Darwinismen hundra år efter Darwin

För hundra år sedan avled en man vars påståenden om de levande organismernas uppkomst skulle ändra den då allmänt gällande synen. Åsikten att arterna utvecklas och transformeras är gammal. Att arterna skulle förändras och gå framåt på ett organiserat sätt hävdades av vissa tänkare redan före medeltiden. Denna tankelinje trycktes ner genom påverkan av högmedeltidens universitetsfilosofi, skolantiken. På 1700-talet kom den åter och främjades av vetenskapliga arbeten av Maupertuis, Buffon och framför allt genom den senares lärjunge Lamarck. Samtidigt som man godtog utvecklingstanken var det många som – påverkade av Linne och Cuvier – fann det vara nödvändigt att antaga ett omedelbart ingripande av Skaparen för att förklara att nya arter uppkom.

Men det fanns en forskare som inte ville gå med på detta. Han hette Charles Darwin och satte in sina krafter på att bekämpa tanken på omedelbara gudomliga ingripanden som förklaring till att det efter hand uppkom nya arter. År 1859 publicerade Darwin sitt stora vetenskapliga arbete om arternas uppkomst genom ett naturligt urval och om de livsdugligare arternas överlevnad i kampen om födan. Darwin slog fast – utan att utveckla saken närmare – att det inom varje population funnes vissa olikheter mellan de individer som ingår. De individer, som är starkast och som bäst kan anpassa sig till miljön, förökar sig bättre än mindre kraftfulla individer, vilka i längden antogs komma att försvinna.

Detta urval skulle i en given population medföra, att arten på sikt förändrades ända därhän, att den gick över till att bli en helt annan art. Det som är originellt hos Darwin är inte läran om arternas förändring – denna hade förfäktats av andra långt före Darwin – utan läran om det naturliga urvalet. Hans lärjungar ville fullända teorin, särskilt genom att tillföra den rön som hade gjorts inom genetiken. På detta sätt uppkom vid mitten av vårt århundrade en syn på utvecklingen som brukade kallas för neodarwinism. Under senare tider har man använt termen den syntetiska utvecklingsteorin för att beteckna samma sak.

Men det har gjorts framsteg även inom andra områden. Paleontologernas förmåga att tidfästa forntida djur och växter har förbättrats. Inom biokemin har landvinningar gjorts rörande gener och dessas förändringar. En del av dessa upptäckter visade sig vara svåra att förena med teorin om en syntetisk utveckling, ja vissa upptäckter var sådana att de syntes motsäga teorin. Och var står man idag? Tror man fortfarande, att det verkligen rör sig om en utveckling? Har forskarna tillgång till den information som skulle utgöra nyckeln till utvecklingens gåta. I det följande skall vi försöka utveckla detta närmare. Detta är inte lätt eftersom det dels rör sig om sammansatta och svåröverskådliga sammanhang, dels om motsägelsefyllda påståenden. Vi skall göra vårt bästa för att försöka urskilja det mest väsentliga och försöka lägga fram saken så enkelt som möjligt.

Utvecklingen som faktum

Under första hälften av detta århundrade kunde det fortfarande utkomma arbeten som i sina titlar sades avhandla ”utvecklingsläran – ett bländverk” eller ”den bakåtgående utvecklingen”. Sådant gick för sig då. I vår tid kanske det kan räcka med att använda ena handens fingrar för att räkna upp de biologer, som inte tror på utvecklingsläran; låt vara, att man på intet sätt är ense om på vilket sätt arterna utvecklas ur varandra. De biologiska regler som här spelar in är ännu till viss del okända. Slutligt övertygande bevis för gjorda påståenden saknas ofta och man ger vanligen ”bevis” som består av ett visst antal indicier, som pekar åt ett visst håll. Ett argumentationssätt som vi känner till från den kristna apologetiken när man vill styrka Guds existens med ”bevis”. I båda fallen rör det sig om samlingar av likheter, liknelser och omständigheter, vilkas budskap sammanfaller på så sätt, att de manar sinnet att erkänna vissa påståenden som sanna.

Termen ”utvecklingslära” syftar endast och uteslutande på den biologiska teorin om arternas utveckling och uppkomst ur varandra. Till stöd för denna utvecklingslära har tagits argument från paleontologin, embryologin och jämförande anatonomi, vartill nyligen även har fogats biokemin, en vetenskap som även i detta sammanhang har mycken speciell och för ändamålet ägnad information att bjuda.

