Ännu en biografi om Sigrid Undset

Varför är alla biografier så omfångsrika numera? Den frågan aktualiserades än en gång för mig, när jag fick den senaste biografin om Sigrid Undset i min hand. Den är författad av den norska journalisten och författaren Sigrun Slapgard och omfattar 759 sidor, inklusive noter och personförteckning. Att författaren är journalist märks på det lediga språket som verkligen flyter fram i en god översättning av Gun-Britt Sundström. Ändå blir det stundom tröttande att sida upp och sida ner få sig till livs allt vad Sigrid Undset gjort, sagt, skrivit och tänkt, ja, även vad hon enligt Sigrun Slapgards förmodanden har känt i olika sammanhang. Texten är rikligt tryfferad med suggererande ”kanske”, som i detta exempel: ”Kanske var det så att hennes egen kunskapsprocess tog mer plats än förr?” (s. 451). Inalles fyra sådana kanske-satser ryms inom två sidor och är bara ett exempel på framställningssättet.

När detta är sagt skall det inte förnekas att Sigrun Slapgard förmedlar en levande bild av Sigrid Undset, hennes arbetsamhet, hennes lynnesutbrott, hennes moderlighet som samtidigt aldrig fick inkräkta på de ostörda timmar på dagen då hon ville skriva och vara i fred för alla barn. Vad som kanske inte framgått lika tydligt i tidigare biografier är att Sigrid Undset också trivdes i glada författar- och konstnärsvänners lag, att hon kedjerökte och gärna tog sig ett glas whisky.

Vad som saknas i denna biografi, liksom i Tordis Ørjasœters likaledes monumentala biografi från 1993, är djuplodande och skarpsinniga analyser av Sigrid Undsets litterära verk. Man får veta allt om deras tillkomst och om deras mottagande av recensenter och släkt och vänner, men någon egen och självständig litterär granskning värd namnet får man knappast. Det är synd. Några av Sigrid Undsets romaner är än i dag högst levande, särskilt debutromanen Jenny om en ung kvinnlig konstnärs liv och tragiska öde, en roman som samtidigt kom att ses som ett inlägg i kvinnosaksdebatten, och naturligtvis de tre delarna om Kristin Lavransdotter. Jenny har för övrigt kommit ut i nyöversättning på Brombergs förlag.

Då och då får man en glimt av hur Sigrid Undset såg ut: att hon var 180 cm lång; att hon i sin ungdom hade tjockt, långt hår, som hon var mycket stolt över och gick till fotografen för att föreviga; att hon uppfattades som en monumental gestalt, till exempel av viceordföranden i den danska författarföreningen, Knud Bruun-Rasmussen, som kallade henne Nordens okrönta drottning och fortsatte: ”Hur skall man närma sig henne, om hon inte själv hittar den vardagliga och obesvärade tonen? Man kan ju inte säga ’god dag, god dag’ till ett monument. Man kan inte ställa fram en stol åt ett torn. Och vem kommer stickande med en cigarett åt ett fjäll? Det tjänar ingenting till att låtsas som om hon är av samma storlek som andra människor hon träffat.” Alice Lyttkens, god vän och författarkollega i Sverige, uppfattade henne som distanserad men också som en människa ”med ögon fyllda av sorg och vemod”. En amerikansk journalist, Errol Brant, fäster sig vid hennes intensiva utstrålning, som är annorlunda än den valkyria som återges av olika fotografer. Och han fortsätter: ”Först och främst, det mest överraskande är hennes stora, gråblå ögon. De har samma färg som en fjällbäck, men varmare. De reflekterar en djup och varm känslighet som tycks komma hennes ansikte att lysa. Hennes ljusblå klänning, det kastanjebruna, lätt grånade håret, de röda kinderna och den röda munnen verkar tillsammans med hennes hållning så fängslande och betagande att jag kände mig mycket imponerad, trots att jag är blaserad i fråga om celebra intervjuobjekt.”

