, de som kanske bara kan besvaras med tystnad . . .

Ofta har Luther retat mig till vrede och motsägelse – orättvisan och den bristande logiken i vissa polemiska satser är bara alltför uppenbar. Jag skulle heller inte säga hela sanningen om jag inte lägger till en sak: ju äldre jag blir, desto större sorg känner jag vid Luther-läsningen. Men så känner jag mer och mer igen mig själv i honom. Glapion, Karl V:s biktfader, kände sig gisslad från topp till tå vid läsningen av ”Om kyrkans babyloniska fångenskap”. Själv känner jag snarare sorg. Man läser mycket med tårar i ögonen. Hur kom det sig att kristna människor så kunde förväxla offer och avguderi, Kristus och antikrist, tro och kätteri?

Men för det mesta har jag känt mig andligen berikad av min Luther-läsning. Hans skrifter har låtit mig ana en yttersta gåta – en sanning som är äkta katolsk och i vilken jag känner igen mig själv sådan jag är, i vilken jag också känner igen Kristus som en spegel av Guds avgrund. Mina erfarenheter som Luther-läsare är ointressanta som personliga minnen eller subjektiva vittnesbörd. De leder vidare till det objektiva perspektivet och till frågan:

Har inte katoliken en med Luther gemensam bakgrund, något som de flesta av dagens lutheraner saknar? Har inte just katoliken en särskild möjlighet att så att säga uppleva Luther inifrån? Luther hade genom sin stränga uppfostran fått lära sig känna Guds lag. Han konfronterades med lagen och kämpade med den. Har den genomsnittlige katoliken en bättre möjlighet att förstå Luthers utgångsläge än lutheranen? Luther hade svåra samvetskval i samband med bikten. Hur många lutheraner biktar sig och kan därmed överhuvud förstå honom ”inifrån”? Som munk levde Luther under de tre löftena. Många katoliker gör detta än i dag, men mycket få lutheraner. Luther opponerade sig mot en kyrklig auktoritet – kort sagt: Luther var katolik, liksom dagens katolik. Sören Kirkegaard har betonat att Luther bara får förstås som ett korrektiv. Men ett korrektiv kan man inte förstå utan det som skall korrigeras. Kirkegaard har insett något betydelsefullt. Luther är helt enkelt obegriplig utan den katolicism som han ville reformera. Man kan bara läsa Luther polemiskt eller ekumeniskt. Ett tredje gives icke.

”Ingen ekumenik utan Luther”

I samband med diskussionen om ett ev. katolskt erkännande av den augsburgska bekännelsen höjdes ropet att man från katolsk sida inte fick lösa de ekumeniska frågorna melanchtonskt på Luthers bekostnad. Man slog fast: ingen ekumenik utan Luther. Hur nödvändigt det är att instämma i den satsen framgår av följande omständigheter:

1. Luther är fortfarande i denna dag en andlig kraft. Lutherdomen är otänkbar utan Luther.

2. Luther har bland det lutherska kyrkfolket och bland lutherska teologer en obestridlig men svårdefinierbar auktoritet.

3. De olika lutherska ”lutherbilder” som uppkommit under århundradena och de olika evangeliska lutherinterpretationerna i dag kan inte upphäva Luthers auktoritet utan framhäver den snarare. De skiftande tolkningarna bevisar att man i ständigt nya situationer och mot skiftande bakgrunder vänder sig till Luthers skrifter och öser ur dem.

4. Också katoliker erkänner i dag att Luther som få andra var en genial och epokgörande teolog, låt vara ensidig, låt vara vilseförd i enskilda frågor: djupet i hans trosinsikt och den ständigt nya teologiska inspiration man kan finna hos honom måste erkännas.

5. Luther har hittills bland de flesta katoliker och lutheraner betraktats snarare som ett hinder än som en hjälp på vägen till kristen enhet. Därför måste man ge sig i kast med Luther för att övervinna det i hans person och verk som står i vägen för enhetsarbetet.

