Dialogen. Religion och kyrka i Andra världen.

Dialogen mellan kristna och marxister behandlas numera vanligen utan direkt samband med de kristnas förhållanden under den ”reellt existerande” socialismen. Det är inte svårt att förstå varför: dialogen i öststaterna har varit begränsad och haltande.

Därför måste det sägas vara djärvt att som Concilium, den internationella tidskriften för teologi, i ett nr, 1982:4, samtidigt behandla båda företeelserna. Men innehållet illustrerar ändå tydligt komplikationerna.

Flera av uppsatserna handlar om Ungern, som delvis framställs som typiskt för kyrkans dilemma i öststaterna. Bakgrunden ges i framställningen om hur föga differentierad kyrkan var från den världsliga makten ännu under mellankrigstiden. Den halvfeodala habsburgska statskyrkligheten levde ännu kvar. Kyrkans finansiella grundval var det enorma jordinnehavet, 5,4 % av den odlade jorden. (Det är faktiskt dubbelt så mycket som Svenska kyrkans andel av svensk åkermark.)

Den klerikalism som var ett arv från denna sociala och kulturella eftersläpning har under kommunismen kunnat utnyttjas av regimen för att hålla ordning i kyrkan. De allt fåtagligare prästerna har en också officiellt aktad och hedrad ställning, så länge kyrkan inskränker sig till den privata sfären och kulten. Det är ju en situation, i vilken de flesta ortodoxa kyrkor i öst befinner sig, och som är lättare förenlig med ortodox tradition och kyrkoförståelse. De spänningar som uppstår, blir rent inomkyrkliga motsättningar i stället för konflikter kyrka-samhälle.

Trosförmedling råkar givetvis i kris, när den traditionella familjen urholkas, och kyrkan hänvisas till det privatdevotionella. Det är ingen tillfällighet att just i Ungern basgemenskaper växt fram som ett alternativ, och lika förståeligt att regimen med hjälp av hierarkin försöker bromsa dessa, som kan störa både biskoparnas kontroll och regimens ideologiska monopol.

Men den ungerska modellen finns egentligen ingen annanstans. Vissa likheter erbjuder Tjeckoslovakien, men där är förtrycket mycket tydligare, den officiella kyrkans ställning mer kring

skuren och illegal protest betydelsefullare. I Jugoslavien finns den kyrkliga pluralismen bevarad t.ex. i ordnarna, och kyrkan har betydligt större utrymme för opinionsbildning, både internt och externt.

Helt utanför modellen faller kyrkor som på grund av sin obetydlighet kan ha lösa förbindelser med staten eller en stark kyrka som har tillräcklig egenvikt för att uppehålla sin oavhängighet. Dessa undantag är givetvis katolska kyrkan i DDR resp. Polen. Någon väsentlig kritik mot kyrkan i Polen framförs inte i Concilium, men däremot finns den hos västtyska ”progressiva” katoliker förekommande kritiken av kyrkans ”politiska abstinens” i DDR som en försutten möjlighet till dialog och vittnesbörd. Dialogens dilemma framträder med pedagogisk tydlighet i inledningen till numret och i en ”Zwischenbilanz” över dialogen mellan kristna och marxister. Där vädras Hromadkas gamla tes att kommunismens seger i öst på något sätt är de kristnas skuld, och att de till följd av sina tillkortakommanden är skyldiga att gå in i en positiv dialog och även samarbete. Det sistnämnda är inte endast en plikt på grund av begångna underlåtenheter, utan också för att det kommunistiska maktövertagandet erbjudit en historisk ”kairos”, ett tillfälle att forma och leva tron i ett nytt slags samhälle.

Men har detta någonsin varit möjligt? Präster eller kända lekmän som försökt en öppning har alltid spelats ut mot den officiella kyrkan, välfinansierade organisationer har byggts upp som Pax i Polen eller ”fredsprästerna” i Tjeckoslovakien och Ungern. När den politiska scenen har skiftat har dessa aktörer fått avträda till tystnaden. Den kyrka som kanske varit mest beredd till ett sådant kritiskt samarbete har väl varit den evangeliska i DDR. Men regimens indirekta tryck har lett till en snabb urholkning av folkkyrkostrukturen och biskoparnas dialog med regimen till förtroendekris bland de troende.