1. Paleontologin. Inom denna vetenskap studerar man fossiler och försöker med hjälp av dessa att ta reda på hur jordens flora och fauna har förändrats genom tiderna. De äldsta och enklaste levande organismerna uppträdde för mer än två – kanske redan för tre – miljarder år sedan. Detta gäller för de encelliga organismerna. Under eokambrium – den tid som närmast föregick kambrium och som ligger mer än 600 miljoner år tillbaka i tiden – förekom växter såsom kalkalger och blågröna alger och djur i form av svampdjur och koralldjur. Rester av dessa organismer finns bevarade som fossiler. Under trias för 230 miljoner år sedan fanns en rikt utvecklad flora. Växter med blommor av den sort som vi är vana vid förekommer dock inte förrän långt senare, under krita för ca 80 miljoner år sedan. Det var de enklaste djuren och växterna som kom först. Allteftersom tiden framskred uppenbarade sig alltmer sammansatta organismer. Under ordovicium för 500 miljoner år sedan finner vi de första primitiva fiskarna och de första kräldjuren under karbon 150 miljoner år senare. Sedan de stora reptilerna dött ut framträder under tertiär däggdjuren. Denna däggdjursfauna har utvecklats under de senaste 80 miljonerna år under det att människan tillhör vår nutida geologiska period, kvartärtiden, som blott innesluter en miljon år. Vare sig det gäller växter eller djur har utvecklingen genomgående gått från enkla former till mer sammansatta. Något undantag från regeln om en växande komplexitet finns inte, vilket bl.a. framhålls i J Rostand och A Tetrys arbete ”La Vie” (1973).

Paleontologin tillhandahåller också två andra sorts argument. I de sediment, som under årmiljoner har bildats på botten av sjöar, kan man finna förstenade skal från vissa snäckor, paludinerna. Man kan följa arternas förändringar bland dessa genom tidsbestämda avlagringar. Även beträffande sjöborrarna finns, vad man brukar kalla för kontinuerliga serier. Det finns även fossiler, som redovisar djur vilka utgör försvunna steg i utvecklingen; djur som visar karaktärsdrag från varandra olika arter. En sådan mellanform är urfågeln – vars lärda namn är Archaeopterix – som är en mellanform av reptil och fågel.

2. Embryologin. Från de rön, som har gjorts inom denna vetenskap, kan bl.a. hämtas att foster från skilda arter kan vara överraskande lika varandra i vissa särskilda hänseenden. Exempelvis är det mänskliga hjärtat uppbyggt på samma sätt som fiskens. Alla vertebrater (människor och ryggradsdjur) har som foster gälspringor av liknande slag som fiskarnas embryon är försedda med. Enligt vad forskaren von Bähr redan på sin tid slog fast, överensstämmer fostret hos en högre djurart aldrig någonsin med en fullt utbildad individ hos en lägre utan överensstämmelsen kan blott finnas hos bägges foster. Dessa likheter på fosterstadiet är något som styrker antagandet om de olika djurarterna skulle ha ett gemensamt ursprung.

3. Anatomin. Även denna vetenskap har bidragit till utvecklingsläran och till styrkande av det grundpåstående, som denna innehåller. Hos olika levande varelser kan finnas s.k. homologa organ, som exempelvis lunga och simblåsa. Dessa organ har samma ursprung och samma ändamål. Såväl lungan som simblåsan har utbildats genom vidgning av matstrupen. De små ben som bygger upp vårt eget öra har sin motsvarighet i reptilernas käkben. Att giraffen med sin långa hals liksom människan har sju halskotor lärde vi oss redan som barn. Det kan också vara intressant att komma ihåg att även de väldiga och otympliga valarna har sju halskotor. Det finns mycket som pekar på att vi har att göra med en grundläggande och ursprunglig biologisk organisation inom de skilda arterna.

Allt som har refererats i det föregående har länge varit väl känt. Nytt material har tillförts utvecklingsläran genom biokemisk forskning. Material som pekar på en biologisk enhetlighet och på att arterna skulle ha ett gemensamt ursprung.