6. Detta gäller framför allt beträffande den exkommunikation som fortfarande har sin betydelse. Ännu är det långt till försoningen mellan Luther och Rom! Man måste göra klart för sig att exkommunikationen som rättslig akt visserligen var ensidig (påven exkommunicerade Luther) men som mänsklig och historisk händelse en ömsesidig realitet som så har förblivit. Luthers svar på bullan var uttalanden som: ”Därför är det klart att påven allena tillskansat sig nyckelmakten med samma rätt som Lucifer i himlen ville tillskansa sig Guds tron” – ”Alltså, eftersom jag kallar påven den störste mördaren som jorden sedan begynnelsen har burit, en som mördar kropp och själ, är jag nu, Gudi lov, i hans helighets och i papisternas ögon en kättare . . .”. Att kalla påven för antikrist var också en sorts – den värsta tänkbara – exkommunikation. Exkommunikationsbullan Decet Romanum Ponficem (3 januari 1521) kan som juridisk akt inte återkallas. Enligt latinsk kyrkorätt upphör varje exkommunikation med döden: den är ett kyrkostraff för levande personer. Det gjorda kan inte göras ogjort.

Det ömsesidiga än i dag verkande fördömandet och dömandet kan däremot revideras.

7. På grund av komplexiteten och mångfalden i Luthers skrifter är tolkningen svår och i många fall omstridd. Detta får dock inte leda så långt att man hos Luther bara vill se öppna frågor – på alla punkter eller i de centrala trosutsagorna. Det är möjligt och nödvändigt att man fastställer de centrala trosutsagorna och de väsentliga teologiska grundangelägenheterna hos Luther. Till den ändan är fortsatta historiska och dogmatiska forskningar nödvändiga.

8. Olika fördomar och vantolkningar är fortfarande verksamma. Detta måste undanröjas.

9. Historiens utveckling under mer än 450 år gör det nödvändigt att i dag bedöma Luthers teologi i ett nytt sammanhang. Katolska kyrkan har ändrat sig sedan dess, liksom de lutherska. Världen har blivit en annan.

10. Det som hände efter bannbullan – reformationen – gestaltade sig annorlunda än Luther hade önskat eller förutsett. Luthers ursprungliga avsikt var inte splittring utan reform. Han ville inte få till stånd en konfessionell kyrka som bar hans namn. Sedan splittringen blivit ett faktum trodde han (och sade ofta) att påvedömets tid snart skulle vara förbi. Det kunde inte bestå mycket längre. Men det blev annorlunda: påvedömet består än – men har inte denna problematik blivit en annan för lutheranerna? Hur som helst menade Luther att ljuset från evangelium snart skulle segra. Det falska och oreformerade skulle döma sig självt och inte kunna bestå i längden. Men i dag är det inte så självklart att evangelii ljus lyser klarare och kraftigare i de lutherska länderna än i de katolska … Därför måste det till en ny besinning, om man i dag skall finna det som var Luthers ursprungliga avsikt.

11. Knappast någon annan kyrka är i sina historiska rötter så intimt bunden till den romerska och latinska kyrkan som den lutherska. Därvid måste man beakta att Luther kan ses som ”produkten” av en ensidig teologisk och kyrkligt-kulturell utveckling under hög- och senmedeltid. Luther bryter med den senmedeltida traditionen men kan inte springa ifrån sin egen skugga. Luther och lutherdomen har ärvt katolicismen i dess värsta form och (delvis) till och med vidarefört den.

Dessa perspektiv visar på nödvändigheten av en dialog, inte bara mellan lutheraner och katoliker utan även mellan lutheraner och ortodoxa. Hos de ortodoxa kan lutheranerna få hjälp att övervinna sina ensidigheter, som de fått i arv av senmedeltiden och än i dag inte har övervunnit.

Ekumeniska tyngdpunkter

Liksom det finns tyngdpunkter i Martin Luthers teologi, så finns det också tyngdpunkter i de ekumeniska uppgifterna. De kan kanske indelas på följande sätt:

– I centrum står rättfärdiggörelsen genom tron. Oupplösligt förbundna därmed står kristologin och frågan om den treenige Guden.

– De ecklesiologiska frågorna hör samman härmed; ändå får de ecklesiologiska problemen inte identifieras med frågan om rättfärdiggörelsen eller betraktas som ren logisk deduktion utifrån rättfärdiggörelsen. – Andra frågor som Luther behandlat i polemiskt syfte men som inte står i något inre eller nödvändigt samband med hans rättfärdiggörelselära eller ecklesiologi (”adiafora”).

