Den anglikanska kyrkans primas, ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, gjorde i slutet av november månad ett sex dagar långt officiellt besök i Rom. Williams hade tagit med sig en större delegation som ledsagade honom under besöket. I delegationen ingick även två katolska biskopar från England, dels kardinal Cormac Murphy-O’Connor, ärkebiskop av Westminster, dels Alexander Brunett, ärkebiskop av Seattle. Besöket ägde rum i anslutning till 40-årsminnet av mötet mellan ärkebiskop Michael Ramsey och påven Paulus VI år 1966, som blev början på en tid av intensiv ekumenisk dialog mellan anglikanska och katolska kyrkan.
Ärkebiskop Williams besök i Rom präglades av både nya svårigheter och nya öppningar i de ekumeniska relationerna de bägge kyrkorna emellan under de senaste åren. Till glädjeämnena hör det historiska möte som hölls i Leeds den 14 november i år, där för första gången såväl de katolska som de anglikanska biskoparna i landet träffades och gemensamt skrev under ett dokument, där de erkänner betydelsen av att arbeta tillsammans för att ge ett gemensamt kristet vittnesbörd till ett samhälle som håller på att glömma sina kristna rötter. Bland svårigheterna finns särskilt frågan om vigsel av samkönade par, liksom den engelska kyrkans principbeslut från i somras om att införa vigning av kvinnliga biskopar (se Signum 6/2006 s. 47-–55).
Redan den första dagen under sitt besök i Rom, den 22 november, träffade ärkebiskop Williams kardinal Walter Kasper, som är ordförande i Påvliga rådet för de kristnas enhet. Efteråt förklarade bägge parter att man hade haft ett givande samtal som överträffat de förväntningar som man hade hyst före mötet och att samtalet hade bidragit till ”att skapa en solid basis för fortsatt dialog”.
Dagen därpå, den 23 november, ägde mötet mellan ärkebiskop Williams och påven Benedictus XVI rum. I sitt tal till ärkebiskop Williams sade påven bland annat att ”… det är mycket i våra relationer under de sista 40 åren som vi är tacksamma för. Vänskapen och de goda relationer som existerar på många platser mellan anglikaner och katoliker har bidragit till att skapa en ny kontext, i vilken vårt gemensamma vittnesbörd om Jesu evangelium har stärkts. Besöken från ärkebiskoparna av Canterbury hos Heliga stolen har tjänat till att förstärka dessa relationer.”
Apropå den senaste tidens kontroversiella beslut inom somliga delar av den anglikanska kyrkogemenskapen sade påven att han hoppades ”… att den anglikanska gemenskapen ska förbli stadigt rotad i evan-geliet och den apostoliska traditionen, vilka utgör vårt gemensamma arv och basen för vår gemensamma strävan efter en fullt synlig enhet”. Likaså framhöll påven att ”… världen behöver vårt vittnesbörd och styrkan som kommer från en gemensam förkunnelse av evangeliet. De stora lidanden och olika former av orättvisa som drabbar så många människor utgör en trängande vädjan till vårt gemensamma vittnesbörd och vår gemensamma tjänst. Just av denna orsak, och även i de nuvarande svårigheterna, är det viktigt att vi fortsätter vår teologiska dialog. Jag hoppas att ert besök ska bidra till att finna konstruktiva vägar framåt under de nuvarande förhållandena.”
Ärkebiskop Williams framhöll å sin sida i sitt tal att ”… vägen till enhet inte är enkel och att striderna om hur evangeliet ska tilllämpas på de utmaningar som det moderna samhället ställer oss inför ofta skymmer eller till och med underminerar det som uppnåtts i den gemensamma dialogen”. Han sade också att han var medveten om att somliga av de förändringar som nu genomförs inom den anglikanska kyrkan kan få negativa konsekvenser för relationerna till katolska kyrkan. Bland de angelägenheter där anglikaner och katoliker däremot lätt kan förenas i ett gemensamt engagemang nämnde Williams främjandet av dialogen med islam och kampen mot terrorism.
I en intervju efteråt framhöll ärkebiskop Williams i beundrande ordalag påvens enorma teologiska bildning och dennes djupa andlighet, och han beskrev mötet med påven som ”mycket hjärtligt”. De flesta initierade bedömare verkar mena att Williams besök i Rom var en betydande framgång för de ekumeniska relationerna mellan de bägge kyrkorna. Samtalsklimatet verkar ha varit präglat av ömsesidig välvilja, samtidigt som svårigheterna inte sopades under mattan utan klart nämndes vid namn.