Sovjets ekonomi på låg växel

Hur står det till med Sovjet? Klarar man sig bra där trots den ekonomiska världskrisen? Eller är det kanske så att man står inför ett ekonomiskt sammanbrott? Sannolikt gäller inte något av ytterlighetsfallen. Det går varken bra eller dåligt men man överlever. Det är svårt att bedöma och avväga landets ekonomiska läge och uppskattningar som görs motsäger varandra. Detta gäller bl.a. om det militärindustriella komplexet. Detta bildar en ekonomisk enhet för sig samtidigt som det självfallet har starka förbindelser med landets övriga ekonomi. I denna uppsats skall endast sådant behandlas som ligger någorlunda i dagen.

Sedan mitten av sjuttiotalet är den ekonomiska tillväxten i Sovjet avsevärt långsammare än vad man tidigare har varit van vid. Den årliga tillväxten uppgick under perioden 1971-1975 till 5,1 %, för den följande femårsperioden 1976-80 hade medeltalet fallit till 3,6 % per år. År 1980 var nationalinkomsten – kalkylerad netto och enligt sovjetisk metod – 3,8 % större än året dessförinnan, för år 1981 har ökningen beräknats till 3,2 %. Detta första år inom den elfte femårsplanen var föga framgångsrikt vare sig man beaktar det med hänsyn till arbetets produktivitet, jordbruket, industrin – då bortsett från rustningsindustrin – transport och samfärdsel eller hushållens konsumtion. Resultatet verkar att ha varit detsamma som år 1980 – ett år som gällde som ett övergångsår utan mer märkliga resultat. I åsatta priser uppgick 1980 års nationalinkomst till 474 miljarder rubel, befolkningstalet till 268,8 miljoner människor, antalet arbetare och tjänstemän till 114,9 miljoner samt lantarbetarna på de kooperativa jordbruken till 13,2 miljoner.

I varje folkhushåll finns det starka och svaga punkter. Detta gäller även om det sovjetiska. Detta skall belysas i det följande.

Inledningsvis talades om rustningsindustrins betydelse. Tillväxttakten inom denna är densamma eller något högre än den som gäller för industrin i stort. Rustningsindustrins tillväxtprocent har under senare år i medeltal uppgått till 3,6 % och den totala industriella tillväxten till 3,3 %. Som svar på tal till dem som klandrade rådande fördelning anförde president Leonid Bresjnev någon gång i slutet av år 1980, att mycket av det som åstadkoms inom den militära sektorn fick nyttiga andrahandseffekter inom det civila.

En stark punkt i den sovjetiska ekonomin är råvaru och energitillgångarna. Dessa exploateras inom ramen för den tunga industrin. Man utvinner energi och råvaror med hjälp av en massiv insats av tungt industrikapital.

I 1981 års investeringsbudget är det den tunga industrin som har fått lejonparten genom de 135,5 miljarder rubel som får disponeras. Detta belopp utgör inte mindre än 82,4 % av alla industriinvesteringar. Energin fick av detta mycket på sin lott. För investeringar inom de delar av industrin som sysslar med framställning, överföring och lagring av energi anvisades 36 miljarder rubel, vilket motsvarar 22,2 % av industrins investeringar. Utfallet liksom anvisade resurser är olika inom skilda områden. Jämfört med föregående år ökade den elektriska energin med 2 % och utvinningen av gas med 7 %. Produktionen av olja ökade med 0,9 % under det att kolet minskade med 2 %. Kostnaderna för användbara energienheter ökar ju längre bort från nyttjarna utvinningsplatserna ligger. Den energi som finns hinsides Ural blir dyr i såväl i produktion som transport. Men det finns också annat som fördyrar. Det är faktorer som ligger i själva systemet. Det finns inte några morötter för den som till äventyrs är i stånd att påverka produktionskostnaderna.

Erfarenheten har visat, att de belöningar som finns ej är effektiva. Detta gäller inte endast inom energisektorn utan även för andra delar av industrin. Stålindustrin – till vilken här även räknas mellan- och slutprodukter av stål – har av hävd varit en stark del inom den sovjetiska ekonomin. Denna sektor visar numera endast en helt ringa tillväxt.

Sovjetunionen är en av världens främsta producenter av diamanter och dyrbara metaller såsom platina, tungsten och titan. Vad gäller produktion av guld ligger landet tvåa efter Sydafrika eller möjligen på en god tredjeplats. Den sovjetiska produktionen uppskattas till 350 ton per år. Denna är en värdefull ekonomisk reserv och utvinningen följer ett politiskt fastlagt, konstant schema.

