Upplysningstidens anda och den kristna tron

Det saknas i dag förvisso inte inhemsk och utländsk religiös litteratur som söker röja väg till den kristna tron för vår tids människor. Men den kristna tron tycks leva i en kulturell och intellektuell ghettosituation. Den ger inte längre impulser till den enskildes liv eller till historien. Gud förefaller så avlägsen från vår tid och trons utsagor svarar inte längre mot människans verkliga problem och erfarenheter. Klyftan mellan tron och människornas erfarenhet är kanske det egentliga problemet för förkunnelse och teologi. Många anser att den kristna tron svarar på frågor som ingen ställt.

Vill man därför öppna trons värld måste kyrkor och teologer lämna sin självklara och till synes trygga tillvaro och söka förstå den värld som vi alla lever i. Det räcker inte med att hävda Guds eller kyrkans auktoritet och än mindre att visa sig förstående intill självförnekelse. Däremot blir det alltmer nödvändigt att förankra tron i den mänskliga erfarenheten och sätta den i sammanhang med djupare frågor. Att detta är en uppgift som kräver både filosofiska och idéhistoriska kunskaper av fackteologen säger sig självt. En introduktion till den kristna tron kräver sitt pris både av teologen och av läsaren.

Viljan att lyssna och söka förstå trons villkor i en förändrad värld är det mest påtagliga draget i Walter Kasper: Introduktion till den kristna tron, Katolska Bokförlaget 1981. Kasper, som är professor i teologi i Tübingen, hör till en yngre generation katolska teologer, som vill se den kristna tron och teologin i västerlandet inbegripen i en ständigt pågående dialog med de intellektuella och kulturella strömningar som har präglat vår tid. I sin bok botaniserar han inte bland de senaste idéströmningarna för att ge teologin en lämplig make-up. Tvärtom är han kritisk mot teologernas försök att vara dagsaktuella. Detta har alltför ofta lett till en förvirrande mångfald av ensidiga och kortlivade ”teologier”.

Kasper är både ärligare och mer krävande. Hans Introduktion kännetecknas av övertygelsen att teologin kan vara modern på ett mer väsentligt sätt, framför allt genom att låta de frågor och problem komma till tals som är resultatet av de senaste århundradenas intellektuella och kulturella förändringar. Dessa frågor bildar i allra högsta grad utgångspunkten för dialogen mellan vår tid och den kristna tron. Tillspetsat men utan överdrift gäller frågan: Kan man i dag omfatta den kristna tron med bevarad intellektuell hederlighet?

Upplysningstidens kritik

I ett längre perspektiv råder det inte något tvivel om att vi lever i upplysningstidens kölvatten. Dess religionskritiska program och tron på det mänskliga förnuftet och den mänskliga friheten har slagit fullt igenom i vår tid. Den kristna trons och teologins kris är en konsekvens av denna grundläggande nyorientering i den västerländska kulturen. Den i Sverige alltjämt aktuella tro-vetande-problematiken är till sin karaktär upplysningstidens huvudproblem: förhållandet mellan förnuft och historia, frihet och auktoritet, kyrka och modernt samhälle. Men upplysningstidens inneboende problematik är i dag genomskådad. Den aktuella situationen kan snarast beskrivas som ett slags ny upplysningstid: en kritik av upplysningen, upplysningens klargörande av sig själv. Det har nämligen visat sig att upplysningstiden inte alls var så förutsättningslös som den själv menade, dess tro på förnuftet och friheten förefaller i dag närmast naiv. I dag är människans frihet allt annat än självklar. Och är tilltron till förnuftet i sig förnuftig?

Den andra upplysningstiden är alltså betydligt nyktrare och ödmjukare än den första. Den har öppnat våra ögon för gränserna för den optimistiska tilltron till det mänskliga förnuftet och den mänskliga friheten. Den nya erfarenheten av människans begränsning i förmågan att kontrollera utvecklingen har emellertid också lett till en ny öppenhet för religiösa frågor. Den grundläggande erfarenheten i den nya upplysningstiden är insikten om människans storhet och elände (Pascal), i spänningen mellan verklighetens faktiska gestalt och dess djupare innebörd. Den för oss viktigaste frågan är hur vi kan finna en lycklig och meningsfull tillvaro.

Framtiden vårt största problem

Frågan om livets och tillvarons mening har i dag blivit frågan framför alla andra. I en tid när människan känner sig vilsen och desorienterad är detta ingen tillfällighet. Frågan om en Gud, om en transcendens, gäller inte en Gud som fyller ut våra luckor, utan här gäller det meningen med livet och tillvaron. Men samtidigt har frågan fått en annan gestalt som genast avslöjar att vi befinner oss i ett slags ”stormcentrum”: meningsfrågan betyder i dag en fråga om vår framtid. Människans framtid är vårt största problem. Här står vi också vid ett vägskäl.

Innebär framtiden människans ständiga överskridande av sig själv, ett sökande efter en ny och bättre värld? Med andra ord: Är framtiden bara förlängningen av våra möjligheter, av vår framtidsplanering? Eller innebär frågan om vår framtid att vi i grund och botten hoppas på nåd? Guds framtid, vilken den kristna tron bekänner, är inte bara en framtid i betydelsen framtidsplanering för en bättre värld, utan den kristna tron bekänner en framtid som – till sist – undandrar sig mänsklig planering, en framtid som kommer till oss (adventus).

