Ankarfäste för en hållbar global etik

Moralens historia består av kontrasterfarenheter. Krig, andra våldsamma konflikter och övergrepp föder krav på förändringar: Så här kan och får det inte fortsätta. Den hippokratiska läkareden (300-talet f. Kr.), Jesu bergspredikan, The Declaration of Independence (1776) är exempel på historiska kontrasterfarenheter. De är reaktioner mot mänsklig förnedring och tidens moraliska förfall. De har fått sitt nedslag i skrivna koder och har därmed bevarats för framtiden. Samtidigt som de svarar mot tidens behov och därför behöver nytolkas i senare faser av historien har de en hög grad av allmängiltighet.

En lång rad europeiska länder och många länder på andra kontinenter gjorde en sådan påtaglig kontrasterfarenhet efter andra världskrigets moraliska och politiska sammanbrott. Skoningslösheten i kränkningarna och grymheterna hade överträffat allt som mänskligheten tidigare varit med om. Aldrig i någon tidigare storkonflikt hade så många människor förlorat sina liv, så många familjer splittrats, så många människor fallit offer för människoföraktande ideologier i både öst och väst. Men knappast någon gång tidigare i historien blev det en sådan oanad resning ur ruinerna. Kontrasterfarenheten ledde till ritningen och det stegvisa byggandet av ett nytt Europa. Motståndsmän som Adenauer, De Gasperi, Schuman och Monnet och många fler skissade på och genomförde historiens hittills mest effektiva fredsprojekt och ett nära ekonomiskt samarbete.

Samtidigt som Europa började vakna ur sin mardröm antog FN:s generalförsamling till allas stora förvåning den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna med röstsiffrorna 48 för och 8 röster nedlagda. Det var natten mellan den 10 och 11 december 1948. Ingen av de närvarande delegaterna röstade emot, trots den stora splittring som rådde bland generalförsamlingens medlemsstater på grund av det kalla kriget. Vad ingen vågade tro var att denna förklaring i många länder skulle utgöra ett politiskt och socialt sprängstoff och bidra till de stora politiska och sociala förändringar som trots alla misslyckanden och bakslag har skett sedan dess. Det är svårt att förklara denna uppslutning utan en kraftfull kontrasterfarenhet som drivkraft.

Grunden för en global etik

Inledningen till den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna präglas av en högtstående etisk medvetenhet. Detta kan idag verka förvånande med tanke på vår egen tids fortsatta grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna som via massmedierna dagligen väller in i våra vardagsrum. Deklarationen inleder med att säga, att ”erkännandet av den inneboende värdigheten hos alla medlemmar av människosläktet och av deras lika oförytterliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen”. Det är alltså kravet på respekt för varje enskild människas dignitet och nobless som utgör grundvalen för mänsklighetens framtid.

Det är ”alla medlemmar av människosläktet” som bär på en inneboende värdighet. Både friska och sjuka, handlingskraftiga och handlingsförlamade, födda och ofödda barn, nord- och sydbor förtjänar respekt för sin egen skull. Alla har rätt till liv, utbildning och en människovärdig tillvaro. Detta budskap rymmer både etisk och politisk dynamit. FN:s deklaration utgör en tydlig reaktion mot ett samhälle där det rådde en rå och ren funktionalistisk människosyn, dvs. där de ekonomiskt nyttiga, de vetenskapligt duktiga, de fysiskt dugliga och de militärt starka var välkomna för att tjäna rasideologins syften. De som inte svarade mot makthavarnas normer och krav hade ingen inre värdighet, inget värde för samhället och var därmed överflödiga.

Det är inte svårt att konstatera, att FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna är en sammanfattning, en förtätning och en utveckling av insikter och kontrasterfarenheter i fråga om mänsklighetens och människans syn på sig själv. Deklarationen liknar ett stort mosaikporträtt där de olika ofta lysande mosaikstenarna härstammar från en mångtusenårig reflektion om vem och vad människan är. Denna människosyn speglas också i den konvention om barnens rättigheter som FN antog för tolv år sedan. Konventionen skapade ett nytt rättsläge för barnen. Den var på sitt sätt en kontrasterfarenhet efter ett omfattande utnyttjande av barn för slavarbete, prostitution, i krig och en ovärdig tillvaro som flyktingar.

Kritisk fas i historien

Drygt 50 år efter det stora FN-dokumentets tillkomst har vissa av dess ideal bleknat. Under de senaste två årtiondena har filosofer, samhällsforskare och politiker både utomlands och här hemma systematiskt börjat ifrågasätta FN:s allmänna förklaring om allas mänskliga rättigheter. Visserligen reagerar EU:s utrikesministrar och gemene man mot blodiga konflikter på Balkan, i det heliga landet, i Tjetjenien, Sri Lanka, Kongo, Sudan och på många andra ställen. Krigshandlingarna strider mot FN-stadgan. Utifrån internationell rätt kräver man fred och vädjar till de politiskt och ekonomiskt ansvariga. Här i Europa och i den övriga rika världen råder fred.