4. Biokemin. Inom biokemin har man nu lyckats tolka den mekanism varmed allt levande bygger upp sina proteiner. Det sker genom långa molekyler, bildade av kedjor av mindre molekyler. Dessa molekyler bildar aminosyror, av vilka det finns drygt ett tjugotal sorter. Molekylkedjorna kan liknas vid pärlband med varierande antal kulor, i växlande färger och med kulorna trädda i olika följder. På samma sätt kan proteinerna sägas vara karaktäriserade av de molekylrader som bildar kedjor av skilda typer. Småmolekylernas art och ordning i dessa kedjor ger det, som man kallar de långa molekylernas sekvens.

Sedan några år känner man till hur ett flertal proteiner är uppbyggda. Man har exempelvis lyckats beskriva och bestämma en protein som kallas för cytokrom C. Denna protein medverkar vid cellernas andning inom alla arter. Detta gäller sålunda för så enkla organismer som jästbakterier, för fiskar och reptiler samt även människor. När man studerar sekvenserna av de aminosyror, som bygger upp detta protein, kan man konstatera att dessa skiljer sig åt mellan olika arter. Allteftersom proteinet är hämtat från olika arter har än den ena än den andra molekylen i olika mängd och i skilda följder, bytts ut. När det gäller nära besläktade arter är dessa skillnader små. Ju mer arterna är varandra olika, ju större är skillnaderna vad gäller uppbyggnaden av cytokrom C. Hästens cytokrom C skiljer sig från åsnans blott på en enda punkt, på tio från hundens och på nitton punkter från tonfiskens samt på fyrtionio om man jämför med jästbakterien. Mellan människorna och makakaporna är skillnaden vad gäller cytokrom C mycket liten, på endast en punkt skiljer sig det mänskliga cytokrom C från makakens. Undersökningar gällande andra proteiner såsom myoglobin och hemaglobin har givit liknande resultat. Med ledning av dessa rön kan man göra upp ett genetiskt stamträd för djurarterna. Detta stamträd kommer att klart och tydligt likna ett motsvarande, uppritat med stöd av paleontologiska forskningsresultat. Fördelen med den biokemiska metoden är att man kan ge så olika organismer som vanlig bagerijäst och hästar en plats inom ett system. Jämförelser av detta slag låter sig ju inte göras inom den komparativa anatomin.

Den biokemiska forskningen bekräftar, att vi har att göra med en enhetlig värld av levande organismer på vår jord. Alla levande varelser använder samma genetiska kod och bygger upp sina proteiner på ett ensartat sätt. De använder sig av samma molekyler för att lagra energi och för att bryta ner energi. Alla indicier pekar hän mot att utvecklingslärans huvudtanke är helt riktig. Livet har börjat på jorden i enkla, encelliga former och har utvecklats mot mer sammansatta organismer. Allt tyder på att utvecklingen går steg för steg och att den styrs av program som finns inbyggda i de levande organismerna. Dessa omständigheter gör att vetenskapsmännen idag anser, att utvecklingsläran utgör en fast grund för forskningen, som inte behöver underbyggas ytterligare. Utvecklingslärans innehåll och de orsaker och lagar som styr utvecklingen återstår likväl som forskningsfält.

Utvecklingens drivkrafter

Åsikten att arterna utvecklas och transformeras är inte ny. Den fanns redan hos de gamla grekerna och hos några av de äldre kyrkofäderna. Emellertid var det först Lamarck som år 1809 formulerade den första egentliga teorin om arternas utveckling. Enligt denna skulle arterna vara benägna att ändra sig under påverkan från miljön – behov skulle då utveckla organ – och dessutom ha förmågan att överföra förvärvade egenskaper till avkomman.

Darwin ansåg även han, att förvärvade egenskaper kunde ärvas. Under sina resor hade han kunnat konstatera att det förekom stora variationer inom samma art, såväl inom djur- som inom växtriket. Uppfödare kunde berätta för Darwin, att man kunde få fram djur med önskvärda egenskaper genom att välja lämpliga avelsdjur. Framsynthet vad gällde aveln kunde leda till snabbare hästar och till kor som mjölkade väl. Det var detta observerade, konstlade urval som blev förebilden för Darwins teori om det naturliga urvalet. Han fann att något liknade den av människor styrda aveln förekom fritt ute i naturen. I samklang med Malthus och dennes åsikter om att de svagare trängs undan i kampen om föda och livsrum menade Darwin, att det vore de mer livskraftiga exemplaren inom varje art som hade lättast att överleva och föröka sig. På detta sätt bleve en efterföljande generation inte alldeles lik den föregående. Genom små förändringar i generationernas sammansättning skulle med tiden hela arter undergå en utveckling, en utveckling som spände över långa tidrymder och innebure ett bortdöende av äldre arter och uppkomsten av nya.