Den internationella luthersk-katolska dialogen talar om en ”långtgående konsensus” om rättfärdiggörelseläran (Malta-rapporten). På katolsk sida medges att människan blir rättfärdiggjord av tro och utan egen förtjänst. Också katoliker kan tala om –frälsningsvisshet” om man därmed inte menar intellektuell visshet (genom logiskt invändningsfri argumentering kan jag inte komma till insikt om att jag är frälst), utan visshet i hoppet som håller fast vid Guds löfte tvärs igenom alla anfäktelser. Också talet om den tillräknade rättfärdigheten kan ges en katolsk tolkning, liksom uttrycket ”samtidigt rättfärdig och syndare”. Det finns en delaspekt hos människan i vilken jag delvis är rättfärdig och delvis syndare. Men det finns också en totalaspekt enligt vilken jag samtidigt är helt och hållet syndare och helt och hållet rättfärdig (simul totus iustus et totus peccator) så till vida som jag med hela mitt väsen vore förlorad om det inte vore för den rättfärdighet som kommer mig till del i Kristi återlösningsverk.

Genom Kristi återlösning kallas jag också till frihet, och när jag genom tron upplever ”det glada och saliga bytet” blir jag delaktig i en kristen människas sanna frihet, den som Kristus skänkt mig. Denna frihet innebär att ingen auktoritet av kyrklig, världslig eller principiellt moralisk art kan binda mig, såvida inte dessa bojor av mig erkänns genom tron som uttryck för Kristi kärlek och sanning, som kallar mig att vara alla människors tjänare.

Principiellt står inget i vägen för mig att som katolik tillägna mig den lutherska rättfärdiggörelselärans grundinsikter.

Men ändå inställer sig betänkligheter och invändningar.

a) Det hävdas att Luthers rättfärdiggörelselära inte bara består i ovan nämnda ”grundinsikter” utan till den hör också t.ex. en dubbel predestinationslära som är oförenlig med katolsk tro.

b) Det finns ett inre samband mellan rättfärdiggörelselära och ecklesiologi. Men man kan inte förneka att det i ecklesiologin fortfarande finns ouppklarade motsättningar mellan katolskt och evangeliskt.

c) Enighet i rättfärdiggörelseläran kan (säger man) alls inte fastställas, därför att något sådant beror på en exakt historiskt och dogmatiskt korrekt tolkning av Luther. Men detta är avhängigt av olika forskares enskilda tolkningar, och här råder ingen samstämmighet.

Dessa och liknande frågor antyder ett ekumeniskt grundproblem mellan lutheraner och katoliker: är ett kyrkligt närmande (t.ex. i rättfärdiggörelseläran) identiskt med olika forskares forskningsresultat? Under två decennier har det bland många katolska Lutherforskare utbildat sig något av en konsensus om att det inte finns något kyrkoskiljande hinder i reformatorernas lära om rättfärdiggörelse av tro. Skulle en sådan konsensus i vardande kunna omintetgöras av nya forskningsresultat, så att vi på nytt hamnade vid den ekumeniska nollpunkten?

Eftersom de frågor som man måste ställa mot bakgrunden av Martin Luthers teologi tycks göra ekumeniken nära nog omöjlig är det nödvändigt att fastställa några klargörande grundsatser:

1. Martin Luthers teologi har en mitt och en periferi. Endast med största försiktighet får man dra slutsatser om periferin utifrån mitten. Slutsatser om mitten utifrån periferin är helt ogörliga (t.ex.: eftersom Luther har sagt det eller det om judar och kvinnor kan man beslå honom med något felaktigt i själva rättfärdiggörelseläran . . .).

2. I den dogmatiska teologin kan man med fördel dra en klar gräns mellan ”system” och ”ideologi”. Luther är inte i ordets vanliga mening en systematisk teolog. Detta till trots är det legitimt att skapa ett visst system av Luthers tankar. Något annat blir det, när man gör en ideologi av dem. En sådan kommer ofta till uttryck i omdömen som: ”Luther måste, om man drar de yttersta konsekvenserna av vad han sagt, nödvändigtvis mena det eller det . . .”. När teologer (lutherska eller katolska) drar de yttersta konsekvenserna av Luthers ord kommer de till mycket olika och motsägande resultat. När Luther t.ex. ofta och på högtidligaste sätt bekänner sig till de fornkyrkliga kristologiska dogmerna eller de första konciliernas treenighetslära, då är det oansvarigt att utifrån lösryckta Luthercitat eller på logiskt-ideologiska grunder hävda att Luther konsekvent måste ha förnekat dessa dogmer.

