Från tro till ro? Reflexioner kring 1982 års kyrko

När ärkebiskop Olof Sundby den 19 maj förklarade 1982 års allmänna kyrkomöte avslutat, var detta samtidigt ett historiskt ögonblick för svenska kyrkan (SvK). Detta kyrkomöte var nämligen det trettiofjärde och sista efter den ordning som introducerades med kyrkomötet år 1868, vilket i sin tur var en konsekvens av ståndsriksdagens upplösande två år tidigare. 96 ledamöter, nämligen 39 prästerliga ombud (däribland de 13 biskoparna) och 57 lekmannaombud hade under en dryg månad varit församlade till överläggningar och beslut i vitt skilda ämnen, av vilka några kommer att speglas i denna artikel. En redogörelse för behandlingen av kyrkoåret och dess texter, liksom av nya ordningar för dop, konfirmation, vigsel, bikt och jordfästning måste dock anstå till dess att dessa finns tillgängliga i ett genomarbetat tryck. Konsekvenserna av de fattade besluten är ännu inte möjliga att helt överblicka, men att många av dem kommer att medföra betydande komplikationer i ekumeniska sammanhang torde vara ovedersägligt.

Kyrkomöte av kongressmodell

Till de mest uppmärksammade besluten hörde det om ett reformerat kyrkomöte, vars första sammanträde skall äga rum i mars 1983. Detta nya kyrkomöte, som skall samlas 12 dagar årligen, kommer att bestå av 251 fritt valda ledamöter, var och en med två suppleanter, vilka samtliga väljs för treårsperioder. Kostnaderna beräknas till 6,5 miljoner kr/år. Det finns enligt denna konstruktion inga inbyggda garantier för, att några präster kommer att finnas med i ett framtida kyrkomöte. Biskoparna däremot har närvaroplikt och yttranderätt, men rösträtt endast i den mån de är valda ledamöter. För valbarhet krävs inte att man är döpt, utan endast att man

formellt är antecknad som medlem i SvK och inte är omyndigförklarad.

Bakom denna reform ligger en önskan om ännu större demokrati i kyrkan (demokrati är idag något av ett ”heligt” ord, vars innebörd i praktiken närmast är liktydig med ökad partipolitisering), liksom grundtanken, att all makt utgår från folket. Följaktligen kan endast riksdagen ensam stifta lag. Som en följd av denna grundsyn, avsade sig också kyrkomötet all medbestämmanderätt i kyrkolagsfrågor. Endast ett undantag finns: medlemskap i SvK meddelas genom lag, som stiftas av riksdagen med samtycke av kyrkomötet. I övrigt har SvK överlämnat all kyrkolagstiftning i riksdagens händer. I kyrkolag regleras då grunderna för så viktiga områden som kyrkans gudstjänster, sakrament och handlingar, kyrkans helger, kyrkans ämbeten och tjänster, domkapitel och stiftsnämnd samt kyrklig egendom.

Medan man i kyrkomötet inte behövt vara döpt för att kunna ta del i lagstiftningen rörande sådana frågor, behöver riksdagens ledamöter därtill varken vara medlemmar i SvK eller kristna tillhörande något annat samfund. Muslimer och ateister, judar och agnostiker, alla kan de inom en mycket nära framtid såsom riksdagsledamöter få vara med om att fatta avgörande beslut rörande SvK:s innersta väsen och angelägenheter. Praxis från senare år utvisar också klart, att riksdagsledamöter som inte tillhör SvK på intet vis avstår från att deltaga i beslut som gäller SvK