Det finns anledning att ifrågasätta de östtyska evangeliska biskoparnas avsikter, men några gripbara resultat vare sig i fråga om inflytande över samhällslivet eller förnyelse i församlingarna finns knappast att peka på. Biskop Schönherr medarbetar i Concilium med en välskriven motivering till öppenheten inför inviter från regimen.

Redogörelsen för dialogen av Herbert Vorgrimler väcker blandade känslor. Den illustrerar ett grundläggande problem: dialogen förutsätter från kristet håll att man tar den officiella marxismen i Östeuropa på ett allvar, som numera knappast ens kan mobiliseras av oberoende marxister och kommunistpartier i väst. Det relativa misslyckandet måste i stort skyllas på den egna parten.

Då blir också historien egendomligt selektiv. Varje gång som en öppning skymtat har det funnits teologer som skyndat att pröva ett samtal. Så var fallet redan vid tövädret 1955 med österrikiska statsfördraget, Porkalas återlämnande och Adenauers Moskvaresa. Även efter Ungernrevoltens krossande fortsatte dialogen i Polen, där den främste marxistiske partnern var Kolakowski. Sedan han bytt sida förefaller hans namn struket ur dialogens historia på båda sidor.

Ett nytt uppsving fick dialogen vid mitten av 60-talet genom Paulus-Gesellschaft för att nå en kulmen våren 1968. Vorgrimler hänvisar också till Internationale Dialog-Zeitschrift, den flerspråkiga tidskrift som startades som organ för dialogen just Pragvåren, och upphörde 1974. Den internationella utgivningskommittén innehöll dussinvis med namn kända från filosofi och teologi. Nästan alla marxister har sedan dess utstötts ur parti eller offentlighet. Det första numret innehåller en hagiografisk artikel om Hromadka av en amerikan, artiklar om människosynen av kardinal König och Roger Garaudy, då ännu medlem av franska kommunistpartiet. Därtill en detaljerad rapport från det berömda mötet i Marienbad, Tjeckoslovakien, 1967 av utgivaren Günter Nenning, österrikisk kristen socialist. Det är patetiskt att efter fjorton år se så mycket god vilja och framtidshopp några månader innan det åter var dags för stridsvagnarna.

Det är uppenbart nödvändigt att kyrkan söker skapa en modus vivendi i Östeuropa. Och det är lika självklart att dialogen med marxister och andra icke-troende skall gå vidare. Men den reellt existerande socialismen skapar alldeles speciella utgångspunkter för dialogen.

Kyrkan måste givetvis söka att skapa ny teologi i nya sociala och kulturella situationer. Latinamerika har varit en fruktbar botten för ett sådant nytänkande, utifrån alldeles specifika latinamerikanska erfarenheter och förutsättningar. Det kan givetvis sägas att i Östeuropa inte utvecklats någon liknande, av den särskilda historiska situationen präglad teologi.

De kommenterade bidragen i Concilium artikulerar en västerländsk teologisk besvikelser över att kyrkorna och teologerna i öst inte har förmått att skapa en Andra världens teologi. Det är kanske i några fall möjligt att peka på hur konservatism och undergivenhet kan gå hand i hand, hur omsorgen om lugnet i kyrkan och lugnet i samhället gör biskopar och makthavare till bundsförvanter. Men alla länder erbjuder olika problem. I Polen har kyrkan vid avgörande tillfällen trätt i dialog med staten. De flesta västerländska iakttagare är väl nu ense om, att den dialogen måste gälla de problem som skapats av Polens historia och dess geografiska belägenhet. Att i dag tala om en dialog med polska marxister skulle uppfattas som en cyniskt skämt. En ledande katolsk lekman som fanns i väst, när undantagstillståndet infördes, hävdade i en uppmärksammad artikel att Solidaritets misstag delvis bestod just i att ta de polska makthavarna på för stort allvar, att trots allt utgå från att de hade något egentligt inflytande, när det verkliga avgörandet hela tiden låg annorstädes. Han frågar om inte i framtiden alla diskussioner måste föras direkt med Moskva och utan den ideologiska förmedlingen, när det för motståndaren endast handlar om maktpolitik.