För en något större allmänhet torde författaren Klara Johanson på sin höjd vara känd genom kollegan Frans G. Bengtssons essay ”En essayist av rang” i samlingen Folk som sjöng. För dem med insikter i den svenska kvinnorörelsens historia är hon mera känd, men det kan knappast sägas att hon har varit mycket läst efter 1948, det år hon gick bort. Nu har det kommit en mäktig biografi över henne av litteraturvetaren Carina Burman. Efter föremålets initialer heter den kort och gott K. J.
Klara Johanson var den första kvinna som tog studentexamen (som privatist) i Halmstad och hon hörde till den första generationen kvinnliga studenter i Uppsala. Många av dessa kom att gå ut i skolans värld, bland andra Lydia Wahlström, som Klara Johanson under några år delade bostad med. Miljön i Uppsala skildras med inlevelse, likaså hennes första år i Stockholm som journalist och blivande författare. Klara Johanson blev knuten till Fredrika Bremerförbundets tidskrift Dagny (senare kallad Hertha). Hon medverkade också i andra tidningar och tidskrifter.
Klara Johansons produktion är inte synnerligen stor. Hennes mest kända essaysamlingar är Det speglade livet (1926) och Det rika stärbhuset (1946) – sterbhuset är Europa efter världskriget. Men den bästa bilden av hennes författargärning ger nog En recensents baktankar (1928 – omtryckt i K.J. själv, 1952). Dessa baktankar är en samling av aforismer, som med tanke på att de är skrivna av en ”bokmal” (Klara Johansons karakteristik av sig själv) vittnar om en mycket stor livserfarenhet. Henne största insats för litteraturvetenskapen var annars, att hon tillsammans med Ellen Kleman gav ut Fredrika Bremers brev.
Detta var en tid då det ännu skrevs många och långa brev, och åtskilliga av hennes egna brev har bevarats. Men därtill kommer, som ett särskilt lyckokast, att Klara Johanson under största delen av sitt liv förde dagbok. Det har alltså inte saknats källor att ösa ur, och det har också varit ett problem för Carina Burman. Man må respektera att det är en biografi och inte en författarmonografi, men frestelsen att citera ur breven och dagböckerna har helt enkelt blivit övermäktig. Framställningen får ett atomiserande drag när i stort sett varje dag i Klara Johansons liv redogörs för. Hon gjorde en del resor, mest till Tyskland, men verkar annars att ha varit rätt stationär. Mycket plats upptas av citat från delvis rätt kvalmiga kärleksbrev mellan henne och hennes väninnor.
I den mån Klara Johanson prisas som essayist så framhålls alltid hennes klara och skarpa stil, ofta med en tillsats av humor och ironi. Den hade man gärna velat få prov på, eftersom hennes böcker inte är så tillgängliga längre. En annan fråga är hennes litterära smak. Två av hennes favoriter var Johann Wolfgang Goethe och Søren Kierkegaard. Det senare namnet förvånar. Burman framhåller ofta Klara Johansons religiösa likgiltighet, men den som är fascinerad av Kierkegaard kan inte ha varit helt religiöst oskuldsfull. En läsare erinras också om en dagboksanteckning i januari 1921: ”Litteraturhistoria är äkta syster till teologin.”
Häri ligger förmodligen också andra frågor. Varför kom Klara Johanson och Lydia Wahlström att glida från varandra? Burman antyder att förklaringen kan ha legat i prästdottern Lydia Wahlströms med åren allt starkare religiösa engagemang (om detta, se Birgitta Rengmyr: Personlighetens sakrament. Lydia Wahlströms författarskap och tänkande i religiösa och kyrkliga frågor 1900–1925, 1982). Till Ida Bäckmann, Selma Lagerlöfs väninna, skrev Klara Johanson 1943: ”Du anser mig förstås religionslös, men det är inte fullt riktigt. Jag har rest mitt altare åt ’den okände guden’, som kanhända är större än de man kan umgås med.” Var det kristendom i den institutionella formen hon hade svårt för?
Boken är vetenskapligt upplagd och har därför en mycket utförlig notapparat, föredömligt placerad sist. Till det vetenskapliga intrycket bidrar också Carina Burmans sobra stil, som endast någon gång faller tillbaka i det gamängaktiga, så till exempel när hon skriver att disputationen kom till Sverige på medeltiden ”och länge var den akademiskt bildade mannens främsta nöje vid sidan av sprit och hor”. Sådant kan läsaren överse med när han får lära känna en så intressant personlighet som Klara Johansons. Margit Abenius definierade en gång Klara Johansons författarskap som ”konsten att läsa in-nantill, stegrad som snille”. Att läsa innantill är under alla förhållanden en stor konst och att göra det med snille förminskar den inte.