Vilken överraskning – att i ett bibliotek i Frankrike finna en skildring av Sverige vid 1700-talets mitt, skriven av en samtida katolsk präst! Vad hade han att berätta?
Biblioteksexemplaret är en handskriven avskrift – i maskinskrift motsvarande drygt 70 A4-sidor – som bundits samman med reseskildringar från olika europeiska länder. Den är försedd med titeln ”Voyage en Suède” och saknar uppgift om författare. Allt talar emellertid för att originalet författats av den franske prästmannen Pierre Estivant som 1751–1757 var anställd som huspräst hos Frankrikes ambassadör vid svenska hovet.
Ambassadören hade råkat i bryderi då hans hittillsvarande präst lämnade honom. Hur skulle han från Stockholm kunna locka till sig en annan katolsk präst? Hans hustru lade fram bekymret för en släkting i Frankrike, en ärkebiskop. Inom kort kunde denne meddela att en kyrkoherde i staden Sens (10 mil söder om Paris) förklarat sig villig att bege sig till Sverige. Avgörande för prästens beslut var tydligen att han erhållit löfte om att återfå sin kyrkoherdetjänst när han slutat anställningen i Stockholm.
Så kom det sig att den 39-årige Pierre Estivant en julidag 1751 efter en månadslång farofylld båtresa från Rouen landsteg i Helsingborg. Han förevisades platsen där svenska trupper 40 år tidigare besegrat danska armén och en hälsobrunn med vatten som rann dit utmed en klippa. Detta goda vatten, förvarat i en flaska, hade han därefter länge glädje av.
Sista sträckan till Stockholm åkte han med postskjuts dag och natt i sex dygn ”och passerade berg som sträckte sig nästan ända upp till molnen”, berättar han. Bristen på gästgivaregårdar gjorde att han bara hade svart bröd och några ägg att livnära sig på. Trött och hungrig, men vid god hälsa, anlände han till Stockholm. Där kom han att stanna i sex år.
Ambassadören torde ha blivit nöjd med sin nye präst. Estivant var inte bara teologie doktor, han var allmänt bildad, samhällsintresserad och vetgirig. Han rörde sig ute i Stockholm och gjorde sig mödan att lära sig svenska.
Som ambassadörens präst fick han tillfälle att delta i festligheter och följa med på resor. Redan under sitt första år i Stockholm var han med om två stora evenemang: Fredrik I:s begravning och kröningen av det nya kungaparet (Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika) och han var närvarande vid riksdagens öppnande två gånger på 1750-talet. Överallt var han intresserad och välvilligt inställd till svenskar. Besvärande var emellertid den fuktiga, illaluktande luften och det dåliga vattnet, otjänligt att dricka. ”Klimatet är dödligt för den som har klent bröst och ömtålig hälsa”, fastslog han och det var främst detta han anförde som skäl till att han 1757, flera år tidigare än ambassadören, reste tillbaka till sitt hemland.
Berätta om Sverige!
Efter sin återkomst till Frankrike överöstes Estivant med frågor. Många ville höra hur svenskarna var, dessa nordbor som fransmännen var förenade med i ett förbund. Skriv om Sverige, manade hans vänner. Men han var ovillig, det gavs redan ut alldeles för många böcker. Till slut nedtecknade han emellertid på lediga stunder sina iakttagelser. Det han åstadkom var inte en livfull och roande berättelse, en sådan överensstämde inte med hans läggning. Ordentligt ordnade han de olika ämnena – klimat, bebyggelse, styrelseskick, religion, näringar, seder och bruk, mat, klädsel och barnuppfostran – i var sitt avsnitt. Resultatet blev en saklig redogörelse av fakta, här och var kryddad med en personlig kommentar.
Först besvarar Estivant de oftast framställda frågorna, de om klimatet. Ingen höst, ingen vår, sträng kyla i nio månader och sedan ibland så hett att man knappt kan andas, uppger han. På sommaren kan man läsa och skriva vid midnatt men i november och december är det dag bara fyra timmar och nästan aldrig sol.
