Genom den kristna historien kan man iaktta hur två tendenser följs åt: viljan att anpassa sig till tidens värderingar och därmed ta risken att förlora sina rötter; viljan att bevara traditionens egenart och därmed ta risken att förlora kontakten med sin samtid. Den ena följer den andra som en skugga. Där den ena tendensen varit stark har också den andra varit det. Upplysning och pietism, kulturprotestantism och fundamentalism är välkända motsatspar inom protestantismen, men liknande fenomen är välbekanta också inom den katolska kyrkan.
Frågan hur detta ter sig i nutiden är ämnet för en ledare i Herder Korrespondenz (1:1989). Den utgår från tyska förhållanden men kan i mångt och mycket tillämpas också på den svenska situationen. De motsatta tendenserna till identitetsförlust och till isolering möter överallt inom de stora folkkyrkorna i dag och har sin grund i vår tids pluralistiska situation. Kyrkan är inte längre oomstridd domare i moraliska och etiska frågor, hon är bara en röst i virrvarret av opinionsbildningar. I västerlandets sekulära klimat tycker kristna sig hotade av en övermäktig omvärld. I den situationen kan syftet att ”nå människorna” tyckas vara det övergripande, även om väsentliga delar av tron måste uppges. Eller också uppfattar man dagens generation som förlorad och drar sig undan till trygga positioner i de troendes gemenskap.
Detta välbekanta dilemma ges nya aspekter i den omtalade ledarartikeln. Den förstnämnda tendensen, kulturkristendomen som den kallas här, har sina rötter i det sena 1800-talets kulturprotestantism. I dag tar den sig ofta formen av civilreligion, dvs. den situation som uppstår då religionen framför allt värderas utifrån sin samhällsnytta. Begreppet civilreligion etablerades av den amerikanske forskaren Robert Bellah 1967 och har fått snabb spridning också bland nordiska religionssociologer.1 Den tillhandahåller ett mönster av symboler och idéer som behövs för att samhällets auktoritet och värderingar skall upprätthållas men utan att göra anspråk på sanning i metafysisk mening. Den uttrycker sig i moraliska regler, i återkommande ritualer och helger och syftar till att stärka den enskildes och samhällets identitet.
Dessa tendenser till civilreligion finner vi i alla de nordiska ländernas folkkyrkor (kanske tydligast på Island), och de är mycket uppenbara i Svenska kyrkans utveckling under 1900-talet. För 30–40 år sedan fanns en stark sekulariserad opinion för att skilja kyrkan från staten. Kyrkan ansågs stå för en åskådning som folket lämnat bakom sig och borde dra konsekvenserna av detta. Att Svenska kyrkan skulle bli en luthersk frikyrka med trosfrihet men med starkt begränsade ekonomiska resurser var mångas förväntningar på både kristet och icke-kristet håll. Som vi vet, gick utvecklingen i en helt annan riktning. Statskyrkosystement har bevarats, och de drag av självstyre som har talats om under senare år är relativt begränsade. Men i denna bevarade statskyrka har de civilreligiösa dragen blivit alltmer tydliga. Främst ser vi detta i det starka motståndet mot att låta dopet behålla sin allmänkristna och traditionella roll av inträde i kyrkans gemenskap. Det hör till civilreligionens kännetecken att den skall omfattas av alla medborgare, och skillnaden mellan troende och icke-troende är ett hinder för ett sådant övergripande syfte.
Samma civilreligiösa drag präglar mycket av svenskt gudstjänstliv, och då inte enbart i Svenska kyrkan. Sedan lång tid har första advent och julotta varit återkommande högtider också bland dem som annars står tveksamma inför den kristna tron. På samma sätt har dop, konfirmation, vigsel och jordfästning spelat en viktig roll som övergångsriter för att markera människolivets viktigaste genomgångsstadier. Som redan Berndt Gustafsson påpekade i sin bok Svenska folkets religion (1972) tenderar de icke-verbala momenten att i den situationen ta över: klockringning, orgelmusik och ljuståg väcker religiösa känslor utan att påstå något om den faktiska verkligheten. Det rikliga – och förvisso imponerande – musiklivet i församlingarna liksom intresset för kyrkospel och liturgisk dans vittnar om att människor ännu dras till kyrkorna om de inte stöts bort av en profilerad trosförkunnelse. Denna utveckling av kristendomen till civilreligion möter i Sverige också hos vissa av frikyrkorna och framträder mycket markant i en stor del av det religiösa utbudet i Sveriges Radio. Den katolska kyrkan i Sverige är alltför ointegrerad i det svenska samhället för att dras åt samma håll. I andra europeiska länder och framför allt i USA kan man däremot finna en motsvarande utveckling också på katolskt håll.
Samma tendens åt-utplåna gränsett mellan kristendom och kulturliv finner vi i samtida litteratur och konst, där de kristna motiven ofta brukas i skilda syften. På kristet håll tolkas detta ibland som ett tecken på ett nyvaknat religiöst engagemang, men en sådan optimism är inte alltid motiverad. Snarare är det fråga om en kulturlivets konsumtion av det kristna arvet som tyder på att detta håller på att förblekna. Dess symboler har förlorat sin kraft i så hög grad att de betraktas som allmän egendom. Scorseses Jesusfilm har aktualiserat just den frågan. De kristna protesterna mot filmen världen över – dock inte i Sverige, vilket var lika så gott – väckte starkt missnöje i massmedierna och orsaken till detta var tydlig: Jesus anses tillhöra det gemensamma kulturarvet, och de kristna har inte någon speciell rätt att företräda honom.
