Gemensam säkerhet och nedrustning

Medan alla större bokhandlar i Zürich nyligen skyltade med ”Palme-rapporten” som senaste nytt tycks denna publikation här i Sverige ha kommit i skymundan av valrörelsen. Åtminstone har den i skrivande stund knappast observerats i offentligheten trots att den i internationella sammanhang förtjänar särskilt intresse (Gemensam säkerhet. Ett program för nedrustning. Rapporten från den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor under ordförandeskap av Olof Palme, Tidens förlag).

För första gången har en oberoende kommission för nedrustnings- och säkerhetsfrågor lyckats samla framstående politiska personligheter och experter från öst (Sovjet) och väst (USA), från Europa, Afrika och Asien för att framlägga ett konkret program för nedrustning och rustningskontroll inom en omfattande ram i syfte att garantera nationell och internationell säkerhet. Kommissionen beskriver sina målsättningar på följande sätt: ”Den första är det långsiktiga målet att bidra till att utstaka en kurs för reella överenskommelser och faktiska åtgärder i fråga om nedrustning med särskild hänsyn till Förenta nationernas andra specialsession om nedrustning som hålls i maj 1982. Den andra är de kortsiktiga syftena att rapportera om och kommentera aktuella nedrustnings- och säkerhetsfrågor för att rikta nationell och internationell uppmärksamhet på möjligheterna att främja freden genom rustningsbegränsning. Den tredje är det livsnödvändiga syftet att bidra till att stimulera en välinformerad opinion till debatt om dessa frågor” (s. 225). Rapportens ambition är alltså att utveckla en realistisk strategi för att uppnå en effektiv nedrustnings- och säkerhetspolitik.

I ett förord till den svenska upplagan sammanfattar Alva Myrdal rapportens väsentligaste riktlinjer för en sådan ny politik:

1. Samarbeta länderna emellan istället för konfrontationer för att säkra en överlevnad som bara kan bestå om den är gemensam.

2. Vända rustningsspiralen målmedvetet nedåt genom nya och snabbare åtgärdsprogram, politiska och militära. Människorna är redo när de nu upptäcker att de lever i en helt oförberedd värld – kärnvapenålderns. Då skall kärnvapen först avskaffas.

3. Återupprätta det rena begreppet ”försvar”. Det betyder ”självförsvar”, försvar för den egna nationen, och bygger på konventionella vapen. Det får inte utsträckas till försvar för alla slags oheliga intressen. Men detta är vad som nu skett – stora makter övertar ansvaret från andra att ”försvara dem”, kanske med härar och bombplan i långt fjärran belägna länder.

4. Upprätta tvärs genom Europa på var sida om blockgränsen en zon om 150 km, fri från kärnvapen och kemiska vapen.

5. Tillskapa regionala samarbetsorgan. Nedrustningskommissioner för kollektiv intressegemenskap, att anslutas till framväxande ekonomiskt regionalt samarbete.

6. Ge FN en mycket förstärkt roll med egna verkställighetsorgan efter ett konkordat mellan säkerhetsrådets – supermakternas – medlemmar. FN skall blixtsnabbt kunna ingripa för att förebygga och lösa konflikter samt ha egna fredsbevarande styrkor.

Hur hela detta operativa synsätt skall kunna omsättas i handling skildras dels i en tvåårsplan, dels i en femårsplan.

På så sätt vänder sig rapporten visserligen i första hand till politiker och ansvariga för de avsedda frågorna. Den är emellertid lättläst också för en bredare publik engagerad i freds- och nedrustningsfrågor, skriven i Anders Ferms/Olof Palmes lediga stil, och förmedlar en utomordentligt initierad inblick i de komplexa problemen.

Här är inte platsen att närmare ta upp enskilda politiska och tekniska frågor och teser i denna rapport som bör granskas av vederbörande experter. I anslutning till vår artikel i Signum 1982:4 finns det dock anledning att göra några allmänna reflexioner.

1. Rapporten ser i den gemensamma säkerheten den övergripande principen för ansträngningarna att minska krigshotet, begränsa rustningarna och slå in på nedrustningens väg. Men ligger svårigheten inte just däri att maktblocken (och de enskilda staterna) tolkar begreppet ”säkerhet” på helt olika sätt? Och räcker det när man framställer följande principer som avgörande för den gemensamma säkerheten? 1. Alla nationer har legitim rätt till säkerhet. 2. Militär styrka är inte ett legitimt instrument för att lösa tvister. 3. Det är nödvändigt med återhållsamhet i den nationella politikens uttryck. 4. Säkerhet kan inte uppnås genom militär överlägsenhet. 5. Rustningsreduktioner och kvalitativa rustningsbegränsningar är nödvändiga för den gemensamma säkerheten. 6. ”Kopplingar” mellan nedrustningsförhandlingar och politiska händelser måste undvikas (ss. 26-28). Trots all god vilja tycks dessa principer vara alltför allmänt hållna för att kunna stimulera ett effektivt politiskt handlande.

Borde man inte medge att all ansträngning för att uppnå gemensam säkerhet förutsätter som grundval åtminstone ett minimum av en mera konkret gemensam orientering, i klartext av gemensamma politiska och mänskliga värden och rättigheter och internationella umgängesformer som på grund av helt olika ideologiska utgångspunkter i stor utsträckning saknas. Nedrustning och gemensam säkerhet synes sist och slutligen inte minst vara en fråga om internationell etik. När Palme överlämnade kommissionens rapport till Johannes Paulus II med ett personligt budskap får man däri förmodligen se ett tecken på insikten om hur mycket all politisk fredsstrategi också behöver stöd genom moraliska krafter. Mitt under det att Israel bombarderade flyktingläger i Väst-Beirut vågade Johannes Paulus II den 27 juni ensamt och helt öppet inför världen tala om palestiniernas rätt att leva som folk (L’Osservatore Romano 28/29-06-82).

2. Samtidigt visar det sagda entydigt att all politisk fredsstrategi i dagens läge behöver stöd av kraftfulla och realistiska fredsrörelser bland folken världen runt för att verkligen bli trovärdig och effektiv i den internationella politiken. Enbart genom en sådan gemensam orientering bland folken kan en tålmodig och seglivad freds- och nedrustningspolitik få den styrka som behövs för att kunna konkretiseras i internationella avtal och organ för fredlig konfliktreglering. För att ge rapporten en övertygande verkan skulle det ha varit nyttigt att ta upp också denna fråga.