3. Därför får man inte utifrån olika meningar i ecklesiologin sluta sig till kyrkoskiljande skillnader i rättfärdiggörelseläran. Teologins, och spiritualitetens, historia visar hur ofta man dragit felaktiga slutsatser av riktiga grundinsikter.

4. Verkligt vetenskapliga (historiska eller dogmatiska) Lutherstudier är naturligtvis alltid välkomna, även om de i många enskildheter motsäger varandra. Nya undersökningar kan dock aldrig föra oss tillbaka till den ekumeniska nollpunkten. Detta av följande skäl:

För det första: Luther ville aldrig ha till stånd en ”luthersk” tro. Han ville ha en ”kristen” tro. Därför har han aldrig förstått sig själv som en ”auktoritet” i den meningen att det kan göras beroende av vissa satser och utsagor i hans skrifter vad lutheraner får tro eller inte tro. Liksom nya vetenskapliga Lutherstudier aldrig kan rubba det lutherska kyrkfolkets tro och trosbekännelse, lika litet kan de försätta de luthersk-katolska kontakterna tillbaka till nollpunkten.

För det andra: Luther har förvisso inte betraktat sig själv som ofelbar. Det är väsentligt för honom att han vill att man skall förstå honom som stående under Guds ords större auktoritet. Liksom han ville mäta andra kyrkliga auktoriteters och teologers auktoritet utifrån Skriftens ord, så vill han själv mätas med denna måttstock. Man kan alltså lugnt göra allt som står i mänsklig makt för att åstadkomma en interpretation av Luther som är så historiskt exakt och noggrann som möjligt.

För det tredje: mitten i Luthers teologi är inte bara innehåll, utan också kriterium.

Som kriterium är denna mitt inte bunden vid bestämda formuleringar, utan den kan uttryckas av Luther i flera, mycket skilda utsagor. Denna kritiska mitt är alltid kristologisk. Orden i hans andra föreläsning över Psaltaren är ett gott uttryck för denna mitt: Crux probat omnia. Korset prövar allt. ”Korset” – det betyder Guds korsfäste Son. I honom, den upphöjde (för att tala med Johannesevangeliet), får världen sin dom. Han är kriterium för gott och ont, sant och falskt.

Utifrån denna kritiska mitt kan man finna den sanna luthersk-katolska enheten i rättfärdiggörelseläran. Kan kriteriet lätt och entydigt användas också på de andra frågorna, framför allt de ecklesiologiska?

Här blir svårigheterna större. Det låter sig på kristologiska grunder icke a priori avgöras om sakramenten är sju eller tre till antalet. Det låter sig icke bevisas, om ett löftesord riktat av Jesus till Petrus verkar vidare i den katolska kyrkans historia. Många andra och viktiga ecklesiologiska frågor kan nämnas i sammanhanget.

Försoning

Även om ecklesiologin och därmed förbundna frågor inte får förväxlas med grundangelägenheterna och mittpunkten i Martin Luthers teologi, så utgör de dock svåra hinder på vägen mot en katolsk-luthersk försoning. Luther har angripit värden som ingalunda framstår som perifera för katoliken utan hör till hjärtpunkten i hans tro. Här tänker jag framför allt på Luthers många angrepp på mässan. På många ställen kallar han mässan ”avguderi”. Man kunde göra upp en hel katalog av invektiv mot mässan. Man behöver bara tänka på olika uttalanden i de schmalkaldiska artiklarna, t.ex.: ”Att mässan i påvedömet är den största och förskräckligaste vedervärdigheten, att den helt och hållet och i högsta grad strider mot trons huvudartikel och dock har varit den högsta och skönaste samt stått över och framom alla andra påvliga avguderier . . .” ”De känner det väl, att om mässan faller, då rasar påvedömet. Innan de låter det ske, så dödar de oss alla, så gott de kan. Över allt detta har denna draksvans, mässan, avlat mycken ohyra och drägg . . .” De vredgade utbrotten mot påven, de ständiga anklagelserna mot honom för att vara själamördare, dessa angrepp har retat och upprört katolikerna på Luthers tid – nu är de snarast obegripliga. Påven av i dag har knappast någon världslig makt, och till och med den ”otillfredsställde” katoliken är benägen att betrakta påven som ”familjemedlem”.