Statlig överhöghet

Om 1982 års kyrkomöte således frivilligt avstått från sin medbestämmanderätt i kyrkolagstiftningen, kommer kyrkomötet i gengäld att på delegation från statsmakterna få handa ett antal frågor, såsom SvK:s lära, böcker, sakrament, gudstjänst och övriga handlingar, kollekter, central verksamhet för evangelisation, mission, övrigt utlandsarbete och diakoni, kyrkomötets arbetssätt samt verksamheten hos organ som enligt lag får tillsättas av kyrkomötet. Allt detta delegerar alltså statsmakterna till kyrkomötet att genom kyrklig kungörelse meddela föreskrifter i. Men därigenom har SvK också de facto erkänt statens överhöghet över kyrkan, samt juridiskt sett blivit statskyrka i en utsträckning som aldrig förr. Och eftersom delegation alltid kan återkallas och fattade beslut ändras av den som ger delegationen, ligger de yttersta besluten, exempelvis i lärofrågor, inte hos kyrkomötet utan hos den icke-konfessionella och pluralistiskt sammansatta riksdagen. Eller för att tala med ord ur Prop. 1981/82:77: ”Den omständigheten, att riksdagen har bemyndigat kyrkomötet att meddela föreskrifter i ett visst ämne, innebär inte att riksdagen har avhänt sig sin normgivningskompetens i ämnet. Av femte stycket framgår nämligen att riksdagen alltid kan meddela föreskrifter i ämnet. Sådana föreskrifter skall tas in i lagen om svenska kyrkan. Beslutar riksdagen sådana föreskrifter, blir eventuella föreskrifter i samma ämne av kyrkomötet eller dess organ verkningslösa (11 kap. 14 § regeringsformen).”

Vilken grad av handlingsfrihet statsmakterna avser att inom det rådande systemet ge SvK, återstår att se. Det är exempelvis ännu oklart när och i vilken omfattning kyrkomötet får handha de angelägenheter, vilka är tänkta att delegeras till henne. Det bör också observeras, att den centralstyrelse som tillskapas som ett kyrkomötets beredande och verkställande organ, ingalunda är någon kyrkostyrelse. Såsom kyrkostyrelse för SvK fungerar den svenska regeringen, vars ledamöter med ett undantag inte ens behöver tillhöra SvK.

Huruvida SvK också på längre sikt kommer att förbli statskyrka eller inte, är nu helt beroende av riksdagen. SvK såsom -samfund kan inte påverka denna fråga annat än i opinionsform. De formella besluten rörande stat-kyrka-frågan ligger helt och hållet hos riksdagen, och är därmed beroende av de olika riksdagspartiernas program och styrkeförhållanden. Ingenting antyder dock idag, att SvK inom överskådlig framtid skulle upphöra att fungera som den statskyrka hon frivilligt valt att bli.

Läroämbete utan läromyndighet

Ett särskilt problem i detta sammanhang utgör självfallet frågor som berör kyrkans lära. Den rättsliga reglering som hittills gällt, har inte klart och entydigt angivit någon SvK:s läromyndighet. I och med det nya kyrkomötet öppnas en möjlighet att tillskapa en läronämnd, bestående av biskoparna i samtliga stift samt åtta av kyrkomötet för varje valperiod valda ledamöter. Det förtjänar att observeras, att man alltså valt att behandla dessa frågor i ett organ som har lägre dignitet än ett utskott. Denna läronämnd har ingen som helst beslutande funktion, utan dess ”uppgift är att från lärosynpunkt granska de i kyrkomötet föreliggande förslag, som av kyrkomötet eller dess utskott överlämnas till nämnden och avge yttrande däröver”. Beslut i lärofrågor fattas däremot av kyrkomötet på delegation från riksdagen. I dessa beslut får biskoparna deltaga endast i den mån de är valda ledamöter av kyrkomötet. Läroämbetet i sig har alltså ingen som helst läromyndighet eller auktoritet, men det äger dock rätt att yttra sig.

Det bör också observeras, att biskopar och domprostar (dvs. i praktiken ofta blivande biskopar) även fortsättningsvis kommer att utnämnas av regeringen. Deras kompetens att handha lärofrågor behöver alltså inte med nödvändighet bli särskilt hög, med tanke på dels det valsystem som nu tillämpas vid biskopsval inom SvK, dels de urvalsprinciper regeringen tillämpar vid utnämning. Ändå förefaller det principiellt sett orimligt, att kyrkans läroämbete icke äger beslutsrätt i lärofrågor, och således heller inte har någon möjlighet att reservera sig mot fattade beslut.

De 17 reservanterna konstaterade också, att ett ”kyrkomöte med den beslutade sammansättningen saknar auktoritet i frågor som avser lära och lärotolkning, förkunnelse och sakramentsförvaltning, och det kan befaras att dess beslut i sådana frågor inte kommer att åtnjuta respekt.”