Han ger en fördelaktig bild av Sveriges huvudstad – dess skyddade hamn, nyligen färdigbyggda kungliga slott och ståtliga Riddarhus, stenlagda raka gator så breda att två karosser kan mötas, slädar som på vintern glider fram med häpnadsväckande hastighet, gatlyktor som i Paris.
Det finns nog ingen stad i världen där man är så säker som i Stockholm, framhåller han. Vilken tid han än varit ute på natten har han aldrig blivit antastad. Nattväktare patrullerar på gatorna och fångar med en järnklyka in störande personer. Uppe på Brunkeberg vakar män som vid eldsvåda ringer i klockor och med flaggor visar var någonstans i staden det brinner, vilket det ofta gör.
Han har varit i Uppsala och besett det sevärda där: den vackra domkyrkan med kung Eriks reliker och korstolar där fordom kaniker suttit (42 st. räknade han till), universitetet, biblioteket, medaljkabinettet, trädgården med märkliga växter och observatoriet ”men i det finns ingenting som går upp mot det i Paris, så det talar jag inte mer om”. Av universitetets 22 professorer lärde han känna de tre skickligaste: medicinaren Rosén, botanikern Linnaeus och språkforskaren Ihre.
Estivant är intresserad av statsskicket. Han redogör för de fyra stånden och för hur kanslipresidenten och andra ledare utses. Alla beslut sker efter omröstningar där majoritetens vilja vinner. Från kröningen av Adolf Fredrik minns han hur man för kungen inskärpte att han måste avstå från egen makt. ”Allt sker i hans namn även det som är helt mot hans vilja.” Estivant ser många fördelar i Sveriges statsskick men ägnar en stor del av sin skrift åt följderna av hovpartiets revoltförsök 1756. Detta ”för att visa att svenskarnas frihet, som är dem så kär, likväl inte är skyddad mot revolutioner. Något vi inte har att frukta”, menar Estivant som – införstådd med enväldet i sitt hemland – lever okunnig om vad som skulle hända i Frankrike 30 år senare.
Kungen påve i Sverige
Svenskarnas religion har den katolska prästen studerat ingående. Mässan och apostladagarna har behållits efter reformationen liksom biskopar och präster, alla gifta, men nu finns varken munkar eller kaniker, förklarar Estivant. Behövs dispens från ett äktenskapshinder, är det inte till biskopen man skall vända sig utan till kungen. Han är Sveriges påve. Det är han och rådet som bestämmer över religionen vad gäller lärosatser och kyrklig disciplin. Inte ens ärkebiskopen har mycket att säga till om och uppträder och bor enklare än en sådan prelat gör i Frankrike. Biskoparna har inte hög lön och därför finns ingen adelsman bland dem. Kyrkoherdarna däremot, konstaterar Estivant, har det mycket bättre ställt än han och hans kolleger i Frankrike.
Estivant har varit inne i lutheranernas kyrkor. De är mycket rena, har ett enda altare, inga vaxljus, inget krucifix. Söndagsgudstjänsten börjar klockan 9 och varar minst 2 1/2 timme. I den medverkar alltid två präster. Den ene celebrerar mässan ”som är nästan densamma som hos oss”, den andre predikar, en hel timme, och läser upp kungörelserna. Vid nattvarden får kommunikanterna del av både brödet och vinet.
Han noterar särskilt psalmsången. Alla – män, kvinnor och barn ja till och med högt uppsatta herrar – sjunger tillsammans, ackompanjerade av orgeln. Psalmernas nummer är anslagna på en tavla och gudstjänstdeltagarna letar upp dem i medhavda böcker så någon förvirring uppstår inte. Ingen pratar under gudstjänsten ”såframt han inte är fransman”. Klockan 14 återvänder många till kyrkan, lyssnar på ännu en predikan, ber och sjunger. Gudstjänsterna försiggår helt på svenska och, tillägger Estivant, ”med mycket större fromhet än som förekommer hos oss”.