Inte heller här skräder de schmalkaldiska artiklarna orden: ”Detta stycke visar kraftigt, att han är den rätte ändkrist eller antikrist, att han har satt sig och höjt sig över och mot Christum, ty han vill att de kristna intet skall varda saliga utan hans våld, som dock är intet, av Gudi icke förordnat eller påbjudit. Detta är i själva verket att sätta sig emot Gud . . .”

Dessa och liknande angrepp av Luther går ännu mycket längre, som framgår av de satser som fördöms i bullan Exsurge Domine 1520. Men just denna bulla och den därpå följande bannlysningen är den punkt där polemiken förlorar sig i det vettlösa och uppspaltningen i två konfessionella samfund börjar. Lika väl som det i dag finns lutheraner som beklagar och helst skulle vilja glömma Luthers angrepp på mässa, sakrament och påve, så finns det omvänt katoliker som beklagar bullan Exsurge Domine på flera punkter och helst skulle vilja glömma den. Men det räcker inte med att glömma. Glömska betyder förträngning, och förträngning av problemen är långt ifrån försoning av dem. Men finns det försoning? Om vi tar hänsyn till exkommunikationen (om vilken dagens katoliker har en annan mening än den tidens) och om vi tar hänsyn till Luthers förfärliga angrepp (om vilka dagens lutheraner har en annan mening än den tidens) – finns det då en möjlighet till försoning, eller måste vi låta orden i de schmalkaldiska artiklarna få gälla än i dag: ”Alltså förblir vi evinnerligen skilda från varandra”?

Det lutherska världsförbundet har anbefallt försoning som ledmotiv för de ekumeniska ansträngningarna. I Dar-es-Salaam godkände man följande text vid plenarmötet: begreppet ”försonad olikhet” är ”helt och hållet ägnat att erbjuda viktig hjälp till orientering i dagens mödosamma process mot ekumenisk klarhet. Det beskriver en väg till enheten som inte nödvändigt innebär prisgivandet av konfessionell tradition eller konfessionell identitet. Det innebär en väg mot levande möte och andlig erfarenhet, av teologisk dialog och ömsesidigt tillrättavisande; de olika parternas specifika värden går inte förlorade utan renas, förvandlas och förnyas och framstår så för de andra som legitima uttryck för den kristna existensen, möjliga att se och bejaka som uttryck för den ena kristna tron. Olikheterna utplånas inte. De konserveras heller inte eller bibehålls oförändrade. De förlorar sin särskiljande karaktär och försonas med varandra.” ”Här gäller det den verkliga kristna gemenskapen, erkännandet av dopet, återställandet av den eukaristiska gemenskapen, det ömsesidiga erkännandet av ämbetet och en förpliktande gemenskap i vittnesbörd och tjänst som konstitutiva element.”

Hur låter sig ”den försonade olikheten” förstås och tillämpas på Martin Luther?

En väg till levande möte

Möte är motsatsen till skilsmässa – motsatsen till exkommunikation. Exkommunikationen är det starkaste uttrycket för att inte vara försonad. Den exkommunicerade stöts ut ur gemenskapen, till dess att exkommunikationen upphävs. Som redan sagts är exkommunikation i katolsk kyrkorättslig mening en form av straff inom den jordiska organiserade kyrkan. Därför är det meningslöst att upphäva en exkommunikation efter döden.

Men exkommunikationen är också en attityd som påverkar gemenskaper. Århundradena efter reformationen betraktade katolikerna alla vuxna protestanter som exkommunicerade. Konvertitens upptagning i kyrkan började med lösandet av exkommunikationsbandet.

Så sker inte längre vid upptagningen. Men har detta fört med sig en ändrad mentalitet? Vet dagens katolik om att ingen exkommuniceras för irrlära utom i det fall vederbörande genom personlig skuld motarbetar Guds sanning? Det ömsesidiga fördömandet har en början i tiden och en verkan i historien. Ett ”levande möte”, och det har redan börjat, befriar oss från denna känsla av ömsesidigt fördömande. Men upphävandet av fördömandet måste på ett eller annat sätt gå till roten – den historiska roten – och därför kan man inte stillatigande gå förbi Martin Luthers person.