Växande andel icke döpta medlemmar

Ännu ett stort ekumeniskt problem ligger i det faktum, att SvK idag har drygt 1/2 miljon icke döpta medlemmar. På grund av den sjunkande dopfrekvensen, ökar denna siffra dessutom snabbt. Ett barn antecknas ju automatiskt såsom medlem av SvK i samband med födelsen, förutsatt att en av föräldrarna är medlem av SvK och föräldrarna inte anmäler att barnet inte skall vara medlem. Den förälder som tillhör SvK behöver givetvis heller inte vara döpt. Om prognoserna håller i sig, kommer SvK att ha 1 miljon icke döpta medlemmar före år 2000, och utgör därmed en synnerligen främmande fågel inom världslutherdomen och den världsvida kyrkogemenskapen.

En konsekvens av detta medlemsbegrepp är, att man också såsom odöpt äger rösträtt vid kyrkliga val, samt är valbar till alla kyrkliga förtroendeuppdrag såväl på församlings- och stiftsplan som på riksplanet. Det är alltså principiellt möjligt att vara ledamot exempelvis av kyrkomötet, SvK:s högsta representativa organ, utan att vara döpt.

Nu avvisade 1982 års kyrkomöte dels tanken på att ens låta utreda frågan om dop som medlemsgrund för SvK, dels en motion om dop och rätt att deltaga i nattvardsfirandet som grund för valbarhet. Det finns idag ingen anledning att förmoda, att ett framtida kyrkomöte kommer att intaga någon annan ställning. Endast kraftiga internationella påtryckningar från exempelvis Lutherska Världsförbundet eller Kyrkornas Världsråd torde här kunna påverka utvecklingen.

Det är i detta läge naturligt, om man inom andra samfund börjar fråga sig vad som egentligen händer när en präst inom SvK förrättar ett dop. Frågetecknen på denna punkt torde inte vara mindre bland SvK:s präster, eftersom den av kyrkomötet senast antagna katekesutvecklingen som första punkt har: Varför kallas du kristen? Svar: ”Jag kallas kristen emedan jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling och med församlingen tror och bekänner honom vara min frälsare och saliggörare.” De 1982 fattade besluten i medlemskaps- och valbarhetsfrågorna rimmar således illa med vad SvK officiellt lär sina medlemmar exempelvis i predikan och konfirmandundervisning.

Jämställdhetslagen gäller

En fråga som i massmedia givits stort utrymme gällde upphävandet av lagen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Genom upphävandet skulle de allmänna regler om jämställdhet mellan män och kvinnor som finns i regeringsformen och jämställdhetslagen komma att gälla helt och fullt också i den svenska kyrkans verksamhet. Den s.k. ”samvetsklausulen” skulle därmed bortfalla. Genom denna hade 1958 års kyrkomöte velat deklarera och skydda att biskop inte bör vara skyldig att mot sin religiöst grundade övertygelse viga kvinna till präst, att präst inte bör åläggas att i tjänsten utföra sådant som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på grund av den övertygelse han hyser i kvinnoprästfrågan, samt att prästlöftena inte bör tolkas så att den som ställer sig avvisande till kvinnliga präster inte kan avlägga dem.

Denna klausul, som kyrkomötet 1958 antog som motivskrivning till lagen, för att om möjligt hålla samman SvK, önskade riksdagen nu avskaffa. Uppenbarligen hade många väntat sig en hård strid på denna punkt. Men beslutet om upphävandet av lagen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst fattades efter en lång debatt utan att någon enda ledamot av kyrkomötet reserverade sig eller ens talade mot beslutet, vilket skapade en viss förvirring. Påfallande många trodde, att de blivit lurade i någon slags fälla av de ledamöter, som av principiella skäl inte kunde bejaka ett kvinnligt prästämbete, och var uppenbart besvikna över att det vid beslutsfattandet inte satts någon yttersta gräns för motståndarnas kvarvarande i SvK, ja att kyrkomötet inte ens gjort något uttalande om handlingslinjer för framtiden.