Hur ofta har han inte med uppbyggelse sett svenskar kämpa sig fram i dåligt väder och köld för att komma i tid till gudstjänsten och aldrig har han hört någon beklaga sig över den långa predikan. Soldater som marscherar till och från en gudstjänst pratar inte med varandra, de går med nedslagna ögon och deras uppträdande ”är mer andaktsfullt än det som förekommer ens i våra sakramentsprocessioner”.
Medan gudstjänsterna pågår kan man inte ta sig in i eller ut ur en stad eftersom dess portar är stängda. Butiker är inte öppna på sön- och helgdagar. Alla svenskar avhåller sig då från sitt vanliga arbete. Samma förbud gäller i Frankrike men där iakttas de inte lika noga, påpekar den mot sina landsmän ständigt kritiske Estivant.
Mycket överraskad säger Estivant sig ha blivit när han som gäst hos en greve på en gård i Hässelby upplevde att denne tillsammans med sitt tjänstefolk varje morgon och kväll samlades till bön under en prästs ledning. På en så kallad böndag upphörde alla med sina arbeten, fastade, åt inte kött och tillbringade nästan hela dagen i kyrkan. Det var som att leva i ett kloster!
En annan sak som Estivant finner berömvärd är husförhöret. Ortens kyrkoherde kallar varje år barn, föräldrar och tjänare till katekesförhör. Föräldrarna får lika många frågor som barnen och också adeln underkastar sig förhör. På det sättet undervisas alla om sin tro. Okunnighet om religion råder därför inte i Sverige, till skillnad från hur det är i de flesta katolska länder ”där många lever mer som hedningar än som kristna därför att de inte undervisats i den religion som de bekänner sig till utan att känna”.
Lätt bikt
Estivant kan ge besked också om andra kyrkliga förrättningar. Dop och vigslar skiljer sig beträffande utförandet inte mycket från de katolska. Vid dopet används inte välsignat vatten, olja eller krisma, men dopet är enligt katolsk åsikt giltigt. Äktenskapet anses inte som ett sakrament. Före vigseln kontrolleras dock noga att kontrahenterna har den rätta intentionen.
Vad däremot gäller bikten, som lutheranerna behållit, finns det en stor skillnad mellan dem och oss, betonar Estivant. Han har tagit reda på hur den går till. De som en söndag vill mottaga nattvarden samlas dagen före i kyrkan. En präst går upp i predikstolen och predikar om nödvändigheten att göra bot. Han läser upp en lista över de synder som kan begås mot budorden och frågar åhörarna om de inför Gud erkänner att de syndat mot något eller alla dessa bud. Varpå de församlade ”gråtande eller suckande svarar ja”. Predikanten uppmanar dem att ångra sig och ger dem absolution ”så som man ger trupper i en armé före ett slag”. Han försäkrar de församlade att de kan vara förvissade om att Gud förlåtit dem deras synder. Men, säger han, de som vill lugna sitt samvete kan bikta sig enskilt för honom i sakristian. De som går dit förklarar vanligen att de överträtt sjätte eller sjunde budet, vet Estivant, ”men de säger inte något mer, så prästen är knappast bättre informerad nu än tidigare när han tillsäger dem syndernas förlåtelse”.
Alltså en mycket lätt bikt, tycker Estivant, som framhåller att katoliker är tvungna att bekänna sina synder och inte får utelämna någon dödssynd samt måste ange såväl antal som omständigheter.
Begravningar äger rum med stor yttre ståt, berättar Estivant. Eftersom lutheranerna inte tror på skärselden gör man ingenting för den döde, allt sker för de efterlevandes skull. I sitt minnestal i kyrkan använder prästen, ”framför allt om den avlidne varit rik, all sin vältalighet för att göra denne till ett av paradisets största helgon, även om han under sitt levnad ansetts vara landets största skurk”.