Gemensam andlig erfarenhet

Till denna andliga erfarenhet hör insikten att vi inte kan försonas av egen kraft. Försoning hör samman med skuld. Skulden är delvis ett ofrivilligt arv av dåliga och tragiska omständigheter av historisk art. Luther och påven var i flera avseenden båda fångar i omständigheter som de hade ärvt utan att be om det. Men också personliga synder hade sin roll i processen mot en ömsesidig exkommunikation. Och det ligger icke i mänsklig makt att förlåta synder. I denna absoluta mening kan ingen människa erbjuda försoning eller skänka den på egen hand. Jag kan bara ”låta försona mig” med den andre i det att jag låter försona mig också med Gud. I en särskild mening gäller att vi inte kan ”försona” historiska händelser. Vi kan varken ångra eller göra bot för Luthers och Leo X:s handlingar. Historien har haft sin gång. Historiens verkningar går vidare.

Men det finns däremot möjlighet till en ny ”bearbetning” av historiska problem, därigenom att man i bön och utbyte av andliga erfarenheter lär känna varandra och lär sig förstå varandra. Här gäller det framför allt att just mot den mörka bakgrunden av det ömsesidiga historiska fördömandet först och främst lära känna det äkta och sanna hos den andre. Först den som har erfarit det äkta och sanna hos den andre kan tillåta sig att klandra, det ensidiga och falska hos honom.

Teologisk dialog

Mer än en fråga har hamnat i ett annat läge nu än på Luthers tid på grund av den katolska kyrkans senare utveckling. Redan det tridentinska konciliet undanröjde många av de missbruk som Luther angrep: penningtransaktioner i samband med avlaten, ackumulation av kyrkliga ämbeten och mycket mera sådant. Några teologiska frågor fick redan på Tridentinum ett sådant svar att det måste ha glatt Luther – att det sedan uppstod en skarp motsättning mellan den tridentinska katolicismen och lutherdomen kan här inte förnekas.

Det andra Vatikankonciliet och den följande utvecklingen har lett till andra ändringar som underlättar förståelsen mellan lutherskt och katolskt. Liturgin på modersmålet, betoningen av ordet och förkunnelsen – detta som framställs som prästämbetets och biskopsämbetets huvuduppgifter -, lekmannakalken, den nya förståelsen av förhållandet Skrifttradition, det klara erkännandet av samvetets frihet: detta och annat har uppfyllt önskningar som för mer än 450 år sedan uttalats av Luther.

Den internationella luthersk-katolska samtalsgruppen har försökt att formulera nyckelfrågorna i dagens teologiska dialog. I Malta-rapporten gällde det temat ”Evangeliet och kyrkan”, där man diskuterade de centrala lutherska positionerna: rättfärdiggörelsen, lag och evangelium, den kristna människans frihet, men också centrala positioner i den katolska ecklesiologin. Efter Malta har dialogen främst inriktats på nattvarden, ordinationen och ämbetet liksom på praktiska frågor om vägar till gemenskap och modeller för föreningen.

En väg till ömsesidig tillrättavisning

Försoningen är ingalunda något som bara har att göra med abstrakta frågor. Den kan bara ske genom luttring, förvandling och förnyelse. Ömsesidig tillrättavisning betyder beredvillighet att låta sig tillrättavisas av den andre. Lutherska världsförbundets program överensstämmer på denna punkt med det andra Vatikankonciliet: ”Varje förnyelse av kyrkan består huvudsakligen i tillväxt under trohet mot den egna kallelsen . . . På sin pilgrimsfärd kallas kyrkan av Kristus till denna fortgående reform, av vilken hon alltid har behov i samma mån som hon är en mänsklig och jordisk inrättning . . .

– Det finns ingen äkta ekumenik utan inre omvändelse.” Flera gånger brukas ordet ”självförnekelse” i detta sammanhang. Ordet får här väl inte förstås i privat-asketisk utan ecklesiologisk mening. En gemensam, kommunitär självförnekelse är nödvändig: ”Kyrkan, som i sin kropp bär Kristi utblottelse och dödslidanden” måste dag för dag renas och förnyas.