En sak som Darwin saknade kännedom om var betingelserna för de av honom antagna förändringarna. Idag vet vi mer. Forskarna har lyckats klarlägga vissa faktorer som är bärare av de gällande förändringarna. Dessa är att söka i generna, kromosomerna och den sexuella fortplantningen.

1. Generna. Levande varelsers gestalt och sätt att fungera beror i hög grad på proteinerna. Dessas struktur styrs i sin tur av generna. Proteinerna är programmerade såsom ett självspelande marknadspositiv anförs genom de hålslagna remsor, som styr den ordning vari dess pipor ljuder. Man kan försöka föreställa sig en gen såsom en bokstavsföljd i svårtolkad ordning, bildad av tecknen C, G, T, A. Dessa fyra tecken utgör serier som exempelvis TACAAGGAT. Varje följd av tre tecken bildar en grupp, som på ett invecklat sätt bestämmer aminosyrornas respektive inbördes ställning i de kedjor som i sin tur bildar ett protein.

Dessa program kan tid efter annan ändras. Koden blir då en annan, en bokstav har ersatts med en annan eller har helt försvunnit. Det är detta som kallas för mutationer. Generna kan överföras genom könscellerna eller gameterna. När ett protein innehåller en muterad gen, som styr syntesen, ändras dess karaktär. Varje ändring i ett proteins struktur medför allt efter omständigheterna en större eller mindre påverkan på dess funktion. Det organ som byggs upp med ett protein som fått annan struktur kommer också att ändra sina egenskaper, till det bättre eller till det sämre. Detta må gälla särskilda funktioner som andning och matsmältning eller kroppens allmänna förmåga att skydda sig mot angrepp av mikroorganismer. Generna är själva roten till de variationer, som vi själva klart och tydligt kan iakttaga.

2. Kromosomerna. Ställvisa mutationer ändrar genernas egenskaper. Men det finns också annat som kan drabba kromosomerna. De långa band av element, som bildar kromosomer, kan brista, vissa element kan försvinna och element lossna, vändas och åter förenas med moderelementen. Alla sådana händelser innebär att kromosomernas struktur ändras. Även antalet kromosomer kan öka eller minska. Av två kan bli en, av en två eller tre eller av två ytterligare en. Händelser av detta slag är välkända inom framför allt växtriket. Man använder sig exempelvis av kromosomerna för att uppnå eftersträvade förädling av gagnväxter. Ändringar i kromosomerna kan exempelvis ge plantor med rikare ax. Missbildningar beror ibland på ändrad kromosomstruktur. En sådan är mongolism, vilket orsakas av att tre kromosomer har utbildats där det hos den friska varelsen skulle ha varit två.

3. Fortplantningen. Hos högre varelser förekommer kromosomerna parvis. Den ena kromosomen i ett sådant par kommer från fadern, den andra från modern. Kromosomerna i spermierna förekommer också parvis. Dessa par motsvaras dock inte helt och hållet av motsvarande par från äggen. Samma sorts gen kan förekomma i skilda former. Denna möjlighet till månggestaltning är mycket vanlig inom djurriket. Hos flertalet arter finns den hos ungefär två femtedelar av generna. Hos människan är paren av homologa gener olika varandra i 6,7 % av fallen. Om man uppskattar antalet uppsättningar gener hos en människa till vid pass hundratusen så betyder detta att det skulle finnas närmare sjutusen heterogena genpar hos varje individ. Genom skillnader mellan de heterogena generna skapas individuella olikheter mellan individer av samma art. Varje generation innebär en ny genetisk giv, generna blandas i en ny ordning och detta präglar de fullt utbildade individerna. Detta sker i fortplantningsögonblicket. De olikheter, som man lätt kan skönja mellan individer inom en population, vilar sålunda på den biokemiska grund som har refererats i det föregående.

Det står numera klart att förändringarna inte uppstår på så sätt som Darwin menade. Denne hade i sin teori räknat med att mutationer i varje generation vore det som åstadkom förändringar. I den moderna teorin anser man att utvecklingen orsakas av, att redan skedda mutationer hos generna i samband med fortplantningen blir i tillfälle att uppträda i nya kombinationer och därigenom ge sig till känna. De mutationer som den moderna teorin förutsätter ligger sålunda dolda hos individerna, i beredskap för kommande släktled.

