Augustinus Bekännelser innehåller dels de yttre stationerna i hans liv fram till dess att han återvände till Afrika, dels tre böcker med utläggning av bibelns första kapitel. Det är här som vi finner den berömda analysen av tidsbegreppet. När skönlitteraturen har tagit hand om Augustinus har det knappast varit dessa filosofiska och teologiska utredningar som stått i centrum utan närmast hans förhållande till den kvinna som han levde samman med ett antal år, en kvinna, vilkens namn vi inte får veta och som födde honom sonen Adeodatus. Hon skickades tillbaka till Afrika när hon blev ett hinder för karriären; sonen stannade hos fadern.
Ett tacksamt stoff: den store kyrkofadern som cyniskt kör den kvinna som stått vid hans sida i många år på porten. Och ingen har skrivit så mycket om ”kärleken” (visserligen caritas, inte amor) som han. Givetvis har en författare rätt till konstnärligt frihet i romanformen. Ändå uppstår den fråga som ställdes i Signum för en tid sedan: får historiska personer behandlas hur som helst? Det är lätt att bli anakronistisk när en så avlägsen period som denna behandlas, men det skall omedelbart förutskickas att Ylva Eggehorns bok Duvan och Lejonet hör till de bättre på området.
Att Augustinus som lekman levde i konkubinat kunde accepteras av kyrkan, men inte om han skulle få ett kyrkligt ämbete. Detta kan beklagas, men så var det. Av socia-la skäl kunde han – snarare: fick han – inte gifta sig med henne. Att vi inte får veta hennes namn i Bekännelserna behöver inte betyda något. Man var överhuvud sparsam med namn utanför rent historiska framställningar, och Augustinus nämner inte heller sin faders namn (han hette Patricius).
Vad beträffar det cyniska bortskickandet av kvinnan, så motsägs detta av Augustinus egna ord: ”Den kvinna med vilken jag levt i konkubinat slets från min sida – hon var ju ett hinder för mitt äktenskap – och mitt hjärta, som vuxit fast vid henne, var sönderskuret och sargat och lämnade efter sig ett blodspår” (6,15). Starkare kan det knappast uttryckas. Bakom detta ser vi sannolikt Monnica, som var fast besluten att inget skulle stå i vägen för sonens karriär. Monnica må hållas för ett helgon, men hon var också en romersk matrona med allt vad det innebar av viljestyrka. Augustinus var vid hennes sida inte fullt myndig.
Dessa historiska fakta respekteras av Ylva Eggehorn. Hos henne heter kvinnan Chania, är dotter till en krukmakare i Tagaste. Familjen kommer ursprungligen från Syrien, och därifrån förmedlas traditioner om ökenfäderna och särskilt ökenmödrarna. Som alltid när Eggehorn skriver är det en sinnlig framställning, där dofter, smaker och färger spelar en stor roll. Chania lär känna Augustinus när han var en ung student. Hon följer med honom till Rom och Milano. Av Monnica ges en i huvudsak sympatisk skildring, medan Augustinus framställes som ganska vacklande och osäker.
Miljöskildringen är säker. Här är det intressant att jämföra Ylva Eggehorn med Vibeke Olsson i dennas romaner med antikt motiv. Båda är väl inlästa på den tid och den miljö de skildrar. Det är flera detaljer hos Olsson, men Eggehorns konstnärliga grepp är säkrare.
Några småsaker! Namnet Adeodatus betyder inte given åt Gud, utan given av Gud. Några apelsiner (äpplen från Kina) fanns inte i Nordafrika vid denna tid. Och översättningen caritas non est ambitiosa i 1 Kor 13:5 betyder inte ”kärleken är inte ambitiös” utan ”kärleken är inte anspråksfull”.
För tio år sedan kom en roman av norrmannen Jostein Gaarder om samma händelser med titeln Vita brevis (1996). Hos Gaarder heter kvinnan Flora Aemilia och till skillnad från Chania (som lät döpa sig redan i Milano) är hon direkt fientlig till kristendomen. Flora är bitter när hon skriver brev till Augustinus, den man som övergivit henne för sin nya gudinna, kyskheten. Så är inte Chania, som resignerat verkar foga sig i sitt öde. Vi vet naturligtvis inte vad som hände henne, men kanske den framstående Augustinusforskaren Peter Brown har rätt när han skriver: ”Det är mycket möjligt att hon slutade sina dagar som en fast pelare i en nordafrikansk församling.” Låt oss hoppas det. I väntan på klarhet i denna fråga kan Ylva Eggehorns nya roman läsas med behållning.