Sigrid Undsets äldste son Anders stupade år 1940 i samband med den tyska ockupationen av Norge. Sigrid Undset kom aldrig över den sorgen. Att hennes hat mot allt tyskt stegrades efter den tragedin är uppenbart, och i biografin ges rikliga exempel på hennes utfall mot tyskar, Tyskland och allt tyskt. I avståndstagandet innefattade hon även sin kollega Knut Hamsun.

Jenny hade ju uppfattats som ett inlägg i kvinnosaksdebatten, men det visade sig snart att Sigrid Undsets syn på kvinnoemancipation skilde sig från den allmänt accepterade och snarare stod närmare Ellen Keys uppfattning. Kvinnans största uppgift är att vara mor, det är ett skapande som övergår all annan verksamhet. På det sättet kom hon på kant med samtidens kvinnosaksförkämpar och invecklades i långa tidningsdebatter. I en intervju säger hon överraskande att hon alltid tyckt synd om männen. ”Jo, för de har alltid varit förtryckta, alltid har de haft någon som vaktar dem, tycker jag. Kvinnosaken har vänt sig mot undantagen, men genomsnittsmannen är, såvitt jag kan se, det mest försvarslösa av alla sällskapsdjur …” Hon var ingen talare utan höll sig helst till det skrivna ordet. Trots sitt pläderande för moderlighet tillämpade hon själv ganska hårda uppfostringsmetoder på sina två pojkar (särskilt på Hans, som hon uppfattade som ett problembarn) och på maken Svarstads tre barn i hans tidigare gifte.

Efter konversionen till den katolska kyrkan år 1924 ägnade hon sig inte längre åt den dagsaktuella debatten utan försjönk i sina medeltidsromaner och i artiklar till försvar för katolicismen. Politiken grep ånyo fatt i henne när Tyskland hade ockuperat Norge, hennes son hade stupat och hon själv måste fly, först till Sverige och sedan via transsibiriska järnvägen och båt till USA.

Återkomsten till Norge efter krigsslutet blev svår. Hon var en trött gammal kvinna som inte tyckte att hon längre passade in eller att man räknade med henne. Och hon kände sig mycket ensam. Hon blev dock inviterad att tala i radio över ämnet ”Varför jag skrev” och säger då bland annat att hennes dröm som ung hade varit att bli botaniker eller trädgårdsmästare, men skriva var något som hon bara måste göra. ”Om jag inte hade skrivit något, skulle jag ju ha varit en helt annan människa än jag är – jag kan inte veta vem.” Och hon slutar: ”Men jag kunde inte låta bli att skriva. Så var det nu en gång, och det var inget jag kunde göra åt det.”

Därför blev det så viktigt för henne att till sist få ett erkännande för sin författargärning, när hon mottog Norges högsta orden, Storkorset av Sankt Olav. Men relationen till sonen Hans slutade i ett gräl, och mor och son hann inte försonas innan hon avled, den 10 juni 1949. Tyvärr tar Sigrun Slafgards egna författartendenser här överhanden och hon slutar med att tala om denna sorg. ”En sorg som hon kanske inte hanterade som sina andra sorger. En sorg som hon kanske kände sig skyldig till? För vad var meningen med att hennes enda överlevande barn skulle vända henne ryggen? Sorgen över Hans skulle hon dock inte få ligga på sitt sjukläger och ta på sig. Hon dog ifrån den. Som om barmhärtigheten hämtade henne till sig.”

Biografin slutar så, ungefär som en roman skulle kunna sluta. Inlevelse är nog bra, men biografin blir ett sällsamt mellanting: å ena sidan noggrant dokumenterade utsagor och citat, där man kan förirra sig i alltför många detaljer, och suggererande framställning å andra sidan. Man får, som redan framhållits, en levande bild av Sigrid Undset, men boken kunde med fördel ha bantats med 300 sidor.