Buddhismen i öst och väst idag

Vad är buddhismen? Tillbakablicken på dess uppkomst och utvecklingsgång¹ har visat att man inte kan reducera den till vare sig en religion eller en metafysik, ej heller till en etik. Buddhismen i äldsta tid är inte bunden vid utförandet av vissa regelrätta riter eller antagandet av vissa formler. Dessa religiösa moment har införts i sen tid, och amidismen – låt vara sprängfylld av frälsningsmotiv och kultväsen – överger, som vi sett, under inflytande av jodoshinsha, ”det rena landets sanna skola”, varje tanke på trons bevisning i levnaden. Den rotar sig inte heller i tron på ett absolut värde sådant att ingenting kan jämföras därmed. Buddha är inte en gud som man tror på; han kom inte med någon uppenbarelse som blivit föremål för tro och dogmbildning. Inom många riktningar har hans tillvaro i tiden utslätats till en allmänning av skiftande sinnebilder.

Får man genom buddhismen förbindelse med en över människan stående andlig makt? Det är ganska svårt att svara på den frågan. Vad den erbjuder sina trogna, synes snarare vara indiska, kinesiska och japanska kosmogonier, som i vart fall bara är av underordnad betydelse; de har övergått på folktron som behöver en världsbild befolkad av bekanta gestalter. Detta förklarar till stor del buddhismens helgonmyller. Vad beträffar munkväsendet, som det talas mycket om idag, så har det aldrig haft till syfte att utgöra ett bedjande samfund; det började helt enkelt med klungor av män som var för sig var ivriga att få lära sig betrakta denna värld efter mönstret av Gautama Siddhartha Sakyamuni – Buddha, den till insikt vaknade.

Buddhismen går lika litet jämnt upp med någon metafysik. Vi har också lagt märke till den oändliga mångfalden av utsagor, ofta självmotsägande, som återger den mänskliga och mystiska erfarenheten av världens smärta och sken. Buddhismen kan inte heller nedbringas till en etik, även om munkarnas observans, vinaya, har haft vidsträckt betydelse under utvecklingens gång och också bidragit till att befästa buddhismens sammanhållning i brist på en definierad lära.

Buddhismens egenart ligger i dess erfarenhet, som är en mystik utan skymten av någon gud, och i dess avklarnade och ljusstämda syn på de mänskliga villkorens bräcklighet och alla tings obeständighet. Buddhismen är rotad i tron på möjligheten av en nära och omedelbar förening av inte bara människoanden, utan alla individens funktioner, med varats urgrund. Den är väsentligen en rörelse präglad av strävan efter frigörelse – genom återvändandet till det grundläggande varat – och besjälad av längtan efter rening och askes, åtminstone inom flertalet riktningar.

Så om man tänker sig att ett skede av skepticism och rationalism följs av ett skede av mystik, där känslan och fantasin hävdar sig mot förnuftets diktatur, ja då förstår man varför buddhismen lockar Västerlandet. Kristendomen skulle ha förmått fylla den uppgiften, men för många har den komprometterats genom samröret med rationalismen och materialismen, vilka tydligt nog givit upphov till sociala och ekologiska katastrofer. Det återstod för västerlänningarna att i Österlandet söka rätt på en mystik som passar; buddhismen är en av dem.

Buddhismen i Österlandet av idag

Men denna mystik som utövar sin lockelse på västerlänningen, levs den ännu i östern? Vilken ställning intar buddhismen i de nya österländska samhällena? De länder där den fritt kommer till uttryck, blir allt färre. Nationer styrda av socialistiska regimer (Kina, Vietnam, Laos och fler därtill) har visserligen ägnat buddhismen – liksom andra religioner – en avdelning i förvaltningen, men de uttryck den i sällsynta fall kan ta sig utåt är frambeordrade och strängt övervakade. Man föreställer sig gärna att de troende kan ta sin tillflykt till enskild utövning av zazen och yoga, då ju buddhismen framför allt innebär en individuell erfarenhet utan behov av någon kollektiv, kultisk manifestation. Men för att zazen och yoga skall kunna bedrivas, måste det avsättas ett mått av fritid för den enskilde utövaren – ett mer eller mindre varaktigt avbrott i umgänge och yrkesliv – till att gå in i försjunkandet och trygga sig till den verklighet som vilar gömd under tingen. Finns då inte den faran att en sådan rätt till försjunkenhet rubbar samhällets grundvalar?

