Det är mycket glädjande att vi med den här anmälda boken, Jesus och de första kristna. Inledning till Nya testamentet, red. Dieter Mitternacht och Anders Runesson, har fått ett modernt och mångsidigt verk, som introducerar den nytestamentliga exegetiken i all dess brokighet. Boken skiljer sig drastiskt från dess föregångare på den svenska marknaden, Inledning till Nya testamentet av Anton Fridrichsen med flera (1950) och En bok om Nya testamentet av Birger Gerhardsson med flera (1969) med kommentarvolymen Ur Nya testamentet av Lars Hartman med flera (1970). Det kan tryggt konstateras, att den nya boken under överskådlig framtid kommer att fungera som det akademiska standardverket på svenska om Nya testamentet och dess uttolkning.
Mångsidigheten i presentationen har möjliggjorts av att redaktionen valt att arbeta med en ovanligt bred krets av författare: Håkan Bengtsson, Samuel Byrskog, Bengt Holmberg, Jonas Holmstrand, Thomas Kazen, Dieter Mitternacht, Birger Olsson, Samuel Rubenson, Anders Runesson, Anna Runesson, Hanna Stenström, Jesper Svartvik, Kari Syreeni, Mikael Tellbe, Lauri Thurén, Håkan Ulfgard, Cecilia Wassén och Mikael Winninge. Var och en av dem har beretts tillfälle att skriva om ting där de har specialkunskaper, något som kanske främst märks i ett långt kapitel där läsaren erbjuds prov på skilda metoder att arbeta med nytestamentligt textmaterial (historisk textorienterad, historisk analogisk, argumentationsanalytisk, retorisk-epistolografisk, narrativ, receptionshistorisk, hermeneutisk, feministisk och postkolonial). Här ligger den viktigaste skillnaden mellan det nu anmälda verket och dess båda föregångare med deras strikt historiskt-kritiska fokus.
Arbetet med att tolka bibeltexter är idag mycket mera mångskiftande än det var ännu för en generation sedan. En viktig orsak är att samhället har förändrats. Bibeln tolkas inte bara i (Svenska) kyrkans ram, utan en monolitisk luthersk situation har efterföljts av dagens pluralism. Traditionella kyrkliga tolkningsramar är inte längre självklara. Akademisk teologi bedrivs inom ramen för sekulära universitet och högskolor, där den kyrkliga ramen inte alls är självklar.
Ibland kan detta få konsekvenser som i mina ögon framstår som udda: Redan på andra sidan av kapitel 1 (s. 24) känner sig författarkollektivet tvunget att motivera bokens sekulära framtoning: Man vill inte skriva ”f.Kr.” och ”e.Kr.” vid årtalsangivelser. I stället använder man sig av de på vårt språk (ännu?) ingalunda allmänt vedertagna beteckningarna ”f.v.t.” (före vår tideräkning) och ”v.t.” (vår tideräkning) och motiverar detta med att det traditionella svenska skrivsättet ”för människor av annan eller ingen tro [inte] är […] självklart”. Jag kan inte inse, att det ena skulle vara mera vetenskapligt än det andra, och det är mycket få ”av annan eller ingen tro” som tar anstöt (lika lite som jag tar anstöt av att en muslim i stället räknar tiden från Muhammeds flykt till Medina). Man vill inte heller ge intrycket av att Jesus föddes år 0, ”vilket han med all sannolikhet inte gjorde.” Nej, naturligtvis inte: Det har aldrig funnits något år 0. År 1 f.Kr. följdes omedelbart av år 1 e.Kr.
Författarna är alltså mycket måna om att framstå som objektiva i ordets akademiska bemärkelse, lika vetenskapliga som profanhistoriker och lika argumentativt stringenta som filosofer. Långa stycken är denna stringens naturligtvis lycklig. Boken ger en gedigen genomgång av vad vi vet om Nya testamentet, dess tillkomstmiljö och efterhistoria under den tidiga kyrkans framväxt, inklusive lite mera ”udda” företeelser som gnosticism och manikeism och annat, som man ofta går förbi i traditionella inledningar till Nya testamentet. Men detta bredare material är absolut nödvändigt för den som vill förstå Nya testamentet och kyrkans tidiga historia; denna ägde ju inte rum i ett vakuum utan som en del av världshistorien och dess ideologiska strömningar.
Boken är uppdelad i sju kapitel: 1. Inbjudan till studiet av Nya testamentet (s. 23–54). 2. Historisk bakgrund och miljö (s. 57–147), 3. Den historiske Jesus (s. 149–174), 4. Texterna (s. 177–305), 5. Kristendomen växer fram (s. 307–385), 6. Läsningar (s. 387–481) och 7. Appendix (s. 483–527) med ordförklaringar, lista över utombibliska källor, kronologisk översikt och kartor.
Förutom de gedigna avsnitten av historisk karaktär vill jag peka på kapitlen 1 och 6 med deras ”inbjudan” till studiet och deras exempel på hur man kan (men inte behöver) arbeta med bibeltexter. Här har författarnas egna specialiteter och synsätt fått fritt spelrum och ställts sida vid sida med varandra på ett sätt som gör mångfalden tydlig men också öppnar vägen för den relativism som är så framträdande i vår tids Västeuropa: inget synsätt är riktigare än något annat. Läsningen är oundgänglig för envar som vill förstå vad som händer i dagens teologiska värld och rekommenderas därför varmt.
