Petrus de Dacia om mystikens teori

I den svenska medeltidens litteraturhistoria framträder Petrus de Dacia och den heliga Birgitta som de mest gripbara författarpersonligheterna. Gemensamt för dem båda är att deras litterära verksamhet präglats av vänskapsförbindelser: den heliga Birgitta hade under den första tiden efter sin kallelse stöd i sin biktfar, magister Mattias, och Petrus de Dacias namn är för alltid förknippat med Christina av Stommelns. I Birgittas fall kan man konstatera att vänskapen haft betydelse för utformningen av hennes uppenbarelse; för Petrus var den en inspirationskälla men också den röda tråden i hela hans litterära produktion.

Gotlänningen Petrus föddes i mitten av 1230-talet och inträdde i dominikankonventet i Visby. Han sändes på 1260-talet till ordensuniversitetet i Köln för att studera. Där vistades just då Albertus Magnus, visserligen inte som aktiv lärare men som erkänd, lärd auktoritet med en stor produktion bakom sig. Albertus’ personlighet bör ha satt en stark prägel på den dominikanska läroanstalten i Köln, vilket också, som vi senare skall se, kommer fram i Petrus’ författarskap.

Det var under denna studietid som Petrus träffade den visionära och extatiska beginen Christina i byn Stommeln några mil utanför Köln. Detta möte fick en avgörande betydelse för Petrus. Han hade under hela sitt liv längtat efter att få lära känna ett helgon genom vars vänskap han kunde lyftas upp ur den andliga tröghet som han led av. Från allra första början fick alltså den vänskap, som utvecklades mellan Petrus och Christina, en särskild innebörd som Petrus i sina skrifter ständigt återkommer till: den var en väg till andlig förkovran och frälsning.

Efter två år i Köln skickades Petrus till Paris för att fullborda sina studier. Han kom fram i maj 1269 och stannade till juli året därpå. Om Petrus hade varit lyckligt lottad genom att få vara i lärdomsgiganten Albertus Magnus’ närhet i Köln, hade han inte mindre tur i Paris: vintern 1269 hade Thomas av Aquino kommit dit för andra gången för att undervisa i filosofi och teologi. Thomas stod vid denna tidpunkt på höjden av sin författargärning och åstadkom under åren 1269-73 en ofantlig produktion som kostade honom hans hälsa och liv. Under dessa år omgav han sig med en stab av sekreterare och ägnade all sin tid åt att skriva, diktera, undervisa och be. Han fullbordade en stor del av sin Summa theologica, skrev utförliga kommentarer till alla större verk av Aristoteles och polemiserade dessutom mot samtida teologer. Paris var alltså centrum för livliga teologiska diskussioner. Nu började den korrespondens mellan Petrus och Christina som skulle fortsätta ända fram till Petrus’ död 20 år senare och som till stor del finns bevarad. Den som förväntansfullt kastar sig över brevsamlingen i hopp om att finna något litet guldkorn om miljön i Paris och de människor som Petrus hade omkring sig, blir besviken. Petrus skriver om den sorg han känner över skilsmässan från Christina och det är först i ett brev från slutet av paristiden som han nämner något om sin omgivning: ”Här i Paris finns högeligen fromma noviser, mycket lärda studenter, de frommaste ordensbröder och kärleksfulla föreståndare. Bland dessa lysande människor, dessa eldflintor, vandrar jag såsom en skam för människor och såsom ett folkets avskräde. De är sådana att jorden inte är värd att trampas av dem, medan jag inte är värd att trampa den. Därför, Kristi älskade jungfru Kristina, (. . .) varkunna dig över mig, som står torr bland så mycket fromhet, kall bland så mycket glödande gudskärlek, trög i så snillrika samtal, slapp bland så sträng renlevnad, men dock vågar delta däri.” Dessa brev innehåller för övrigt många lyriska utläggningar om mystikens väsen, ofta med citat ur monastisk andlig litteratur. Christina svarar genom sin biktfar och sekreterare med att redogöra för sina demoniska hemsökelser och extatiska tillstånd, då hon tyckte sig samtala med Kristus, sin brudgum. Cirka tio år senare, när Petrus var prior i Västerås, började han redigera dessa brev i en bok som har fått titeln Vita Christinae Stumbelensis (Christina av Stommelns levnadsteckning) som också innehåller beskrivningar av hans besök i Stommeln. (1)