Effekten av de nya kombinationer som uppstår och gällande slumpvisa fördelningar blir, att de gener, som redan finns i en population, bereds nya möjligheter när de, i samband med att nya individer alstras, hamnar i nya förhållanden till varandra.

Oklarheter och stridsfrågor

De nyvunna insikterna i ärftlighetsforskningen – vilka vi i det föregående har återgett i en starkt förenklad skiss – har medfört att utvecklingsteoretikerna har tvingats att tänka om en hel del beträffande darwinismen. Denna omstöpning av darwinismen – vilken genomfördes i en första omgång under perioden 1930-60 – har utkristalliserat sig i form av den s.k. syntetiska utvecklingsteorin. Den kallas syntetisk därför att den använder sig av rön från flera vetenskaper, genetik, biologi, paleontologi och biokemi. Från var och en av dessa vetenskaper har användbara forskningsresultat skördats. Än så länge har sammansmältningen av dessa resultat ej fullständigt kunnat fullföljas. Man vet därför inte vilken syn på utvecklingens mekanismer man kommer att ha när så har skett. Forskarna är heller inte ense i alla enskildheter. Åtskilliga rön har lämnat rum för skilda tolkningar och vetenskapliga fejder pågår alltjämt. En sådan fråga, där man ännu inte har en av alla godtagen samsyn, är det sätt varpå nya arter uppkommer. Hur går det till när en art övergår i en annan? För de egentliga neodarwinisterna gäller, att arternas övergång i varandra sker progressivt och kontinuerligt. Små mutationer antas läggas till varandra såsom vid addition och med tiden skulle man få fram något som man kan finna rimligt att beteckna som en ny art. Denna åsikt plägar omfattas av de biokemister eller genetiker, som i sin forskning betraktar livet ur molekylär synvinkel. Tanken avvisas av biologer och paleontologer som finner det orimligt att tänka sig att de väldiga förändringar, som det här rör sig om över årmiljonernas lopp, skulle kunna föranledas genom blotta additionen av små och kontinuerliga variationer släktled för släktled. Man menar från detta håll att sådana förändringar i längden skulle bli tämligen betydelselösa, arterna skulle förvärva en del egenskaper och förlora andra. De stora genomgripande förändringarna kräver enligt detta synsätt andra förklaringar.

Det finns arter som nästan inte alls har ändrat på sig under så långa tidrymder som tiotals- eller hundratals miljoner år. Som exempel kan nämnas bakterier, vissa kvastfeningar och armfotingarna, vilka har behållit sin kroppsbyggnad genom årmiljoner. När forskarna N Eldredge och S J Gould studerade trilobiterna – skaldjur som framträdde redan under protozooisk tid – kunde de konstatera att dessa djur hade behållit sin struktur genom även geologiskt sett långa tidsepoker och att den utveckling de undergick ej nämnvärt hade ändrat på den karaktär de hade haft när de en gång framträdde i den biologiska urtiden. Och så helt plötsligt hade trilobiterna försvunnit och ersatts av en helt annan art. Utvecklingen av en ny art syns sålunda ej ske genom en jämnt löpande förändring av generna, ej heller genom att organismerna förändras i takt med ändrade livsbetingelser.

Med stöd av rön av annat slag har genetiker som R C Lewontin kommit till samma resultat. Hos alla högre varelser gäller, att generna är månggestaltade till sin natur. Om det hade funnits ett naturligt urval skulle rimligen de enskilda individerna inom en och samma population bli alltmer lika varandra för varje generation. Så är inte alls fallet. Den del av darwinismen som slog fast att det skulle förekomma ett naturligt urval av de mest livsdugliga individerna har inte något stöd i nutida forskningsresultat. Teorin om det naturliga urvalet har inte längre någon fast vetenskaplig grund att stå på och har därför råkat i gungning.