Ett par längre avsnitt belyser två frågor som diskuterats flitigt de senaste årtiondena. De båda kapitlen om kvinnans ställning i det antika samhället (s. 135–147) och om separationen mellan synagoga och kyrka (s. 309–335) antyder att man trots den mycket tydligt uttalade akademiska objektiviteten ändå vill tala in i dagens kyrka och ge riktlinjer för dess ställningstaganden, i de här fallen ämbetsfrågan och den judisk-kristna dialogen.
Det säger sig självt, att en recensent alltid kan ifrågasätta detaljer och formuleringar i ett verk som detta. Ordval som att ”man tyckte inom kristendomens huvudfåra” att Thomasevangeliet uppvisade en säregen Jesusbild (s. 26, min kursivering) eller ”Matteus- och Lukasevangeliets påstående om jungfrufödelsen” (s. 157, min kursivering) är knappast tillfälligheter utan signalerar samma vilja till distans från traditionell teologi som den dateringsterminologi man valt att använda. Detta gäller också det faktum att man, dock utan att hänvisa till honom, ansluter sig till Walter Bauers tes att mångfalden var det ursprungliga i kyrkan och att en strävan till enhet kom först senare (s. 29 och 371) och alltså representerar ett sekundärt stadium.
Andra detaljer som kan nämnas är att man genomgående stavat en av de egna författarnas namn fel: Samuel Rubenson har fått två ’s’ i sitt efternamn (bl.a. s. 18 och 19), uppgiften att det som i Bibel 2000 kallas ”Tilllägg till Gamla testamentet” tidigare inte ingått i svenska bibelutgåvor (s. 27; se Gustav Vasas och Carl XII:s biblar!) och att det s.k. olikhetskriteriet i Jesusforskningen har karikerats på ett sätt som får det att framstå som en uppenbar dumhet (s. 155).
En formulering som i mina ögon framstår som något aningslös möter på s. 383, där vi kan läsa att trosregeln/trosbekännelsen och den apostoliska successionen ”med tiden” blev avgörande faktorer i stället för bibeltexterna. En sådan ordalydelse tycks mig antyda, utan att det sägs rent ut, att bibeltexterna var kyrkans äldsta auktoritet som sekundärt ersatts av trosregeln etc. Man förbiser därvid, att kyrkan är det primära och att texterna fick sin auktoritet av kyrkan och i överensstämmelse med trosregeln, inte tvärt om som man uppenbarligen tänker sig.
Det ligger i sakens natur att kapitel 6 med dess exempel på olika slags bibelutläggningar visar prov på den subjektivitet som de facto alltid har karakteriserat bibeltolkningen, oavsett om denna ägt rum inom ramen för en trosgemenskap eller inte. Denna exempelsamling på moderna paradigm för bibeltolkning är ett lovvärt initiativ av utgivarna och kommer väsentligt att bidra till att göra den anmälda boken inte bara till en viktig och tillförlitlig handbok utan också till underlag för livliga och animerade samtal om bibeltolkning med dess mångfald av problem.
Man kan ställa frågan varför Nya Zeeland (sic) i avsnittet om postkolonial läsning nämns som ett land med ett (post)kolonialt förhållande till ”övriga världen” (s. 475) medan inget sägs om Sovjetunionens först omkring 1990 sönderfallande kolonialvälde i centrala och östra Europa och Centralasien och Rysslands idag uppenbara strävan att åter dominera dessa områden eller Kinas ännu aktuella överhöghet över Tibet. En annan oegentlighet är att man i presentationen av påvliga bibelkommissionens dokument Att tolka bibeln i dag skriver om ”den romerska kyrkan” (s. 401), när man rimligtvis menar den katolska kyrkan. Denna omfattar ju också ett antal österländska kyrkor i union med Rom och berörs därmed i samma utsträckning av dokumentet i fråga. Detaljer som dessa avslöjar det självklara att bibeltolkning alltid äger rum i och därmed speglar tolkarnas sociala, ideologiska och religiösa kontext – det gäller exemplen och riktlinjerna i den här boken lika väl som i de äldre handböckerna, även om förtecknen då var annorlunda.
Till sist: Boken har försetts med litteraturhänvisningar med vars hjälp den intresserade läsaren – jag utgår ifrån att läsaren blivit intresserad under läsningens gång – kan fortsätta och fördjupa sitt studium. Med risk att framställa mig själv som en snarstucken gnällspik vill jag dock fråga varför man uteslutit min egen introduktion till Nya testamentet, alltså Det trovärdiga vittnet (Artos 2004), från vad man kallar ”rekommenderad litteratur”.
Summa summarum: Det är en gedigen presentation av Nya testamentet, dess värld, tidiga efterhistoria och tolkningsproblem som man åstadkommit. Författarna är att gratulera till en bok som under lång tid framöver kommer att vara ett kvalificerat svenskt standardverk i ämnet.