Gemensam för civilreligioner och dem litterära eller konstnärliga återanvändningen av kristna element är den påtagliga transcendensförlusten. Religionen blir här inte längre en relation till den högsta verkligheten utan ett medel för att förverkliga nationella eller politiska ideal, eller det egna jaget. Detta är något av det allvarligaste i 1900-talets religiösa kris och betydligt mer ödesdigert än den öppna kristendomskritiken. Det ger möjlighet att till det yttre bevara hela den kristna föreställningsvärlden men utan någon metafysisk förankring.
Det är inte förvånande att många kristna har reagerat starkt mot ett sådant förflyktigande av tron. Den protestantiska fundamentalismens frammarsch, framför allt i USA, måste ses i detta perspektiv. På katolskt håll har man under senare år mött en växande fruktan for att det aggiornamento som proklamerades av Johannes XXIII och som vidarefördes av Andra vatikankonciliet i själva verket innebär att trons fullhet uppges. De tendenser mot civilreligion också på katolskt håll som visat sig t.ex. i Västtyskland och i USA har orsakat en häftig motreaktion. De alltför snabba eftergifterna för tidsandan har drivit fram en form av katolsk ”fundamentalism”.
Till skillnad från den protestantiska fundamentalismen med dess absoluta och naiva tilltro till bibelns bokstav är den katolska fundamentalismen fixerad vid traditionens yttre formuleringar, särskilt så som de tedde sig före Andra vatikankonciliet. Det finns en utbredd föreställning att konciliet har inlett en period av avfall i kyrkan. Nutida katolska teologer misstänks för irrlärighet och ohederlighet, den tridentinska mässan – som i själva verket bara är en av de många liturgiformerna under kyrkans historia – uppfattas som något omistligt, man samlar på exempel för att bevisa kyrkans djupa förfall. De som i dag kallar sig traditionalister, och som ute i världen är organiserade i olika sammanslutningar, är ofta traditionalister just i yttre mening. Katolsk och protestantisk fundamentalism har trots sina oförenliga ståndpunkter mycket gemensamt framför allt till sin mentalitet, de är utmärkande för den personlighetstyp som den tyske psykologen Hans Schär har kallat das Gehäuse, och som finns utmärkt refererad i Hjalmar Sundens ”Religionen och rollerna”:
Med Gehäuse avses en strikt formulerad världs- och livsåskådning, som när individen en gång tillägnat sig den, befriar honom från varje förnyad uppgörelse med livet. … Dess företrädare vädjar aldrig till erfarenhet eller eftertanke. De kräver underkastelse. Intet får förändras i fråga om traderade formler eller riter. Alla tvivel borttränges. Skulle utomstående anmäla sådana, stämplas de som förlorade själar, som icke förstår den sanning och frälsning, som de förkastar. Kritiska tankar avvisas alltså av den, som intagit en sådan tankebyggnad, och en gång där bedömer vederbörande alla och allt från sin position. Han kan bevisa allt, tyda allt, det är t.o.m. ett typiskt drag för Gehäuse-människan att hon visar stark lust att dryfta allsköns frågor. ”Men därvid befäster hon blott sig själv i sin egen åskådning och avnjuter liksom den högre ståndpunkt, som hon intar.” 2
Denna trettio år gamla formulering år fortfarande väl tillämpbar på tidens nya fundamentalistiska rörelser. Problemet för dagens katolska fundamentalister är att de inte tycker sig finna tillräckligt stöd för sin renlärighetsiver hos kyrkans läroämbete. Det traditionalistiska fasthållandet vid påvens auktoritet har ibland slagit över i sin motsats. Somliga katolska fundamentalister har på senare tid brutit med påven och bildat egna gemenskaper som de anser bättre bevarar trons renhet och kyrkans traditionella ordningar. Ärkebiskop Lefebvre och hans anhängare är det mest kända exemplet men är inte det enda. I sin förlängning slutar denna tendens i en inåtvänd katolsk sekterism.
Det går för närvarande en konservativ våg genom kyrkan, märkbar t.ex. i påvens senaste biskopsutnämningar. Denna åtstramning – som helt säkert gillas på fundamentalistiskt håll – behöver dock inte resultera i det pessimistiska avskiljande från tidens tänkande och livsmönster som fundamentalisterna representerar. Man bör också skilja mellan fundamentalismen och andra riktningar som på ett legitimt sätt betonar traditionens roll också i nutidssamhället. Den förut nämnda ledarartikeln i Herder Korrespondenz understryker att varken Opus Dei eller den italienska Communione e Liberazione hör hemma i fundamentalismens sammanhang.
Utvecklingen till civilreligion och till ny fundamentalism har rötter i samma pluralistiska situation och har båda sin grund i rädsla: å ena sidan är man rädd för att förlora människor genom att hålla fast vid trons fullhet, å andra sidan är man rädd för att förlora denna fullhet genom eftergifter för tidsandan. Båda tendenserna har därför sin svaghet i bristen på de tre teologiska dygderna tro, hopp och kärlek. Den som verkligen tror och hoppas har ingen anledning att ängslas inför trons framtid.
En kyrka som förmår vara salt och ljus i världen har inget skäl att frukta vare sig inkulturation eller distans.
Noter
1. Se Göran Gustavsson (red.), Religion och kyrka i fem nordiska städer, Liber/Malmö och Universitetsforlaget/Oslo 1987.
2 Hjalmar Sunden, Religionen och rollerna, 2 uppl., SKDB 1960.