Också i andra asiatiska länder ställs buddhismen inför vanskligheter. För många statsledningar bildar den underlag åt den fosterländska samhörighetskänslan och blir antingen ett sammanhållande band mellan undersåtarna för vakthållningen kring ett fäderneärvt samhällsskick, eller en förskansning mot västerländsk materialism. Auktoritära regimer bekostar sålunda firandet av buddhistiska högtider liksom iståndsättandet av tempel. Sådant är dikterat av politisk demagogi utan fromma syften. Mystiken finns på annat håll. Såsom vi nogsamt vet av historiens lärdomar, har religionen ingenting att vinna på att ta en roll i det politiska spelet. – Man behöver bara erinra sig buddhismens historia i Kina och Japan. Nära band mellan stat och samfund vållade till att börja med att trosivern mattades (efter ett inledningsskede av stor livaktighet), en nedgång i det religiösa tänkandet och slutligen kortvariga men våldsamma förföljelser.

Visserligen biträder myndigheterna en opåverkad förnyelse av de buddhistiska studierna, men de munkar är fåtaliga som förmår bedriva seriösa läromässiga forskningar. De som gör det hänfaller icke sällan åt partianda gentemot andra riktningar än deras egen. Dessutom är de skrifter som ägnats det andliga livet – deras lectio divina – sanningen att säga tämligen torftiga; författarna nöjer sig med att variera välkända teman. Vi kommer här in på ett annat problem, originaliteten i den österländska miljön.

De buddhistiska studierna bedrivs merendels av intellektuella som vill blåsa liv i en borttynad metafysisk anda. Många bland dem, som känner den västerländska kulturen ganska väl, finner dennas livssyn själlös och anser att Österlandet ensamt kan hjälpa fram Västerlandet ur den återvändsgränd där det hamnat. Tänkare som Ainsi Fang Dongmei (Taiwan) och Mou Zongsan (Hongkong) menar att en filosofi som läte leda sig av riktningar som Tiantaizong, jingtuzong och chanzong (jap. tendaishu, jodoshu och zenshzi) vilka bringat buddhismens tänkande och mystik till mognad, kan befria materialisten från hans ångest. För övrigt bemödar man sig om att – något hårdraget – påvisa att buddhismens logik rimmar väl med naturvetenskapens, enkannerligen kärnfysikens, och att buddhismens framställning av själslivets fortgång i anslutning till de kosmiska krafterna ger själva nyckeln till den moderna psykologin (ett uppslag som utvecklats av J.-P. Schnetzler i La meditation bouddhique, 1979). Litet varstans i de asiatiska länder där buddhismen ännu sitter i orubbat bo påträffar man detta anspråk att buddhismen i ett och annat ligger en hästlängd före den vetenskapliga forskningen. Vissa insiktsfulla japanska munkar tar eftertryckligt avstånd från sådan förlegad apologetik. De föredrar att hjälpa människan att gå in i försjunkandet, dhyana, och att så undgå världens förvillelser och hålla fast vid det väsentliga, dvs. vid en ogrumlad syn på den verklighet där det varken finns rörelse eller motsatsspel, och där det bara råder en inre frid som gör att man inte klamrar sig fast vid det ena eller andra tinget. Just dessa munkar ställer sig frågande till den stridslystnad som grasserar i vissa sekter. De är medvetna om den otillständiga välmågan i vissa kloster, vilkas iver att värva anhängare därmed råkar i tvivelaktig dager. De åser ej utan fasa hur övandet av dhyana överges till förmån för magi i ångestdövande syfte. Alltnog, de vet att buddhismen bör förbli just mystik, något som uppenbarligen innebär en personlig erfarenhet möjliggjord genom meditationen, och inte anlitandet av någon deus ex machina som då skulle avhjälpa tillvarons vedervärdigheter i människans ställe. De iakttar också hur de österländska samhällena, intill våra dagar präglade av buddhistisk tro och kultur, nu börjat betrakta dessa munkar som nära nog undantagsgubbar och lämnar dem åsido i deras grubbelbon för att själva desto mer obehindrat haka på Västerlandets satsning på teknik och ekonomi.