Efter studierna på kontinenten utnämndes Petrus till lektor i dominikanernas konvent i Skänninge, där han levde från 1271 till 1277. Under den tiden hade han av geografiska skäl svårt att upprätthålla korrespondensen med Christina. Från 1272-77 finns inga brev besvarade från Petrus till Christina och under samma period fick han bara vid ett tillfälle nyheter från henne, nämligen vid provincialkapitlet i Aarhus 1272, då han fick fyra brev på en gång. Sannolikt var det för att kompensera den avbrutna korrespondensen och saknaden efter Christina som han började skriva en bok om hennes speciellt benådade person.

Detta verk, som först nu har givits ut i sin helhet under titeln De gratia naturam ditante sive De virtutibus Christinae Stumbelensis (Om nåden som berikar naturen eller Om Christina av Stommelns dygder),(2) har bevarats i en enda handskrift från början av 1300-talet. Boken inleds med en dikt på 43 hexameterverser till Christina av Stommelns ära. Petrus visar i den sin retorika bildning genom att följa de regler som gällde för hyllningsdikter och som har sina rötter i antiken. Innehållet skulle på vissa ställen vara obegripligt, om inte Petrus hade bifogat en kommentar som förklarar och utlägger varje enskilt ord i dikten. Denna typ av textförklaring användes ofta under medeltiden för att kommentera t.ex. bibeln eller Aristoteles. Följande exempel får illustrera hur Petrus går tillväga: diktens första vers lyder ”Jag plockar dygdernas blommor hos en person vars seder jag älskar”. I kommentaren finner man bl.a. följande utläggning av ordet ’dygdernas’: ”den skönaste kyskhetens lilja, tålamodets och kärlekens ros, den underbara ödmjukhetens viol, den berusande glädjens vinranka, den mångfaldiga segerns palm, den beredvilliga barmhärtighetens oliv, den obesegrade ståndaktighetens lager”.

Efter handskriftens första blad följer så en lucka på 22 blad och efter denna hamnar läsaren i en längre kunskapsteoretisk traktat om människans själsfunktioner kompilerad av olika naturfilosofiska texter av Albertus Magnus. Det är vid första påseendet svårt att inse sambandet mellan denna skolastiska text av en mycket teknisk karaktär och Christina av Stommelns dygder. Mystifikationen blir inte mindre av att Petrus därefter behandlar inkarnationen, sakramenten, dygderna och den himmelska härligheten. Å andra sidan börjar man nu skönja ett visst mönster: Petrus följer i stort uppläggningen av Petrus Lombardus’ Sentenser och kommentarerna till detta verk, dvs. systematiska teologihandböcker som användes i den högre undervisningen. Det visar sig också inte helt oväntat att Petrus i långa stycken citerar Thomas av Aquinos Sentenskommentarer. När man har kommit så långt, börjar man misstänka att man befinner sig i en annan bok av Petrus och att diktkommentaren avslutades i de delar av handskriften som nu gått förlorade. Kanske är detta föreläsningsanteckningar från Petrus’ studietid. Thomas’ Sentenskommentarer var ju bara ca 15 år gammal när Petrus studerade på kontinenten, dvs. mycket aktuell teologisk litteratur. Kanske hade han för avsikt att kompilera ett exemplar av en Sentenskommentar att använda i sin undervisning som lektor i Sverige. Man vet ju också att biblioteken i de svenska klostren till stor del byggdes upp av handskrifter som de hemvändande studenterna hade med sig från kontinenten. När man så har bestämt sig för att man har framför sig en handbok i teologi, finner man till sin förvåning att Petrus återgår till ord-för-ordkommentaren av hyllningsdikten till Christina, närmare bestämt av verserna 27-28: ”Dygden pryder naturen och naturen medverkar till att vinna härlighetens lön.” Verserna är alltså av ett rent dogmatiskt innehåll och behandlar förhållandet mellan natur, nåd och härlighet. Ordet ’härlighet’ använder Petrus så som språngbräda för en längre utredning om den himmelska saligheten, även här med långa citat ur Thomas av Aquinos Sentenskommentar. Vers 29 i dikten inleds med ordet ’raptus’, hänryckning, och det tar Petrus som utgångspunkt för en utredning om övernaturliga kunskapsfenomen: drömtydning, visioner, profetior och hänryckning eller extas, även här med Albertus Magnus och Thomas av Aquino som källor. Här finns åtminstone en anknytning till Christina: vi vet ju att hon ofta råkade i extas och att hon då tyckte sig få del av de himmelska hemligheterna under samtal med Kristus. Boken avslutas så med en ord-för-ordkommentar till slutet av dikten som handlar om de övernaturliga händelserna kring Christinas person.

