Nordiskt katolskt journalistmöte

Under några dagar i början av maj samlades ett trettiotal katolska journalister från Norge, Finland, Danmark och Sverige till den första konferensen av detta slag sedan 1966. Överhuvud har nordiska samlingar av katolska kulturarbetare eller publicister varit sällsynta sedan mitten av 60-talet. De nordiska akademikermöten som länge spelade en viktig roll för kontakt och utbyte upphörde efter Visby 1963 och Gjovik 1966. Men också de återupptas i år med en kongress i Reykjavik.

Detta avbrott i kontakter på huvudsakligen lekmannanivå kan förefalla vara en paradoxal följd av konciliets katolska nyorientering. Men i många kyrkor inleddes i mitten av 60-talet en intensiv period av strukturreformer, med tillskapande av kommissioner, nämnder och råd på olika nivåer och för skilda ändamål. I efterhand kan man se att reformarbetet tvärt emot intentionerna i mycket kom att innebära en tid av kyrklig introversion. Mycket kraft och entusiasm användes på att göra kyrkan bättre skickad för sin uppgift i den moderna världen. Men under tiden blev det mindre kraft över för utåtriktad verksamhet. I början av 60-talet var den danska katolska kyrkan den ledande i Norden, väl rotad i danskt samhälle och dansk kultur, med en väl utbyggd infrastruktur av församlingar, skolor etc. Där kom prövningarna och omprövningarna efter konciliet att bli mer djupgående än i de övriga kyrkorna med en svagare struktur, fåtaliga och spridda medlemmar eller allt överskuggande invandrarproblem. Medan kontakterna mellan katolska intellektuella förtvinade, skapades däremot i den nordiska biskopskonferensen ett samarbetsorgan på kyrkoledningsnivå. Biskopskonferensen var tillsammans med Stockholms katolska stift och UCIP, Union Catholique Internationale de la Presse inbjudare till konferensen.

Den sistnämnda organisationen har stadigt vuxit till ett ovärderligt forum för katolska journalister, inte minst i Tredje världen. Dess senaste världskongress hölls i Rom 1980, den nästa blir i Dublin 1983. UCIP sökte med konferensen i Djursholm mera systematiska kontakter med katolskt pressarbete i Norden än det som uppstått när enskilda deltagit i världskongresserna. UCIP:s ordf. Hans Saasmann, österrikisk förläggare och tidskriftsutgivare och dess generalsekreterare pater Pierre Chevalier, Genève, där UCIP:s sekretariat ligger, deltog i konferensen i Djursholm.

Programmet för konferensen var rätt blandat. Föredrag om kyrkans officiella uttalanden om massmedierna, presentation av Vatikanradions sändningar på de skilda nordiska språken, presentation av UCIP, en analys av det polska skeendet.

Viktigare var sannolikt orienteringarna om förhållandena i de olika länderna för katoliker som journalister i sekulär press, resp. den katolska pressens situation. Journalister i den världsliga pressen var lika många som dem som arbetade i katolska organ, och från alla länder kunde de i stort ge en bild av öppenhet och frånvaro av hinder och fördomar. Däremot kunde de flesta intyga den okunnighet och brist på intresse för annat än dramatiska skeenden som utmärker pressen.

En givande debatt fanns också kring särskilda skyldigheter och särskilt ansvar som skulle åvila en katolik och eventuellt föra till samvetskonflikter i arbetet. Likaså utbyttes synpunkter på hur katolska företrädare bäst kan hjälpa massmedierna, genom assistens på ”fältet” eller som nu planeras i Norge, seminarier för journalister med kvalificerade informatörer i katolska bakgrundskunskaper.

Den praktiska organisationen av konferensen hade omhänderhafts av Katolska biskopsämbetet i Stockholm och redaktionen för Katolsk Kyrkotidning. Uppenbarligen rådde en viss osäkerhet om utfallet av ett företag som detta, men lika klart var att alla, inklusive organisatörer, var synnerligen nöjda med resultatet. Inte så att någon ny organisation skapades eller några vidlyftiga planer för framtida samarbete uppgjordes. Om man har upplevt de skeenden i katolska kyrkan i Norden, som ledde till att det intellektuella och kulturella utbytet mer eller mindre avbröts för femton år, kunde man konstatera att dessa motsättningar mellan olika meningsriktningar, mellan hierarkin och lekmän eller präster och lekmän, nu i stort var försvunna eller åtminstone inte längre anledning till konfrontationer.

Detta konstaterande betyder självfallet inte att inga problem skulle finnas. Tvärtom var diskussionen mycket livlig om den kyrkliga ledningens informationsplikt både mot allmänhet men mer speciellt mot katolska publicister. Denna fråga hänger givetvis samman med vilken roll de katolska samfundstidningarna, ”stiftsbladen”, egentligen skall spela. Här har man funnit olika lösningar i de skilda länderna. I Danmark har Katolsk Ugeblad efter en tid som Katolsk Forum, nu blivit katolsk Orientering, en fjortondagarstidning i tabloidformat, som gratis går ut till 15 000 katolska adresser, av vilka dock en tämligen stor del ekonomiskt understöder tidningen.

I Norge har St. Olav tagit uppgiften att vara både stiftsblad och något av en kulturtidskrift. Den finländska Fides har till andra problem i en gemenskap med drygt 3 000 troende svårigheten att informera på finska och svenska i rimliga proportioner. Katolsk Kyrkotidning i Sverige har under de senaste åren fått betydligt större personalresurser, vilket håller på att visa sig i ett mer genomarbetat innehåll.

Signum är numera den enda katolska kulturtidskriften i Norden, ja också den enda för teologisk kommentar. Djursholmsmötet gav också tillfälle att diskutera ett ev. vidgat nordiskt samarbete i Signum.

De problem som kyrkan och katolikerna står inför är inte längre främst ”endogena”, utan det moderna sekulära och pluralistiska samhällets utmaning till alla kristna. Och delade meningar om inflytande och information i kyrkan framfördes inte i teologiska och moraliska termer, utan behandlades som ofrånkomliga problem när debatt och kritik skall balanseras mot behoven av identifikation och konsensus.