Svenskarna ett föredöme
Estivant är full av lovord över svenskarna. ”Jag aldrig sett ett folk som är så lugnt. De lever tillsammans i största sämja. Bland dem finns inga gräl, inga bråkmakare.” Det förekommer inga dueller, inga rymningar från krigstjänst, inga tjuvar eller rånmördare på vägarna. I avlägsna bergstrakter har han mött män som varit lika artiga och vänliga som personer som fått den bästa uppfostran. Ingen bemöts med arrogans, självgodhet och förakt. Människor som han inte känt har under regnväder tagit honom in till sig och gjort upp eld för att hans blöta kläder skulle torka. När han inte hittat dit han skulle har hantverkare avbrutit sitt arbete och visat honom hur han skulle gå, särskilt när de såg att han inte förstod vad de sade. I gudstjänster och vid förrättningar insamlas pengar till de fattiga och var och en ger frivilligt så mycket han kan. Föräldralösa barn tas om hand. Därför ser man inte alls så många tiggare på gatorna eller i kyrkorna som i Frankrike.
Estivants slutsats är att svenskarna lever så som evangelierna lär. Om alla människor handlade som de, skulle antalet olyckliga i världen inte vara så stort.
Är inte Estivant överdriven i sitt lovordande? Han medger själv att svenskarna inte är utan fel. Men, förklarar han, när han skriver om dem vill han bara berätta om det som han funnit gott hos dem. Han gör som bina, de flyger från blomma till blomma och suger nektar där sådan finns, de övriga blommorna låter de vara, dem har de ingen nytta av. När man tillfälligt uppehåller sig i ett främmande land skall man göra jämförelser men lägga på minnet endast det som kan vara nyttigt för en själv och ens land. Hans avsikt med den skrift som han beslutat sig för att skriva är uteslutande – avslöjar Estivant – ”att jag vill visa det goda som finns hos svenskarna för att sporra mina landsmän att ta efter deras förtjänster”.
Det som Estivant framför allt vill bekämpa i sitt hemland är den tilltagande lyxen. Den är min grymma fiende, förklarar han. Vårt århundrade är inte det mest upplysta, skriver denne 1700-t-alspräst, våra förfäder levde sundare än vi, de klädde sig enkelt och var nöjda. Om förnämt folk avstod från att ha så många onödiga hästar och storslagna måltider skulle de kunna avlöna sina underlydande väl och hjälpa fattiga som dör i misär. Slösande lyx strider mot både religionen och statens bästa.
Så länge Karl XII levde fanns det ingen lyx i Sverige, uppger Estivant, nu börjar de välbeställda att skruda sig i eleganta kläder även där. Men ännu möter man människor som är förnöjsamma och anspråkslösa. Han beskriver beundrande dalkarlarna som varje vår i grupper tågar till Stockholm anförda av en ledare som de lyder i allt. De utför där tunga sysslor och delar vid sin hemkomst hederligt med sig av sin arbetsförtjänst.
Estivant slutar sin uppskattande skildring av svenskarna med en önskan att man i Frankrike skall dra nytta av hans iakttagelser och rätta de missbruk som där vunnit insteg.
Nådde Estivant den målgrupp som han främst riktade sig till? Hur spridd blev hans skrift? Antagligen gavs den aldrig ut i tryck. Den avskrift, sannolikt gjord på 1800-talet, som finns i biblioteket i Alençon har hamnat där eftersom den ingår i en dit donerad bok- och handskriftssamling.
Kyrkbygge
Som katolik känner man sig besviken när man läst Estivants skrift. Inte ett ord om hans verksamhet som katolsk präst i Stockholm, inte ett ord om de där boende katolikernas möjlighet att utöva sin religion.
Förklaringen är enkel. De som förväntades läsa Estivants skildring brydde sig inte om hur den lilla hop fransmän, som för sin utkomsts skull begett sig till Sverige, hade det där. De hade ju frivilligt slagit sig ned i ett lutherskt land. Och Estivant ansåg sig ha viktigare saker att skriva om.