Man kan alltså fastställa att vi har att göra med en enda sammanhängande bok. Men vad är egentligen dess syfte? Är det i första hand en bok om Christina av Stommelns dygder eller ett lärt filosofiskt och teologiskt verk? Innan man försöker besvara den frågan, måste man lägga in en allmän reservation: handskriften har ursprungligen bestått av 39 blad; av dessa saknas som tidigare nämnts 22; man bör alltså komma ihåg att man uttalar sig om en bok varav större delen saknas.

Om man ser på de partier som synbarligen inte har något att göra med Christina av Stommeln, så kan man finna ett genomgående ledmotiv i dem: gratia naturam ditat, nåden berikar naturen. Det är en variant av ett skolastiskt axiom som hos Thomas av Aquino har formen gratia perficit naturam, nåden fullkomnar naturen.(3) Petrus sätter in ledmotivet i följande system: först berikade skapelsens nåd naturen genom att förse människan med de olika själsfunktionerna, t.ex. intellektet och den fria viljan. Därefter berikade nåden den fallna människans natur genom att den mänskliga naturen upptogs i den gudomliga i inkarnationens mysterium. Sakramenten och dygderna är effekter av rättfärdiggörelsens nåd och till sist berikar förhärligandets nåd människans natur med den himmelska härligheten.

I sin uppfattning om förhållandet mellan natur och nåd är Petrus en trogen lärjunge till Thomas av Aquino utom på en punkt, nämligen frågan om den nåd som Adam var utrustad med före syndafallet. Denna fråga löser de tidiga skolastikerna, däribland Petrus Lombardus, på ett annat sätt än Thomas av Aquino och andra högskolastiker. Enligt Petrus Lombardus fick människan genom skapelsens nåd den fria viljan och de naturliga själsfunktionerna i ett ofördärvat tillstånd. Thomas menar däremot att nåden inte omfattar den första människans rent naturliga gåvor och han gör en klar åtskillnad mellan natur och nåd. Hos honom finner man inte begreppet ’skapelsens nåd’ utan en distinktion mellan ett rent naturtillstånd (status in naturalibus puris) och ett tillstånd i nåd (status in gratia).(5) Det faktum att människan först befann sig i ett naturligt tillstånd som följdes av ett tillstånd i nåd, bör enligt Thomas inte uppfattas som en tidsföljd utan som en naturlig ordning (secundum ordinem naturae et non secundum successionem temporis). Efter att ha vägt olika teorier om förhållandet mellan natur och nåd mot varandra, fastställer han som den mest sannolika lösningen att människan skapades med en natur utan brist och i skapelsens ögonblick vände sig till Gud i en akt av samtycke och mottog nåden. Den fria viljan är alltså inte en nådegåva utan en naturlig funktion genom vilken människan kan vända sig till Gud och få ta emot nåden. Som vi tidigare sett, betraktar Petrus de Dacia däremot den fria viljan som en effekt av skapelsens nåd och däri följer han alltså den prethomistiska uppfattningen.

Hela detta systematiska avsnitt hos Petrus de Dacia är ett kompilat av olika källor men jag har inte kunnat finna någon författare, som använder axiomet ’nåden fullkomnar naturen’ som ledmotiv på samma sätt som Petrus. Detta tycks vara ett originellt grepp. Vad kan då ha givit Petrus iden att hänga upp sitt teologiska system på temat ’nåden berikar naturen’? Den troligaste förklaringen är väl att detta tema helt enkelt är en variant av frasen ’dygden pryder naturen’ i diktens vers 27. Dygden är ju om inte nåden själv så åtminstone en av dess effekter.