För att komma ur de svårigheter som det gällande forskningsläget erbjuder har japanska genetiker – som exempelvis Motoo Kimura – ställt upp satsen att det skulle finnas mutationer som åstadkommer ur nyttosynpunkt ointressanta, neutrala gener. Dessa innebär varken någon fördel eller nackdel för individen. Det naturliga urvalet gäller inte dessa neutrala gener. Om livsbetingelserna ändras kan emellertid dessa gener få ett värde. Vissa individer kan då befinnas vara bättre rustade än andra i genetiskt hänseende. Tidigare ur överlevnadssynpunkt betydelselösa gener kan komma att sättas i spel när den yttre miljön ändras och ställer nya krav.

För biologen Ernst Mayr står det klart att arterna inte utvecklas steg för steg utan genom plötsligt och våldsamma genetiska omstörtningar och återuppbyggnader av tillgängliga arvsanlag. De ändringar som inträffar syns enligt Mayr ha åstadkommits genom hastiga och djupgående omstöpningar av arvsmassan. För att verifiera denna hypotes har de amerikanska genetikerna A R Templeton och H L Larson gjort omfattande undersökningar på bananflugor. Man studerade femhundra arter på Hawaii. Därvid kunde det konstateras att de våldsamma förändringar som åstadkom artskillnaderna endast gällde ett fåtal gener. De gener som starkt förändrades var de som påtagligt inverkade på flugornas beteende och fysiologi. Carson fann för sin del, att det skulle vara rimligt att tro, att arterna inte växte fram efterhand utan att de uppkom genom markerade språng. Vi har redan i det föregående refererat kromosomforskarnas upptäckter gällande kromosomernas förändringar i antal och struktur och rönet att viss påverkan på dem kunde orsaka språngvisa förändringar. Det är på detta sätt som franska genetiker – J Lejeune, J de Grouchy, B Dutrillaux – vill förklara människans uppkomst. De har noga studerat detaljer i kromosomstrukturen hos människan och hos vissa apor, chimpanser, gorillor och orangutanger. De har försökt räkna ut vilka strukturer som hyser kromosomer från gemensamma förfäder och vilka mekanismer som har gjort att vi har fått två linjer, dels den som leder, till människan, dels den som gäller utvecklingen fram till de apor, som har en kroppsbyggnad som visar stora överensstämmelser med människans.

Frågorna är många. Man kan exempelvis fråga sig om det är möjligt för en ny art att utbildas inom en population utan att det finns skiljande naturhinder såsom älvar, sjöar eller berg. Darwin trodde för sin del, att några naturhinder inte behövdes. Om det skulle vara som Darwin menade uppkommer ett nytt problem. Hur skall man då förklara att de nya, artförändrande generna inte sprids i populationen och hämmar utvecklingen av en ny art? Det har ställts upp flera teorier som har till syfte att ge svar på detta spörsmål. Det skulle vara tämligen lätt att ge en lång och tröttande förteckning på de svårigheter för tanken som skilda teorier innebär och på de försök som har gjorts att upplösa dessa. Vi får här nöja oss med att konstatera, att frågan om hur det går till när arter utvecklas och utbildas ännu ej har fått sin slutliga lösning. Det finns i detta sammanhang ej utrymme för att referera pågående trätor mellan specialisterna. Låt oss nu nöja oss med att sluta denna framställning med några sammanfattande ord och redovisa vissa slutsatser.

1. Forskningen godtar idag utvecklingsläran som den enda teori som nöjaktigt förmår att förklara de fakta som vi känner till. Än så länge har vi ej lyckats förklara hur det går till när utveckling sker. Darwins förtjänst var, att han med något som man skulle kunna kalla för genial intuition förmådde lägga fram en övergripande lära om utvecklingen. Själv var han alltför grannlaga för att påstå att hela utvecklingen kunde förklaras med hjälp av ett naturligt urval av särskilt livsdugliga varianter, vilkas uppkomst han för övrigt ej kunde förklara.

2. Ett av skälen till att vi än idag inte har lyckats utforska utvecklingens gång är säkerligen den omständigheten att alla levande organismer är utomordentligt komplexa. När en forskare vill lösa ett problem försöker han – detta gäller åtminstone på initialstadiet – att förenkla det så mycket som möjligt. Ärftlighetsforskaren måste hushålla med resurser och säkerställa resultat, därför begränsar han sina undersökningar till exempelvis en enda påvisbar egenskap eller till en enda gen. Verkligheten är mer komplicerad i det levande livet än den framstår inom forskningen. Gener förekommer aldrig isolerade från varandra och de befinner sig i samverkan av ofta okänt slag med andra gener. Eftersom så mycket är okänt är det inte möjligt att låta utvecklingsforskningen framträda som en strängt formaliserad vetenskap.

