Benediktinska domkapitel

I Signum 5 1982 har Per Beskow recenserat och kommenterat min nyutkomna bok om ärkebiskop Eskil av Lund, Kyrkofursten som blev klosterbroder. I sin artikel för han fram många stimulerande synpunkter. Men på en konkret punkt skulle jag lite försynt vilja säga emot min höglärde vän Per Beskow – mest för att försöka korrigera en vanlig missuppfattning i litteraturen.

Avslutningsvis för Per fram ”några mindre anmärkningar”. En av dessa går ut på, att jag ”vid upprepade tillfällen” skriver, ”att kanikernas samfund byggde på Benediktus’ regel … Som bekant var de baserade på augustinregeln, som är sammanställd ur Augustinus skrifter, låt vara att det i regeln kan finnas vissa benediktinska inslag”.

Jag erkänner gärna att min framställning är komprimerad och ofullständig: det blir lätt så när man ska ge en summarisk översikt över ett komplicerat skeende. Däremot vill jag nog hävda, att det jag skriver beträffande domkapitel och kaniksamfund som följde ”olika varianter av Benedikts regel” i sak är riktigt.

Munk- och kaniksamfundets framväxt vid biskopskyrkorna är en mycket intressant företeelse. Jag har arbetat med problematiken några år och hoppas att så småningom kunna presentera en mera omfattande redogörelse kring detta än vad som är möjligt i en kort replik.

Från 600-talet växte munkkapitel fram vid många stiftskyrkor i Västeuropa, i England och i det frankiska riket. I många avseenden förenade de arvet från den iro-keltiska klosterkyrkan med den romersk-katolska benediktinfromheten och benediktinregeln. Ett typexempel på detta är kapitlet vid Augustinus katedral i Canterbury. I England tog benediktinerna under 600-talet mer och mer över iro-kelternas verksamhet och organisation, och det är ingen tillfällighet att de tidigare benediktinska munkkapitlen vid stiftskyrkorna bildades just där. Just när det gäller dessa tidiga samfund är det överhuvudtaget tveksamt om man ska våga dra någon gräns mellan ”kloster” och ”kaniksamfund” eller ”domkapitel”.

Efter hand uppstod liknande benediktinska munkkapitel också vid många domkyrkor på kontinenten. Säkert bidrog de anglosachsiska munkmissionärerna till denna utveckling. Benediktiner från England, främst Bonifatius, spelade också en viktig roll vid den omfattande reform, som den frankiska kyrkan genomgick vid 700-talets mitt och som bl.a. innebar att klostren och munksamfunden reformerades efter ”olika varianter av Benedikts regel”. Motsvarande gäller också de munksamfund, som fanns vid stiftskatedralerna. Den välkända regel för kanikerna, som Krodegang av Metz utarbetade omkring 760, bygger på Benedikts. Ludvig den frommes ”institutio canonicorum” från 810-talet – som avsåg att i det karolingiska kejsardömet reglera kapitlens och kanikernas villkor – byggde i sin tur på Krodegangs regel. Den klosterreform som tog sin början vid ungefär samma tid och som har sitt främsta namn i Benedikt av Aniane hade målsättningen att alla västerländska kloster skulle bli benediktinska: tidigare fanns munksamfund som följde andra regler. ”Institutro canonicorum” var samma benediktinska andas barn som Benedikt av Anianes klosterreform: skillnaden var främst, att man inte fordrade egendomslöshet för medlemmarna i kaniksamfunden.

Liksom det västerländska klosterväsendet vilar alltså den tidiga domkapitelsinstitutionen på fast benediktinsk grund, låt vara att olika variationer kan beläggas. Först under senare delen av 1000-talet slog augustinregeln mera allmänt igenom, men i norra Europa byggde kaniksamfunden ännu långt fram i tiden i huvudsak på Benedikts regel. Det gäller i allra högsta grad också den regel för kaniksamfundet i Lund, som ännu är bevarad och som anses härstamma från 1120-talet. Det var denna benediktinska kapitels regel som Eskil själv följde under sin tid som domprost i Lund.

Problematiken kan utvecklas betydligt, och jag hoppas alltså jag får tillfälle att göra detta i annat sammanhang.