Uppenbarligen är alltså hela det långa avsnittet om själsfunktionerna, inkarnationen, sakramenten, dygderna och den himmelska härligheten en utläggning av vers 27 i Petrus’ hyllningsdikt till Christina. Det för oss över till nästa fråga: på vilket sätt var frågan om naturen och nåden speciellt relevant för Christina av Stommelns person?

Vi vet att Christina var en extatiker. För Petrus innebar detta att hon var en utvald person som under hänryckningen kunde få en försmak av den himmelska saligheten. Detta skedde genom en särskild nåd, gratia privilegiata. Samma term använder Thomas av Aquino på ett ställe för att beteckna den nåd varigenom Mose och Paulus kunde skåda Gud under extasen.(6) Enligt Petrus innebär denna nåd ett överskridande av naturens lagar, vilket stämmer väl med Thomas’ definition av begreppet extas, en definition som Petrus citerar två gånger: ”Hänryckning är en upphöjelse från det, som är i enlighet med naturen, till det övernaturliga med den högre naturen som drivkraft” (raptus est ab eo, quod est secundum naturam, in id, quod est supra naturam, vi superioris naturae elevatio).(7) För att kunna förstå Christinas mystiska erfarenheter, som innebar en upphöjelse över naturen, måste alltså Petrus först fastställa beskaffenheten hos naturen och hur den fullkomnas av nåden. Detta förklarar varför Petrus fördjupar sig i kunskapsteoretiska frågor: först när man vet hur en människa på naturlig väg vinner kunskap, kan man förstå hur hon under hänryckningen kan få övernaturlig kunskap. På så sätt faller pusselbitarna på plats: Petrus’ dikt och diktkommentar bör ses som en bok om mystikens teori.

Petrus såg alltså Christina som en i särskilt hög grad benådad person. I själva verket var detta grunden för deras vänskap. Han skriver i diktkommentaren: ”Jag älskar inte bara hennes natur, som skapats av Gud, inte bara hennes person, som skapats till Guds avbild, utan den nåd som förlänats henne av Gud.” Han kallar henne också gratiarum thesaurarium, en skattkammare full av nådegåvor. Genom att vara hennes vän kunde Petrus få del i den rikliga nåd som hon förlänats. Sin syn på vänskapens djupaste innebörd uttrycker Petrus också i diktkommentaren genom att kalla Christina för vehiculum proficientis, ett färdmedel för den som är på väg mot fullkomning, och via ad patriam, en väg till himlen. Därför bör denna bok inte i första hand ses som ett lärt verk utan de lärda utredningarna syftar till att försöka tränga in i de mysterier som Petrus genom sin vänskap med Christina kunde få del i. Det är också vad Petrus själv deklarerar i diktens sista vers: ”Detta har jag skrivit i hopp om himmelsk lön, dragen av kärlekens kraft.”

NOTER:

1. Texten är utgiven i Acta Sanctorum, Junii tomus quintus, Parisiis-Romae 1867, och av Johannes Paulson i Scriptores Medii Aeui Suecani, 1, fasc. 11, Göteborg 1896. Den har översatts av Tryggve Lunden under titeln Om den saliga jungfrun Kristina av Stommeln, Stockholm 1965 (2:a uppl.)

2. Petrus de Dacia. De gratia naturam ditante sive De virtutibus Christinae Stumbelensis. Edition critique avec une introduction par Monika Asztalos. Acta Universitatis Stockholmiensis. Studia Latina 28. Stockholm 1982.

3. Se t.ex. artikeln Gratia supponit naturam i Lexikon för Theologie und Kirche 4,1169 ff.; E. Przywara, Der Grundsatz ”Gratia non destruit sed supponit et perficit naturam”. Eine ideengeschichtliche Interpretation. Scholastik 17:2 (1942), s. 178-186; B. Stoeckle, Gratia supponit naturam. Geschichte und Analyse eines theologischen Axioms. Rome 1962.

4. Liber 2 Sententiarum, dist. 24 cap. 1-2 (ed. Ad Claras Aquas 1916, s. 419 ff.).

5. Scriptum super Librum 2 Sententiarum, dist. 29 q. l art. 2.

6. Quaestiones disputatae de veritate, q. 18 arg.l solutio ad arg. 13.

7. Quaestiones disputatae de veritate, q. 13 arg.l arg.l.