Enda gången Estivant nämner något om katoliker i Sverige är då han beskriver lutheranernas begravningar. Vid måltiden efter begravningen dricks det mycket vin. Detta ogillar Estivant. Han förklarar att han gjort stora ansträngningar för att förmå katolikerna i Stockholm att inte ta efter denna ovana. Men han har inte lyckats. ”Ovanan är så inrotad i dem att det är lika lätt att rycka upp den som att göra svenskar till goda katoliker.” Därtill blir drickandet kostsamt för värden. En katolik har anförtrott honom att det vid hans hustrus begravning gick åt 75 flaskor vin …”och denne man var alls inte förmögen”, suckar Estivant.
I själva verket skulle Estivant ha haft en hel del att berätta från sina sex år som präst för de 200 fransktalande katolikerna i Stockholm. Det franska kapellets kyrkobok är bevarad och i den har han med stor, tydlig stil skrivit in 34 dop, 9 vigslar och 36 begravningar och undertecknat med sitt efternamn avslutat med två bokstäver i en yvig sväng som utvisar att han är Docteur en Théologie. I förrättningsanteckningarna förekommer franska konstnärer, guldsmeder, tapetvävare, sidenfabrikanter, dansmästare, kockar och kammartjänare som svenska hovet och adelsfamiljer varit angelägna att införskaffa, samt även vallonska vävmästare och fattiga klädesarbetare vilka strävade med att få igång textilindustrier i Sverige.
Man kan fråga sig hur Estivant såg på det arbete konstnärerna lade ned på att utsmycka Stockholms slott och adelns herresäten med utsökta skulpturer och rokokomålningar eller på de många lysande fester som den franske ambassadören anordnade – detta var ju lyx! Estivant tycks dock ha hållit god min och haft god kontakt med dem. Ett exempel på det är att skulptören Jacques-Philippe Bouchardon, som avled 1753, i sitt testamente ihågkom Estivant genom att ge honom sin bibel och 100 daler att dela ut till fattiga trosförvanter.
År 1753 flyttade ambassadören från Wredeska palatset vid Drottninggatan till ett hus vid Blasieholmstorg (senare kallat Utrikesministerhotellet). Hans nye hyresvärd uppförde för hans räkning ett gårdshus av sten att tjäna som katolsk kyrka. Denna blev ganska stor: hade en längd av 13 meter, en takhöjd av 6 meter, fyra stycken 3 meter höga fönster samt plats för 30 bänkar. Nog lät ambassadören sin präst vara med om att planera kyrkans utformning och inredning – en uppgift som brukar vara en önskedröm för en präst.
Katolskt självsvåld
Konsistoriet (domkapitlet) i Stockholm vakade strängt över katolikernas förehavanden. Utländska ambassadörers icke-lutherska präster fick bara betjäna personer som tillhörde ambassadörens husfolk. Katolska föräldrar var ålagda att döpa sina barn i en luthersk församling och låta dem uppfostras till lutheraner. En som felade mot detta var köksmästaren vid kungliga hovet, katoliken Nicolas Le Comte. Han kallades 1754 till hovkonsistoret för förhör. Där försvarade han sig med att det stred mot hans samvete att låta sin dotter döpas av en präst som inte var av samma religion som han själv samt att hans biktfader, som han rådfrågat, med skärpa framhållit att han handlade riktigt.
Några månader senare föddes köksmästarens andra dotter och även hon döptes katolskt. Le Comte kallades på nytt till hovkonsistoriet. Han uppgav att hans biktfader nu som förra gången hade bundit honom på hans samvete att inte anlita någon annan för dopet än biktfadern själv. Biktfader och dopförrättare var i båda fallen Estivant.