De levande organismerna är komplicerade inte endast därför att vi har att göra med tusentals gener och dessas påverkan på varandra utan ock därför att de enskilda generna existerar i många varianter. Att generna är månggestaltade är något som numera får anses vara vetenskapligt klarlagt. Vår vunna kunskap på denna punkt gör emellertid ej problemen enklare.

Gener kan ha olika egenskaper alltefter läge och samröre med andra gener. En gen som kan visa sig olyckligt ödesdiger när den kommer loss och får utvecklas för sig själv kan i samverkan med andra gener bli till välsignelse och nytta för individen.

3. I det föregående har vi undvikit att använda ordet ”slump”. Detta ord är mycket vanligt när traditionella darwinister för pennan. Hos dessa räknas varje förändring bland de levande organismerna bero på något tillfälligt, oplanerat och slumpartat. Mutationerna antas uppkomma av slump, kromosomerna ordnar och omgrupperar sig slumpvis, allt tänks komma till på en slump och få leva vidare om det visar sig livsdugligt. Denna slump innebär en teoretisk frihet. Vad som helst kan inträffa. Kända forskare som skriver i denna anda kan framhålla, att läran om den blinda slumpen är den enda om urvalet som har egentlig hemortsrätt inom den moderna biologin.

Ett sådant påstående är vanligtvis ägnat att förarga en paleontolog. Den som känner de levande organismernas utveckling genom årmiljonerna har svårt att godta att denna utveckling skulle ha skett slumpvis utan mönster, ordning och reda. Att denna utveckling skulle ha skett utan att ha varit styrd av biologiska eller andra lagar förefaller paleontologen som ett orimligt påstående. Det finns till och med övertygade neodarwinister som medger, att det finns åtskilligt som syns tala emot slumpteorin. Låt oss tänka på ögat med alla dess med varandra fint injusterade detaljer, som gör det möjligt för oss att se. Skulle ett sådant organ ha utbildats på en slump, genom att vissa gener skulle ha muterats slumpvis och en verksam helhet med tiden slumpvis ha utbildats? Invändningarna har gjort, att det numera finns neodarwinister som lämnar frågan om urvalet öppen och driver undersökningar i syfte att få fram material som skulle kunna tjäna till att bygga upp en ersättare för slumpteorin.

4. Forskningen behöver andra förklaringar än slumpteorin. Man vill försöka utröna vad det är som gör att utvecklingen äger rum, man vill veta vilka faktorer som fungerar som pådrivare.

Vi vill här ta tillfället i akt att försöka påvisa två vanliga villfarelser. Den ena av dem plägar förekomma hos troende, den andra hos icke-troende.

Den troende förundras över skapelsens skönhet, han finner ett av intelligens styrt handlande i de biokemiska förloppen. Han finner tillvaron fylld av obestridbar inre ändamålsenlighet varthelst han blickar. Det är lätt för honom att se Guds finger överallt i skapelsen. Detta fromma uttryck kan tarva ett förtydligande. Det är sant nog så länge man nöjer sig med att understryka att allt det skapade ytterst beror av Gud, såväl i den form det har nu som i blivande former, och att skapelsen genom sin tillvaro är uttryck för Guds handlande. Men det vore fel att försöka se Guds finger i allting på så sätt att man därigenom gör Gud till en sekundärt verkande orsak. Man bör inte tro att skapelsens upphov själv går in varje detalj.

Även ateisterna behöver argument för sin tro. Än idag finns det de som skriver och menar att man från och med Darwins framträdande inte bland förståndigt folk anser, att det vore Gud som skapade människan.

Den gamla kreationistiska doktrinen är numera borta ur den vetenskapliga diskussionen. Enligt denna skulle varje art ha tillkommit genom Guds särskilda ingripande i skapelsen.

Att man håller utvecklingsläran för sann utesluter ej tanken på att allt i denna värld ytterst är skapat av Gud. ”Att skapa, det är att ge åt allt som existerar den kraft och det beteende som tillkommer envar efter sin art” skrev den tomistiske filosofen Sertillanges i ett år 1945 utkommet arbete.

Utvecklingen kan ses som ett av skapelsens sätt att manifestera sig. Utvecklingen ersätter ej utan förutsätter Skaparen.

Översättare: Bengt Rur