Vägen till ömsesidig tillrättavisning kan inte beträdas utan lidande. Försoningen har sitt pris. Kristus själv är försoningens pris: men dagens kristna människa måste också betala ett pris. Paulus tanke förefaller oss märklig: att Israels prisgivande är ”priset” för hednafolkens försoning (jfr Rom 11:15).

”Försonad olikhet”

Många skillnader finns i de mänskliga traditionerna, de liturgiska bruken, fromheten och spiritualiteten, i församlingsstruktur och kyrkorätt. Men ”försonad olikhet” finns det bara från det ögonblick då skillnader som hindrar trons enhet röjts ur vägen. Här kan enskilda teologer inte avgöra vad som hindrar trons enhet eller inte. Här behövs ett kyrkligt gemenskapligt avgörande. Inte alla olikheter kan helt enkelt konserveras och bibehållas.

Luther var en kritiker. Finns det fortfarande en möjlighet att utöva kärleksfull kritik? I kärlekens namn måste lutheranerna säga till katolikerna: Så länge ni inte ändrar det eller det kan vi inte erkänna den oavkortade kristna tron hos er. Och omvänt: För kärlekens skull måste katoliker göra klart för lutheranerna vilka ändringar lutheranerna måste göra för att katolikerna skall kunna erkänna den fulla oförminskade kristna tron hos dem. Först när en sådan ömsesidig tillrättavisning företagits kan olikheterna försonas.

Men till dess att målet är nått måste man söka uppnå etappmål. På vägen mot en kärleksfull ömsesidig tillrättavisning i syfte att nå full enhet är det inte nödvändigt att fördöma allt som man inte till fullo kan erkänna. Man måste vara öppen för den helige Ande som ”skall låta oss veta det som kommer att ske” (Joh 16:13).

Kyrkans tro och liv

Ett erkännande av dopet, ett återställande av den eukaristiska gemenskapen, ett ömsesidigt erkännande av ämbetena, förpliktande gemenskap i vittnesbörd och tjänst: denna djärva målsättning överensstämmer väl med andra Vatikankonciliets dekret om ekumeniken, som talar om att övervinna alla ”de hinder som står i vägen för den fulla kyrkliga gemenskapen, så att alla kristna kan samlas till samma eukaristi i den ena kyrkans enhet och enighet, den enhet som Kristus från början givit sin kyrka och som enligt vår tro ännu utan inskränkning består i den katolska kyrkan och som enligt vårt hopp ytterligare skall växa till”.

Önskan att fira en gemensam eukaristi efter ett ömsesidigt erkännande av ämbetena, den förpliktande gemenskapen i vittnesbörd och tjänst inför medmänniskorna – allt detta visar att situationen radikalt har förändrats sedan Luthers dagar.

Landesbischof Heintze har talat om ”en omisskännlig lägesförändring”. Om detta sade kardinal Willebrands redan 1970 i sitt tal inför Lutherska världsförbundet: ”För 450 år sedan trodde våra förfäder att de i det sanna evangeliets namn måste gå skilda vägar. I dag tror och hoppas vi att denna skilsmässa (som ingendera parten eftersträvade utan endast trodde sig tvungen att acceptera) kan övervinnas i det sanna evangeliets namn.”

I samma anförande nämnde kardinal Willebrands planerna på en fortsatt internationell luthersk-katolsk dialog som framför allt måste inriktas på nattvarden. Han sade: ”Alla resultat som leder till en större gemenskap på denna punkt kommer väsentligt att påskynda den dag då vi tillsammans kan fira Jesu Kristi enhetsstiftande måltid.”

Men trots allt ”förblir den katolsk-lutherska dialogen hänvisad till 1500-talet”. Därmed ville kardinal Willebrands ha sagt att man inte kan komma förbi Luthers person. Mycket väsentligt är det som kardinalen tillade: ”Det är självklart att den tidens kontroverser i dag framstår i nytt ljus. Många frågor som då stod i centrum för motsättningarna har idag hamnat i periferin och uppfattas knappast längre som kontroversiella, t.ex. rättfärdiggörelseläran som sådan. Det har visat sig att vittgående missförstånd rått på båda håll, vilket omöjliggjorde en saklig diskussion.”

Historiska och systematiskt dogmatiska Lutherstudier, också av katolska auktorer, har väsentligt bidragit till situationsförändringen. Men fortsatta omfattande historiska och systematiska studier är ännu nödvändiga.