Samma år, 1755, förhörde Stockholms konsistorium några svenska kvinnor som övergått till den katolska läran och som därför löpte fara att bli utvisade. En av dessa var en enkel vävarhustru som gav kloka svar. Även hon hade kontakt med Estivant. Bland annat hade han döpt ett av hennes barn.
Estivants tilltagsenhet fick båda konsistorierna att skriva till Kungl. Maj:t och Kanslikollegiet med begäran att ambassadörers katolska präster skulle anbefallas att inte befatta sig med sysslor som enligt svenska lagar inte tillkom dem. Från regeringen kom hösten 1755 besked om att kanslipresidenten gjort eftertryckliga föreställningar hos de katolska ministrarna att de skulle tillsäga sina präster att inte utsträcka sina förrättningar längre än till ministrarnas eget husfolk, den franska ambassadören talade förmodligen med Estivant om denna sak, men ingen av dem förefaller ha tagit tillrättavisandet särskilt allvarligt. Estivant fortsatte nämligen att döpa katolikers barn oavsett om föräldrarna var anställda hos ambassadören eller inte. År 1756 döpte han till och med fler barn än något av åren innan och återigen ett barn till vävarhustrun som förhörts av konsistoriet.
En del av de vigslar Estivant förrättade hade han ej lov att befatta sig med och han bröt också mot svensk lag då han upptog en kalvinsk engelska i den katolska kyrkan. Han tycks, i motsats till sin efterträdare, inte ha hyst samvetskval för att välsigna blandäktenskap och att tillåta en lutheran att vara fadder för barn som han döpte, i vart fall inte när självaste kanslipresidenten eller en grevlig general var villig att hedra några av sina katolska underlydande med denna tjänst.
Estivant visste ju att ett lutherskt dop var giltigt som ett katolskt dop. Varför rådde han då inte katolikerna i Stockholm att låta döpa sina barn av en luthersk präst? Därmed skulle köksmästare Le Comte och vävarhustrun ha sluppit att på darrande knän bege sig till konsistoriesammanträdena och där bli utsatta för de myndiga lutherska kyrkoherdarnas påfrestande frågor och försmädliga kommentarer.
Uppenbarligen var Estivant, trots sin stora uppskattning av de lutherska svenskarnas fromhet och levnadssätt, inte beredd att vika från sin övertygelse att den katolska religionen var den enda sanna och ville, så gott han kunde, verka för att katolikerna i Sverige inte skulle frestas att överge sin kyrka.
Estivant kom tillbaka till Sens i september 1757, glad över att återse sina vänner och att andas en hälsosammare luft än den i Norden och han återtog genast sitt värv som kyrkoherde. Men han slog sig inte till ro. Efter tre år flyttade han till en annan församling där han var kyrkoherde i åtta år och 1769 blev han kyrkoherde i en ny församling (alla församlingarna belägna i norra Bourgogne) där han avled 1782, 70 år gammal. Han förblev säkert en man med bestämda åsikter och var sannolikt trogen de ord med vilka han avslutade sin skildring av Sverige – att han aldrig skulle glömma det vackra landet i norr.
Fotnot
Estivants skrift har beteckningen Voyage en Suède, Manuscrit Ms 194 du fonds Liesville, Département des Inscriptions et Manuscrits de la médiathèque de la Communauté urbaine d’Alençon, Alençon. – Skildringen är inte omnämnd i Samuel E. Brings Itineraria Svecana, bibliografisk förteckning över resor i Sverige fram till 1950. – Jag har blivit uppmärksammad på skriften av monsieur Yves Barazer, Le Mans, som välvilligt låtit mig få del av dess innehåll och lämnat mig uppgifter om Estivants tjänstgöringar i Frankrike. – De av Estivant i Sverige gjorda förrättningsanteckningarna finns i Franska kapellets kyrkobok som förvaras i Sankta Eugenias arkiv, Stockholm. 1749–1762 var Louis de Cardevac, markis d’Havrincour, Frankrikes inflytelserike ambassadör i Stockholm.