Ett och annat kan man väl anse lovande, såsom tillgången på kloster som är öppna för alla hågade besökare och erbjuder dessa den ofta bästa tänkbara platsen för att gå in i försänkning och på nytt upptäcka, att allt blir till rolöshet för den som utan sans och samling ger sig fången under prylsamhällets otaliga konstlade behov. Icke desto mindre kan man ej förneka att också buddhismen i sig genomgår en brytningstid, som kanske är skickelsedigrare än den kristendomen får vidkännas, ty eftersom den inte är en religion eller metafysik och ej heller en etik, har denna andlighet heller inga syftlinjer att följa i sin försjunkenhets ödemark. Framtiden får utvisa om buddhismen återigen kan hämta sig, om den kan möjliggöra människans friläggande av sin sanna varelse och finna sig till rätta med teknik och vetenskap samt om den kan vidmakthålla synsätt som att något själv icke finns (anatman), lika litet som ett egenväsen (svabhava), i ett tidsläge där hänsynen till den enskilde trampas under fötterna. Skall den förstå att döma rätt om detta förräderi mot det mänskliga för att därigenom komma på det klara med de slumrande rikedomarna och de verkliga farorna?

Äkthet och kluvenhet hos buddhismen i Västerlandet

Buddhismens beröring med Västerlandet borde ge svaret på dessa frågor. Men för närvarande svarar buddhismen i Västerlandet bara mot sina egna behov. Ämnet har inledningsvis antytts. Vi skall längre fram ställa frågan om buddhismen, efter sina förutsättningar, är i stånd att motsvara förväntningarna. Tidigare har vi velat lyfta fram några drag att begrunda för inringandet av en västerländsk buddhistisk mystik.

Noga taget är det vi bevittnar snarare att buddhismen ympas in i Västerlandet och inte att den skulle spira upp ur Västerlandet och såtillvida vara en buddhism som är västerländsk. Begreppsskillnaden är av vikt; den hade lika gärna kunnat tillämpats på kristendomen i Österlandet. Varje främmande religiös rörelse som gör en inbrytning i ett land, genomgår en rad skeden av inre jämkning, yttre anpassning och rentav inlemmande av gods från omgivningen, innan den kan helt och fullt uttrycka vad den kommit att bli. Vi har sålunda sett hur buddhismen slagit fast rot i Kina och hur den där undergått förändringar innan den frambringar talrika oförtydbart äktkinesiska riktningar: Tiantaizong, jingtuzong och chanzong. Likadant lär det gå i Västerlandet. Vi kan inte förutse hur buddhismen skall komma att genomgå denna omdaning.

Ingen kan för övrigt objektivt fastställa vad som är de utmärkande kännetecknen för västerlänningen, hans kultur, hans tänkande, och vilka krafter som förmår buddhismen att slå rot på ett visst sätt och inte på ett annat. Buddhismen uppvisar samtidigt sådant som rimmar med och sådant som svär emot vad man med fog kan betrakta som – om uttrycket tillåtes – det västerländska kynnet. Den finner sålunda en väl beredd jordmån i åskådningar om Guds död och människans död. Den hegelianska dialektiken liksom Husserls fenomenologi är i flerfaldiga avseenden valfrändskaper till vissa läror inom buddhismen. Utan tvivel är det åt de hållen buddhismen har att söka en filosofisk substans som tillåter dess andlighet att vinna hemortsrätt i den västerländska tanken.