Det är emellertid en bedräglig fred, en fred byggd på hyckleri. Kränkningarna och föraktet för svaghet antar mildare, men inte mindre effektiva, former. Det subtila våldet pågår på undanskymda kliniker och sjukhem, på välutrustade laboratorier och inte på öppna slagfält. Övergreppen legitimeras av filosofer, kulturjournalister, forskningskommittéer och statsråd. Vissa filosofer blir kända just genom deras illa grundade mening att man ”understundom skall dräpa”. Ett retoriskt begåvat statsråd är på goda grunder upprört över en ovärdig djurhantering. Hon inskränker friheten för olika former av djurtransporter, men värnar i samma andetag om kvinnans frihet och rätt till oinskränkt förfoganderätt över det ofödda barnet under dess första 18 veckor av livet.

I själva verket har det mänskliga livets alla områden blivit föremål för ingrepp som rättfärdigas utifrån vad ”folk tycker” eller utifrån en suddig nyttoprincip. Allt är tillåtet bara det inte skapar ”oro” i den mänskliga omgivningen. Igår var det forskning på levande foster före aborten, idag är det forskning på embryonala stamceller, i morgon är det den dödliga injektionen till personer i livets slutskede, med eller utan deras samtycke, i övermorgon blir det handel med levande och vinstbringande organ. Under demokratins täckmantel har livet på nytt blivit en vara, i många fall en handelsvara.

En ny kontrasterfarenhet

Man undrar hur stor förändring universella deklarationer och konventioner kan åstadkomma när de endast får ett rent formellt men inte ett reellt universellt erkännande. De riskerar att bli ofarliga papperstigrar när deras giltighet systematiskt motverkas. Den aktuella etiska dialogen ställer den ofrånkomliga frågan, om ett rent rationellt och på mänsklig kunskap baserat samtal räcker för att undvika den relativistiska fällan. Spelar det någon roll om man engagerar sig för eller nonchalerar ”en livets kultur”? Och varifrån får man tillförlitlig inspiration och hållbara argument om man trots allt inte tänker ge upp? Om man vill fortsätta striden för det hotade och kränkta livet?

Hans Küng som för ett par årtionden sedan betraktades som en synnerligen liberal och ibland onödigt provokativ katolsk teolog menar, att människor utan religion inte kan ge skäl för absolutheten och universaliteten i det moraliska kravet. Visserligen kan människor utan religion leva ett autentiskt mänskligt liv som ett uttryck för mänskligt självbestämmande i världen. Men ett svar på frågan varför man aldrig får kränka, tortera eller döda oskyldigt liv får man endast i och av religionen. Küng menar att ett villkorslöst ”måste”, ett kategoriskt imperativ, inte kan härledas från människans egna begränsade livsvillkor.

Författaren och presidenten Václav Havel driver tanken åt samma håll, även om han utgår från andra premisser och erfarenheter än Küng. Sin existens och sitt inre sammanhang, säger han, får vår värld endast därför att ”det finns någonting bortom dess horisont, att det finns något bortom den eller ovan den, något som […] ger denna värld en solid bakgrund, ordning och mått, och som är den dolda källan till alla regler, seder, påbud, förbud och normer som gäller inom den. Den naturliga världen bär inom sig ett antagande om det Absoluta, som utgör dess grundval, bestämmer dess begränsning och riktning och besjälar den”. Havel – som i motsats till de flesta västliga filosofer satt i fängelse i många år för sina övertygelser – menar att varje försök att förkasta eller ersätta det Absoluta med något annat framstår som ett uttryck för ett övermod som människan alltid måste betala ett högt pris för. Havel låter frågan stå öppen, om mänsklig (icke-religiös) kunskap, erfarenhet och ödmjuk vishet kan leda till ett erkännande av det Absoluta.

När man talar om universell etik uppstår den ofrånkomliga frågan om varför och hur denna etik förpliktar. Vad eller vem motiverar inte bara mitt ansvarskännande utan också mitt ansvarstagande, även om det inte passar eller inte passar just nu? Havels och Küngs ord borde leda till eftertanke. När man har kapat förtöjningarna till fasta gudomliga ankarfästen blir livet bokstavligen ett rovbyte för godtycke. Ansvaret förvandlas till nyckfull maktutövning. Den absoluta referenspunkten flyttas till en relativ mänsklig bedömningsinstans som söker pragmatiska lösningar och i bästa fall finner en kompromiss. Samvetet som man gärna hänvisar till är endast en täckmantel för frihet från ansvar.

Dagens kontrasterfarenhet vänder sig mot alla former av fördolt förakt för det svaga livet. Revolten mot föraktet har fortfarande svaga konturer. Frågan är om respekt och empati får tillräcklig näring ur rent mänskliga kunskapskällor. Den senaste utvecklingen i väst och öst väcker starka tvivel på en livskultur som enbart bygger på mänsklig förmåga.