Valet mellan människans och Guds framtid blir, enligt Kasper, ett verkligt problem för människan när hon ställs inför gränserfarenheter, t.ex. erfarenheten av lidandet och orättvisorna i världen och erfarenheten av människans ändlighet som visar sig tydligast inför döden. Här framstår det till synes meningslösa i livet och tillvaron, där all planering obarmhärtigt avslöjar vår vanmakt och livets tvetydighet. Vi måste ta ställning. Innebär kampen för en bättre och mänskligare värld att vi tvingas eliminera tanken på en Gud och att vi helt och fullt måste förlita oss på egna krafter, eller skall vi anstränga oss till det yttersta och samtidigt hoppas på att mänsklig värdighet och vårt livs fullbordan – trots allt lidande och all den orättvisa som begås – i sista hand är en gåva, att detta ges av nåd? Frågan om en Gud formuleras i dag alltså utifrån människans egentliga situation som en fråga om livets mening. Kan vi hoppas på en framtid som är mer än en förlängning av våra mänskliga möjligheter – en framtid som kan ge oss hopp?

Kristen tro och historien

Att vi ställer frågan om tillvarons mening som en fråga om vår framtid är ingen tillfällighet. I upplysningstidens förlängning har vi i västerlandet sökt skapa en ny värld byggd på absolut tilltro till det mänskliga förnuftet och den mänskliga friheten. Vad som hänt under de senaste årtiondena betecknade redan på 40-talet Horkheimer/Adorno som upplysningstidens dialektik: upplysningstidens program har visat oss sina negativa konsekvenser och har t.o.m. blivit ett hot mot människan. Frågan om vår framtid avslöjar i dag både människans storhet och hennes elände. I detta hänseende skiljer sig vår tid på ett grundläggande sätt från andra epoker, t.ex. medeltiden. I dag ställer vi andra frågor, står vi inför andra problem. Vi måste därför också söka andra svar. Den historiska förändringen av probleminställningen och dess konsekvenser drabbar helt naturligt den kristna tron djupt.

Att den kristna tron i dag avfärdas som förlegad visar med all tydlighet att vi blivit medvetna om den snabba och djupgående förändring som skett i vår kultur. Kasper gör sig inte till talesman för en snabb anpassning så att den kristna tron åter blir njutbar för våra samtida. Men han anser att det är nödvändigt att tron och teologin är beredda på omtolkning och nyformulering för att kunna ge svar på just de frågor som vår tid ställer. I denna mening anser Kasper att konfrontationen mellan teologi och historia framöver kommer att vålla åtskilligt större problem än konfrontationen mellan teologi och naturvetenskap. Närmare bestämt har historien blivit vårt största problem i den mening att många teologer och troende har en känsla av att ”allt vacklar” (E. Troeltsch). Men historien är också på ett annat sätt vårt största problem. Hur kan den uppenbarelse som skett i Jesus Kristus, formuleras på ett sådant sätt att denna tro bevaras helt och fullt och samtidigt i sin konkreta gestalt svarar på de frågor som vår tid ställer?

Kaspers introduktion är i ordets sanna mening en introduktion till en sådan ny gestalt som tron måste få för att vara relevant i vår tid. Boken har växt fram ur en serie föreläsningar för lärare, församlingskateketer, präster och teologistudenter. Den behandlar därför den kristna trons centrala frågor i äldre och ny belysning och söker formulera ett hållbart svar mot bakgrunden av den troskris vi lever i. Bakgrunden är närmast den kontinentala traditionen. Efter en analys av den kulturella och intellektuella situationen behandlar Kasper så centrala ämnen som Jesus Kristus som trons vittne, vad innebär det att tro – vad är trons sanningshalt – kan tron förändras, den kristna tron och (inomvärldslig) frälsning, tron som kyrkans tro och frågan om den kristna tron har någon framtid. I varje kapitel är den moderna troskrisen närvarande genom en kunnig beskrivning av problemläget. Som teolog är Kasper lyhörd för moderna teologiska tankeströmningar som t.ex. befrielseteologin, den s.k. politiska teologin m.m. Som den ansvarskännande professor han är undviker han modebetonade teologiska återvändsgränder, han är varken progressiv eller traditionell i ordets ytliga mening men modern i en seriös betydelse: den kristna tron kan inte leva i ett tomrum utan den måste inkarneras. Kaspers starka betoning av historien och det som vår historiska epok kräver är en stor utmaning, vilket kan innebära att han skärskådar både kyrkans ofta alltför stelbenta traditioner och moderna idéströmningar inom och utanför teologin. Hans kritiska uppgörelse med det så inflytelserika emancipationstänkande som ofta omedvetet lever i den humanistiska marxismens spår visar med all önskvärd tydlighet vilken utmaning den kristna tron ställs inför på gott och ont.

Grundläggande och bärande för hela boken är hoppets dimension. Det kristna hoppet är här inte ett flyktförsök för att komma undan en besvärlig situation utan rör bokens centrala fråga om livets mening, om Gud och om vår framtid. Hoppets centrala dimension i den kristna tron är inte ett lånegods från en rad moderna tänkare (t.ex. Bloch, Garaudy) utan en ”återerövring” av en central kristen dimension från en filosofi som sökt sätta sig i kristendomens ställe. Det kristna hoppets dimension visar tydligast av allt i modern tid att den kristna tron är ojämförlig och överlägsen alla inomvärldsliga försök att formulera en framtid som inte inkräktar på människans unika ställning och som ger människan obetingat värde. Eller med Pascals ord: Ateism innebär en andlig kraft men bara till en viss gräns.