Men olikheter finns likaväl. Västerlänningens rationalism och det personalistiska samhällsskicket har ingen plats i buddhismens värld. Dessutom avvisar buddhismen det begrepp om personligheten och individen, som för västerlänningen är omistligt. Ytterligare en sak man kunde undra över: västerlänningen skyr tomrummet – han är rädd för det och söker alltid att förse det med något slags inredning. Men det begrepp om tomrummet som i buddhismen är förknippat med kausalnexus och den allt vidlådande ”uppkomsten i avhängighet”, pratityasamutpada, bildar stommen i allt vad buddhismen äger av tänkande, traditioner, och kultur. Är västerlänningar beredda att acceptera detta? Hur det än må vara med dessa frågor om en möjligen en uppspirande västerländsk buddhism, så återstår att se hur den svarar mot behoven hos ett visst antal västerlänningar.

De flesta anhängare i Österlandet eftersträvar gemensamhetslivet. Ett ganska talande drag, eftersom man bland de kristna kan iaktta hur det på många håll växer fram väckelsepräglade eller karismatiska rörelser, där var och en vinner igenkännande genom tillhörigheten till en gemenskap och beredvilligt lever i de första kristnas anda för att så finna näring för sin tro. Buddhismen försöker också den att svara mot detta gemenskapsbehov. En oöverstiglig rågång löper emellertid mellan en kristen gemenskap och en buddhistisk sådan. Den senare är en samling individer som – i en ansats att gå utanom sin miljö och sin kultur – trevar efter något att sätta emot inför trycket från vimlet, dem där hemma, omkostnadsökningar och en dövande goddagslojhet. Den kommer till därför att dess medlemmar har funnit sig missräknade, antingen i enskilda livet eller i allmänna sammanlevnaden. Den samlar personer för att se på ett nytt sätt och känna på ett nytt sätt. Den innebär en viss brytning med världen i syfte att undgå dess lockelse – en brytning som får samhället att te sig suspekt. Såtillvida förstår man aggressiviteten hos folk i gemen mot dessa adepter som är oförsynta nog att vilja leva annorlunda. En irritation som bara underblåses av att det annorlunda omges av hemlighetsfulla åthävor och för gemene man obegripliga uttryckssätt. Nog gör sig de buddhistiska gemenskaperna skyldiga till ett allvarligt missgrepp i det de rådbråkar termer från sanskrit eller japanskan och gottar sig åt ett språk myllrande av bilder och liknelser mekaniskt översatta från de österländska språken. Man kan alltid säga att sådant är en nödvändig omruskning i försoffningen men åstadkommer man inte på det sättet slutna sekter i stället för gemenskaper? För redbarhetens skull bör den buddhistiska gemenskapen avhålla sig från att bolla med ord som i alla händelser förblir obegripliga för en vidare allmänhet; den bör förbli öppen för varje ärlig själ och inte bara samla sådana lyckans ostar som haft de obegränsade tillgångar av fritid och pengar som vill till för att kunna i fulla drag begrunda det västerländska samhällets brister.

Samtidigt har den buddhistiska gemenskapen skäl att fordra mera av sina nya läromästare än ren mjölkmat. Alltför ofta förespeglar man anhängarna snara resultat av zazen och yoga; man intalar dem att de har den kroppsliga, känslomässiga och andliga jämvikten som i en liten ask, bara de lär sig rätta sättet att slappna av och att sitta i en riktig meditationsställning. Vägen är nu en sak, målet en annan. Om man verkligen skall få den rätta känslan, måste man öva träget i åratal. Det omedelbara tillträdet till den inre upplysningen inställer sig först långt fram i tiden, omvittnar enstämmigt de buddhistiska mästarna från alla skeden. Knäppen då sanningen i en blink bryter fram ur själsdunklet, såsom då botten går ut tunnan, ernås bara efter en under årens långa rad träget bedriven läsning och tillägnelse, efter ett stort antal genomgångna stilla dagar då man i ensamhet lidit av sin andliga blindhet och erfarit sin vanmakt. När man så äntligen uppnått den avklarnade synen på denna värld och på tillvaron, så inställer sig någon ny prövning. Gemenskapen som man tillhör och rentav grundat, motsätter sig det stadiga bruket av meditation, andliga övningar och luttring, eller den tar och smiter in i meditationen för att slippa sitta vid och gå till grunden med svåra skrifter. På tal om det: hur många buddhistiska texter bestås egentligen en vederhäftig översättning till västerländska språk? Man skall inte glömma att jordmånen för buddhismens rotslagning på kinesisk botten hade beretts genom en storartad översättningsgärning utan motstycke i hela religionshistorien.