Än viktigare än de data, som har refererats i det föregående, är det förhållandet att såväl industrikapitalets som arbetskraftens produktivitet endast ökar i ringa mån. Detta gäller samtliga sektorer. Tillgången på arbetskraft ökar inte och lär heller inte göra det inom den närmaste framtiden. Åtskilligt av det som skulle ha uträttats under femårsplanen 1976-80 har flyttats till den löpande planens slutår 1985. Detta utan några egentliga ändringar i de uppställda målens innehåll. För år 1981 gäller att industrin ej på långt när har förmått nå dit man hade föresatt sig att hinna.

Låt oss lämna industrisektorn och ta en titt på några starka punkter i sovjetekonomin som ligger utanför denna. Sovjets handelsflotta är den näst största i världen. Man fraktar omkring 70 % av handelsutbytet med omvärlden på egna kölar. Detta bidrager till att göra landets import mindre beroende av händelser utanför Sovjet.

Utlandsskulden är inte något större problem. Avbetalningar och räntor ger föga bekymmer. Sovjet har en skuld på 17,2 miljarder dollar samtidigt som landet förfogar över betydande tillgångar i hårdvaluta. En god del av lånen är på åtta år och till synnerligen förmånliga räntor, i medeltal 7,5 %. Landets utestående fordringar medför uppskattningsvis inkomster som går jämt upp mot de kostnader man har för den egna handelsskulden.

I Sovjet har man en bestämd uppfattning om jordbruksbefolkningens plats i samhället. Denna uppfattning kommer från Marx, som ansåg att bönderna vore benägna att sälla sig till kapitalägarna. Denna misstänksamhet mot dem som ägde och brukade jorden har gjort att lantbruket har skötts illa alltsedan kollektivjordbruken på 1930-talet ersatte bondgårdarna. Trots betydande investeringar i maskiner och redskap, som har gjorts, har näringen inte repat sig. År 1981 avsatte man 37 miljarder för investeringar i jordbruket. Detta utgjorde en ansenlig andel av den totala investeringsramen. Man räknar med att värdet av för jordbruksdrift avsedda maskiner och redskap under året har ökat med 4 % och att näringen nu disponerar 352 000 traktorer. Men många tidigare kända svårigheter består. Utbytesdelar för maskiner och byggnadsmaterial finns i otillräckliga mängder. Man skaffade fram 19,2 miljoner ton konstgödsel, vilket var 5 % mer än vad som ursprungligen hade förutsetts (+ 13,8%). 1981 blev ett besvärligt år ur vädersynpunkt. Vägar, kylhus och annat som tillhör jordbrukets infrastruktur skadades av häftiga oväder. Dessa infrastrukturer är för övrigt otillräckliga med hänsyn till gällande produktionsmål. Spannmålsproduktionen blev lägre än 1980 – då 189 miljoner ton framställdes – och troligen även lägre än 1979, då produktionen var 179 miljoner ton. Under åren 1980 och 81 köptes betydande mängder spannmål från utlandet. Denna import väntas komma att fortsätta _kanske rentav stegras under år 1982. Boskapsstammen visade praktiskt taget inte någon ökning jämfört med föregående år.

Som en följd av det klena produktionsresultatet har marknaden tillförts mindre eller på sin höjd lika stora kvantiteter livsmedel från de statliga jordbruken och kollektivjordbruken under år 1981 jämfört med föregående år. Det råder brist på kött, mjölk, smör, matolja och socker. Eftersom det råder brist blir det köer. I många landsortsstäder har man svårt att tillgodose behovet av livsmedel och även i Moskva har bristen ibland varit kännbar. De som har den politiska makten är medvetna om situationen och gör punktvisa insatser när allmänt knot rönes. Saluhallar och fryshus fylls då på och de bristvaror som behövs för livets uppehälle kan för ytterligare en tid säljas till oförändrade, låga priser. Med hjälp av subventioner från den statliga budgeten håller man det hela igång.

En del av jordbruksproduktionen sker alltjämt i enskild regi. Utan den skulle läget ha varit än besvärligare. Under år 1979 svarade denna enskilda produktion mot 26,5 % av den totala.

Det finns fler faktorer som kommer att påverka den framtida utvecklingen. En är ungdomarnas inställning till jordbruket och livet på landet. Eftersom de unga på det hela taget inte trivs på landet ger de sig in till städerna och bosätter sig där. I jämförelse med stadslivet är det lantliga livets villkor torftigare. Levnadsstandarden är lägre på landsbygden.

Den lättare industrin – som till största delen utgörs av textil- och beklädnadsmanufaktur – har inte varit framgångsrik. Utsikterna ter sig föga lovande och det är inte troligt att man inom de närmaste åren kommer att kunna svara upp mot efterfrågan och fylla de uppdämda behov som finns. I den statliga planeringsbudgeten har man för övrigt inte räknat med större framtida årliga investeringar än 28,5 miljarder rubel.