”Motståndarna”, som aldrig önskat 1958 års lag, kunde å sin sida knappast ha något att invända mot dess avskaffande. ”Samvetsklausulen” var också svår att hävda, dels därför att statsmakterna uttryckligen önskade dra sig ur ansvaret för dess hanterande, dels därför att vissa biskopar och domkapitel redan de facto satt denna och de inomkyrkliga samarbetsreglerna ur spel.

Det nya är egentligen inte att jämställdhetslagen nu kommer att gälla i SvK. Det har den i sak gjort så länge den funnits. Däremot finns inte längre något rättsligt skydd för ”motståndarsidan”. Tidigare erfarenheter från bl.a. vigsel- och kollektvägran visar dock, att det svenska samhället inte orkar med särskilt många rättegångar mot ”avvikande” präster. Det kan emellertid förväntas, att ett antal processer kommer att startas för erhållandet av prejudikat, liksom för att statuera exempel. Domkapitlen torde härvid inte kunna erbjuda mycken hjälp åt de åtalade prästerna, eftersom kapitlen såsom arbetsgivare också själva kommer att drabbas av processerna.

För tillfället åvilar handhavandet av ämbetsfrågan de olika stiftens biskopar och domkapitel, och någon gemensam praxis för hela SvK har inte kunnat utformas. Tvärtom är läget minst sagt oklart. I förlängningen av detta faktum kunde man under kyrkomötesdebattens gång ana vad som kommer att kunna aktualiseras under förestående kyrkomöten. Dels torde krav komma att resas på att biskoparnas fria prövningsrätt av prästkandidaterna borttages och ersättes med prövning inför en demokratiskt sammansatt grupp, vilken har att avgöra frågan om prästvigning eller ej. Dels torde krav komma på en demokratisering av domkapitlen, bl.a. innefattande att stiftstingen skall utse åtminstone ett antal av kapitlens ledamöter. Eftersom det här rör sig om frågor av kyrkolags natur, blir det fortsättningsvis riksdagen ensam som fattar beslut i dessa delar.

Upplåtande av kyrka

En fråga som i massmedia ägnats väsentligt mindre uppmärksamhet än ämbetsfrågan, men som åtminstone till en del sammanhänger med denna, och som kan komma att medföra synnerligen svårhanterliga problem, gäller kyrkas upplåtande. Rättsläget inför 1982 års kyrkomöte var, att pastor hade att besluta om upplåtande av kyrka för gudstjänst, kyrkorådet för övriga ändamål. Årets kyrkomöte beslöt, att kyrkorådet ensamt i fortsättningen skall fatta samtliga beslut om kyrkas upplåtande. Inte ens församlingens egna präster har alltså någon rätt att använda kyrkorummet för gudstjänst eller andakt med mindre än att kyrkorådet ger sin tillåtelse därtill. Ett enda undantag finns, nämligen de gudstjänster som uttryckligen finns angivna i de av domkapitlet utfärdade tjänstgöringsföreskrifterna för prästerskapet.

Förändringen av rättsläget kan förefalla vara en petitess vid första anblicken, och spontant har många tänkt möjligheten att kyrkoråden normalt kommer att delegera upplåtandet till pastor. Men dels har här en principiell förändring i synsättet ägt rum, dels är delegering ingalunda någon självklarhet i alla församlingar. Tvärtom har vissa kyrkorådsledamöter redan annonserat nedskärningar av gudstjänstlivet, framför allt vad gäller mässfirandet. Rättsläget är ännu inte sådant, att kyrkoråden kan ingripa i gudstjänsternas utformning och innehåll, men de kan alltså vägra att över huvud taget ställa kyrka till förfogande för gudstjänst som inte är direkt påbjuden av domkapitlet.

Den nya regleringen öppnar också möjligheter för kyrkorådet eller andra grupper att på egen hand arrangera gudstjänster, samt därvid kalla präster utifrån utan att den egna församlingens kyrkoherde kan ingripa. Att detta kan medföra pastorala komplikationer är ofrånkomligt, och bör beaktas i samband med det pågående revisionsarbetet av ordningen för kyrkoherdeinstallation.

Hur ogenomtänkt detta förslag och beslut var framgår kanske bäst av det faktum, att kyrkomötet som ett följdbeslut beslöt att uppdraga åt en utredningsnämnd att utreda de problem av teologisk, kyrkorättslig och praktisk art som efter lagens genomförande ännu kunde återstå.