Kina kan tjäna som exempel i ytterligare ett avseende. Vi har sett att kineserna tillägnat sig sätten att utöva yoga därför att de trodde sig därvid finna recept för odödlighet. Vidare fann de några århundraden senare sin näring i den buddhistiska esoterikens skrifter vid ansatser av metafysisk spekulation och revolt mot den konfucianska ortodoxin. – Västerlänningar är ute efter att begagna zazen och yoga i syfte att därvid finna visserligen inte någon odödlighet men väl den egna personligheten. För att förvissa sig om detta, räcker det med att ta en i högen av alla dessa böcker avsedda för en västerländsk läsekrets. Det heter då där att det hela rör sig om studier i mänskligt beteende, om kroppshållning vid inre samling, om varseblivningsbetingelser och botande av allehanda psykiska vanföreställningar och av kroppssjukdomar. Man erbjuder oss en frigörande livsföring varigenom vi skall återupptäcka vårt ”själv” i djuppsykologins bemärkelse. Tonvikten läggs vid personlig balans, på självkännedom, på djuppsykologi och påverkningar från kosmiska och ockulta krafter. – Men vi får inte glömma att buddhismen i grund avvisar föreställningen om ett förblivande och oavhängigt själv. Detta hindrar icke att buddhismens rön om förhållandet mellan vår tillvaro och de kosmiska krafterna förtjänar att uppmärksammas hos oss. Omvänt skulle buddhismen ha behållning av vissa utpräglat västerländska värden, som vi på intet sätt har anledning att vårdslösa under förevändning att göra rättvisa åt andra sätt att tänka, bete sig och tillägna sig andliga insikter.

Sålunda framhåller Harvey Cox i sin bok Turning east: The problem and peril of the new Orientalism (1977), att begreppet historia lyser med sin frånvaro inom buddhismen. Kineserna har i någon mån bidragit med en elementär tydning av tidsskeendet. Det kristna västerlandet har anledning att stärka känslan för historiens betydelse.

Såvitt gäller det österländska helgonets inskridande till medmänniskors frälsning eller inseendet av denna föränderliga världs radikala otillräcklighet, förblir dessa moment s.a.s. ensamma frön. För att nästankärleken skall verka något mer än visserligen välgrundade och riktigt menade men ändå enstaka insatser för ett mera gemensamt ansvarstagande, vill det till att handlandet går in i det historiska skeendet och inte längre stannar vid en rad sinsemellan sammanhangslösa företag där var och en går sin ensliga väg mot en andlig stegring värdig en övermänniska. Det vill till att buddhismen öppnar sig för de utsikter begreppet om frälsningshistorien erbjuder, erkänner närvaron av en levande Gud sådana att alla varelser och världsalltet strävar efter att nå honom. Då kommer dess syn på världen att bli mindre kylig; dess andliga övningar kommer inte att fullt så mycket betona syndafördärvet i rädsla att besudla sig med världen; dess mystik kommer inte längre att innebära helt enkelt upplevelsen av en urgrund med tomhetens prägel, utan fastmer mötet med en ”helt annan” som på ett förblivande sätt utblottar sig för att med desto större fullhet både utge sig åt oss människor och i sig uppta vårt mänskliga.

Det är visst och sant, att buddhismen rymmer andlig insikt värd att beakta. Vi kristna har där mycket att hämta av beprövad erfarenhet som vi här låtit gå ifrån oss: observans, kroppskännedom för uppnåendet av samling, försjunkande och skådande. Den å sin sida har att välja: endera dukar den ännu en gång under för en tidsanda genom att i våra dagar slå mynt av sig själv, eller så låter den styrka sig av västerns historiska lärdomar – och då kommer buddhismen att utöva lockelse för våra samtida.

Not

1 Jmf. artikeln Buddhismens lockelse i Signum 1982:15 sid. 143.