Om man ser saken på håll finner man att en av svårigheterna ligger i att sovjetekonomin är oförmögen att skaffa fram teknik och utrustning som är på nivå med vad som nu används i de kapitalistiska eller blandekonomiska västländerna. Ett undantag är likväl allt det som hör till krigsmakten. Här är man snabb och ihärdig när det gäller att skaffa fram modern utrustning. Den militära utrustningen står på höjden av vad modern teknik förmår.

Det står dock klart att tillgången på konsumtionsvaror har blivit bättre under de senaste femton åren. Elektriska hushållsapparater och audivisuell utrustning är vanligare nu än vid periodens början. Men behovet är på intet sätt mättat. Bland det som brister är bostadsförsörjningen. Någon överflödets ekonomi kan inte ens skönjas. Att morgondagar med sång skulle komma är något som blott finns i de högtidliga löften som partiets ledare avger vid årsskiftena.

Transportväsendet är en flaskhals. Ett hinder för snabb utveckling är också att man medvetet har satsat på att lägga nya industrier i Sibirien. Byggandet av en andra transsibirisk järnväg, Baikal-Amurbanan, har blivit dyrare än beräknat.

Den sovjetiska ekonomin med dessa starka och svaga punkter bör ses i sammanhang med unionens inre problem och med de internationella svårigheter som man har att brottas med.

Låt oss peka på två iögonfallande interna problem av social och ekonomisk natur. Den första gäller befolkningens sammansättning. Antalet nyfödda har starkt gått ner i de delar av unionen som ligger hitom Ural. De unga som går i skola är färre än de nu äldre yrkesverksamma, som snart går i pension. Denna obalans gäller särskilt landsbygden. I unionens centralasiatiska del fortsätter födelsetalen att ligga på en oförändrat hög nivå. Det andra övergripande interna problemet är ett pyrande missnöje med de krav på likriktning som håller befolkningen i ett järngrepp. Det syns som detta missnöje skulle vara på tillväxt inom vissa grupper. Eftersom det vare sig finns någon fri opinionsbildning eller några fria informationskanaler är det svårt att bedöma arten och omfattningen av detta missnöje på ett säkert sätt.

Det minskade intresset för statens officiella ideologi och återkomsten av bortträngda tankar och tänkesätt inom politik och från religionens värld oroar makthavarna. Denna fruktan för att gårdagens tänkesätt på nytt skulle framträda har kommit till uttryck i partiets press. I den ledande teoretiska tidskriften fördömdes dessa tendenser hösten 1981. Liknande fördömande artiklar har även förekommit i den masspridda pressen.

Sovjetunionens åtaganden gentemot andra länder kan inte hållas åtskild från vad som gäller landets ekonomi. Unionens stöd till utvecklingsländerna är på det hela taget svagt och det som finns är politiskt målinriktat. Hur som helst måste Sovjet infria gjorda kostnadskrävande åtaganden gentemot en del av dessa länder. Tungt väger också att Sovjet har ansvaret för den ekonomiska samordningen inom Komekon. Ungern och kanske även Bulgarien bjuder på få problem. Annat är det med övriga komekonländer. Ekonomiska och sociala kriser tornar upp sig. Sovjets halva handelsutbyte sker, inom Komekon. Ett uppställt mål är för övrigt att banden med Komekon skall knytas än fastare. Sedan 1980 har Sovjet tvingats att stötta den polska ekonomin. Bl.a. har Sovjet gått i god för den polska statsskulden. Denna har stigit i höjden sedan polackernas försök att bygga upp och driva en modern industri har slagit slint. Det förefaller troligt att man från slutet av 1981 har tvingats att också stödja Rumänien ekonomiskt. Om så inte redan har skett så väntas ett sådant stöd komma att påkallas inom en nära framtid. I Sovjet finns det också farhågor för vad som kan komma att hända i Östtyskland och i Tjeckoslovakien. I dessa fall gäller det utvecklingen på sikt och oron för vad som sker i dessa länder är mindre utvecklad än vad gäller Polen och Rumänien.

Med tanke på den politiska och ekonomiska situationens svårigheter är det begripligt att Sovjetunionen inte är redo att ge sig in i några större ekonomiska företag innan de investeringar, som man nu gör i Sibirien, har börjat att bära frukt. Den minskade tillväxten beror på djupgående och varaktiga orsaker. Det låga tillväxttalet kommer rimligen inte att ändras under de närmaste åren. Att påstå att Sovjets tröga ekonomi håller på att falla sönder och samman är att gå för långt. Något sådant kan inte utläsas ur tillgängligt material och observerade trender.

Henri Chambre är medlem av redaktionen för projet, månadstidskrift för politisk och social kommentar.