Bakomliggande mekanismer

Man kan undra över vilka mekanismer som lett fram till, att SvK accepterat att bli en närmast kongregationalistisk statskyrka med presbyterianska drag, även om lagen om svenska kyrkan karakteriserar henne som ett evangeliskt-lutherskt trossamfund. Svaret torde vara, att SvK under det senaste årtiondet hamnat i en rävsax. När regeringens proposition med förslag till ny regeringsform skrevs 1973, räknade man från statsmakternas sida med ett upplösande av de gamla banden mellan stat och kyrka. De grundlagsregler i 1809 års regeringsform som gällde kyrkan, intogs därför i övergångsbestämmelser till den nya regeringsformen. Men SvK sade 1979 genom sitt kyrkomöte överraskande nej till ändrade relationer mellanstat och kyrka. För kyrkolagstiftningen gällde därmed inför 1982 år kyrkomöte regler, vilka i själva verket stred mot den i 1974 års regeringsform fastlagda principen, att riksdagen ensam stiftar lag. En ändring av kyrkolagstiftningen var ett ”måste”, och 1982 års kyrkomöte valde den enklaste vägen: att acceptera de nära nog ordagrant likalydande förslag till Lag om svenska kyrkan och Lag om kyrkomötet vilka framlagts av regeringen och kyrkomötets första särskilda utskott. Därvid valde kyrkomötet också att i hög grad låta sig styras av modeller från det borgerliga samhällets uppbyggnad. Den samverkan mellan folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning som dittills varit utmärkande för SvK, tonades härvid ned. I denna process har givetvis det sekulära demokratitänkandet spelat en avgörande roll. Påfallande är vidare, att många som i diskussionerna använt begreppet ”det allmänna prästadömet” dels spelat ut detta mot det särskilda prästämbetet på ett sådant sätt, att det sistnämndas egenart kommit att ifrågasättas, dels inte varit medvetna om, att ”det allmänna prästadömet” förutsätter dopet.

Beslut som måste respekteras

Man kan tycka, att SvK valt en underlig väg när hon nu överlämnat sig själv och sin framtid i de sekulära politiska organens händer. Men uppenbarligen utgör staten och dess maktstruktur en trygghetsfaktor för många av beslutsfattarna. Flera talare gav också uttryck åt uppfattningen, att kyrkomötet och riksdagen ändå var i det närmaste identiska i sina uppfattningar och beslut, varför det inte funnes någon anledning till tveksamhet inför överförandet av kyrkolagstiftningen i riksdagens händer.

Även om en politisk partiöverenskommelse låg i botten på kyrkomötesreformen, även om nästan alla lekmannaledamöter i praktiken var valda på politiskt mandat och även om regelbundna partigruppsöverläggningar föregick beslutet, kan man alltså inte annat än konstatera, att SvK:s högsta representativa organ frivilligt tagit detta beslut. Det vore djupt orättvist att hävda, att SvK här utsatts för ett politiskt övergrepp. Partierna och konstitutionsutskottet sade visserligen sitt, men kyrkomötet och dess ledamöter hade å sin sida full möjlighet att fatta egna, självständiga beslut. I den mån någon därvid inte röstade i enlighet med sitt samvete, är vederbörande att beklaga.

Även om SvK genom sitt kyrkomöte i flera avseenden valt att gå en egen väg, bort från allmänkyrklig tro och ordning, måste hennes beslut respekteras såsom ett autentiskt uttryck för vad en klar majoritet av SvK:s medlemmar idag tycker och anser. Olika minoriteter inom SvK får å sin sida dra de konsekvenser de i detta läge finner rimliga. Att SvK:s förvandling till en kongregationalistisk statskyrka med presbyterianska drag inte kommer att bli utan betydelse för minoriteternas hållning liksom för de ekumeniska relationerna torde vara uppenbart. Kyrkomötets majoritet räknade med att den genom sina beslut skulle uppnå lugn och ro i SvK. Kanske kommer den temporärt att lyckas. Men till vilket pris? För många av SvK:s medlemmar är identitetskrisen redan ett svidande faktum, och ändå har det nya kyrkomötet inte ens hunnit börja sitt arbete.