Ändå måste det klart erkännas ätt en fruktbärande och i egentlig mening försonande situationsändring inte bara är en sak för vetenskapsmän och teologer, utan en angelägenhet för kyrkorna som sådana.

Än en gång vill jag anföra kardinal Willebrands tal från Evian: ”Vem skulle i dag vilja förneka att Martin Luther var en djup religiös personlighet som redligen och hängivet sökte efter evangeliets budskap? Vem kan bestrida att han trots sina angrepp mot den romersk-katolska kyrkan och den apostoliska stolen – vi får inte överskyla den sanningen – bibehållit den katolska tron i anmärkningsvärd utsträckning? Ja, har inte andra Vatikankonciliet tillmötesgått vissa krav som uttalades av Martin Luther och därmed låtit många aspekter av kristen tro och kristet liv bättre komma till uttryck?” ”Luther kan såtillvida bli vår gemensamme lärare som Gud alltid måste förbli Herre och vårt viktigaste mänskliga svar alltid måste förbli absolut förtroende till och tillbedjan av Gud.”

Är det för den katolska kyrkan möjligt att göra dessa kardinalens ord till sina egna som kyrka – i synnerhet beträffande rättfärdiggörelseläran? Är det för de lutherska kyrkorna möjligt att som kyrklig gemenskap och inte bara genom enskilda teologer tillstå att vissa – inte alla men många och väsentliga – av Luthers invändningar blivit inaktuella: att påven i dag inte mer måste avvisas som antikrist, att mässan, så som den uppfattas och firas i dagens teologi och liturgi, inte längre kan stämplas som avguderi, att det också inom den katolska lydnaden mot läroämbetet är möjligt att bevara evangeliets frihet, att det också bland katoliker finns en förståelse av Skriften som kan bilda gemensam utgångspunkt för tron?

Kyrkliga steg i riktning mot försoning och enhet väntas i dag. En klimatförändring bland den teologiska sakkunskapen räcker inte. Klimatet ändrar sig från vinter till sommar – omärkligt, dag för dag. Det är nog oundvikligt att det på vägen till försoningen finns tider av klimatförbättring respektive försämring. Men om man inte sår och skördar under de goda tiderna, då stundar hungersnöd. I vår tid hotar andlig hungersnöd den västliga världen. Många människor, inte minst bland ungdomen, förlorar sin kristna tro. Hur kan oförsonade kristna bli budbärare för försoningen? Hur kan splittrade kyrkor bli redskap för fred i en hatfylld värld? För evangeliets skull brådskar det med försoningen.

Försoningen är Guds gåva. Men som Guds gåva är den anförtrodd framför allt åt den kyrkliga gemenskapen. När man betraktar de hinder som fortfarande föreligger skulle man kunna tro att det åtminstone tar femtio år innan målet är nått. Eller än värre: är det troligt att vi åter förlorar det vi vunnit och hamnar i nolläget?

Det som redan har vunnits som något gemensamt måste hållas fast – av insikt måste det bli liv, av teologers samtal måste det bli ömsesidig, gripbar och förpliktande kyrklig handling. Det man tillsammans nått måste registreras, accepteras och fasthållas av kyrkoledningarna, så att det inte på nytt glider undan och försvinner.

De lutherska kyrkorna måste erkänna: den och den av Luthers anklagelser måste i dag betraktas som inaktuell. Den eller den av Luthers satser (som ingalunda berör hans huvudärende) var från början beklaglig och förfelad. Omvänt måste den katolska kyrkan slå fast: på den eller den punkten hade Luther ovillkorligen rätt och dömdes med orätt.

Luthers person kräver av båda parter mod och beslutsamhet.

Artikeln är ursprungligen ett föredrag som hölls i Tutzing i juli 1981 vid en studiedag om Luther, som arrangerats av den evangeliska akademin i Tutzing och den katolska akademin i Bayern gemensamt. Artikeln ingår också i en nyligen publicerad skrift med titeln. ”Weder Ketzer noch Heiliger. Luthers Bedeutung für den ökumenischen Dialog”, förlag F. Pustet, Regensburg.

Hans Martensen är katolsk biskop i Köpenhamn.

Övers. av den tyska originaltexten Anders Piltz