Biskop Jin är en av de mest omstridda kyrkoledarna i Kina. Efter flera år i fängelse och sedan i övervakad frihet beslöt han sig 1981 för att samarbeta med det nationella katolska förbundet. Detta stöds av staten och partiet och verkar för den yttre återuppbyggnaden av den katolska kyrkan i det kommunistiska Kina. Han blev rektor för det regionala prästseminariet i Sheshan vid Shanghai, biträdande biskop och slutligen biskop i Shanghai, Kinas största stad. Både den taktik han använde (han utnyttjade varje tillfälle att vinna något för kyrkan) och hans uttalanden gentemot Rom i samband med detta var ofta dubbeltydiga. Det gjorde att han fick utstå hård kritik både i Kina och utomlands. I det här samtalet med pater Giancarlo Politi, som fördes på italienska och ägde rum strax före en internationell konferens i Hongkong, förklarar biskopen förvånansvärt öppenhjärtigt hur han ser på kyrkans nuvarande och framtida utveckling i Kina. Intervjun publicerades först i tidskriften Die Katholischen Missionen nr 6:1988.
Politi: Jag skulle vilja börja med de ord som påven Johannes Paulus II för några år sedan riktade till kyrkan i Kina från Manila. Han sade: ”Vilka svårigheter som än har funnits så tillhör de det förflutna, nu måste vi se framåt.” Vilka är enligt er mening de ännu olösta problem som kan föreligga?
Diplomatiska förbindelser
Jin: Vad som återstår är bara det politiska problemet med de diplomatiska förbindelserna mellan den Heliga Stolen och regeringen i Beijing. Jag tror att det problemet är lätt att lösa och att påven är beredd att göra det. Men jag tror att påven är rädd att signalerna från Beijing kanske inte kommer att vara positiva, även om de diplomatiska förbindelserna med Taiwan bryts. Jag är dock själv övertygad om att svaret från den kinesiska regeringen kommer att vara positivt. Jag hoppas att påven bryter de diplomatiska förbindelserna (med Taiwan).
Politi: Tror ni att detta kommer att ske snart?
Jin: Ja. Jag hoppas det, för nu finns det en möjlighet till en normalisering av de diplomatiska förbindelserna. Om den möjligheten försvinner måste vi kanske vänta i flera år till. Jag hoppas att dialogen mellan den Heliga Stolen och regeringen i Beijing, och mellan den romerska kurian och den kinesiska kyrkan, tar sin början så snart som möjligt
Politi: Tror ni att den kinesiska kyrkan är beredd att ta detta steg?
Jin: Vad mig och mitt stift anbelangar så är vi absolut beredda. Vi ser fram emot normaliseringen. Och jag tror att majoriteten, om inte alla, hoppas att det blir så eftersom majoriteten av katolikerna är trogna mot Rom.
Politi: Ursäktar ni om jag ställer den här frågan, men den är viktig. Är ni personligen också beredd till detta? Betraktar ni er själv som en biskop i den katolska kyrkan, i fullständig gemenskap med påven?
Jin: Jag är bara biskop i den lokala kyrkan. En lokal kyrka är bara en del av den universella. Jag önskar gemenskap med hela kyrkan, utan undantag, naturligtvis även med påven och den romerska kyrkan.
Biskopsvigning utan Roms medgivande
Politi: Jag har en personlig fråga som jag, och många med mig tror jag, gärna skulle vilja ha svar på. När ni och de andra accepterade biskopsämbetet, naturligtvis utan mandatum apostolicum (påvens medgivande) eftersom det under rådande omständigheter var omöjligt, hur kunde någon, hur kunde ni, acceptera biskopsvigningen? Hur rättfärdigade ni den inför ert eget samvete?
Jin: Grunden är den att biskoparna är nödvändiga för kyrkan. Utan biskop kan stiftet inte fungera. Om jag inte hade åtagit mig ämbetet hade någon annan, kanske någon sämre än jag, övertagit stiftet. Jag talar om stiftet i betydelsen Bonum Ecclesiae. Mitt samvete är fullkomligt rent och jag tror att det samma gäller även de andra biskoparna.
Politi: Det finns människor som säger att ni är agent för det kommunistiska partiet. Hur kommenterar ni det?
Jin: Jag är biskop. Jag har lidit mycket för kyrkan. Jag kommer att stanna inom kyrkan. Om jag blev medlem i det kommunistiska partiet vore hela meningen med mitt liv bortkastad. Dessutom behöver inte partiet någon kommunistisk biskop, eftersom en sådan inte skulle kunna vara till någon nytta. Idag önskar partiet i stället att en biskop verkligen är en biskop och en sann katolik, men en som kan samarbeta med regeringen. En biskop som blir kommunist är till ingen nytta som biskop. Så fort de troende fick veta att han var kommunist skulle de överge honom. I Kina har några biskopar gift sig och de har inget stöd från de troende längre. Jag upprepar: kommunisterna är kloka nog att inse att en kommunistisk biskop inte är till något gagn. De vill ha biskopar som är sant katolska och kristna, men som är bereddda att samarbeta.
Samarbete med regeringen
Politi: Menar ni att dialogen mellan den kinesiska regeringen och kyrkan måste utgå från denna minsta gemensamma faktor, nämligen att partiet har, och kommer att behålla makten, och att även kyrkan existerar och kommer att fortsätta existera?
Jin: Idag befinner sig Kina i socialismens första fas – den kommer att vara i minst 100 år och kyrkan är evig. Kyrkan kan stöta på motgångar och tidvis försvinna, men den kommer alltid att vakna till nytt liv. Vi kan uträtta mycket i denna första fas av socialism. Partiet vet att kyrkan bidrar till moderniseringen i socialismens första fas. Regeringen är tolerant och ger till och med de olika religionerna lite ekonomiskt stöd.
Politi: I ert eget stift finns det präster som inte vill samarbeta med er eftersom ni samarbetar med regeringen. Försöker ni tala med dem och lyssna till dem för att finna samarbetsmetoder?
Jin: Jag tror att när väl frågan om normaliseringen av förbindelserna med den Heliga Stolen är löst, kommer prästerna vara villiga att samarbeta med mig. Nu hoppas jag bara att detta snart blir verklighet. Tiden går, och även tiden är en Guds gåva som vi måste förvalta väl. Men jag tror inte att normaliseringen är alltför långt borta. Dessutom hoppas jag att de här prästerna tycker att jag är en bra biskop; som arbetar för kyrkans väl, och att de till slut kommer att samarbeta med mig. Jag försöker också bjuda in dem till stiftet.
Politi: Och biskoparna i spetsen för det nationella katolska förbundet, biskopskonferensen och förvaltningskommissionen; tror ni att även de vill ha en dialog med påven?
Jin: Jag är övertygad om att flertalet biskopar välkomnar dialogen med påven och normaliseringen av de diplomatiska förbindelserna. Kanske finns det ett par som inte instämmer. Jag hoppas att det snart kommer att finnas en biskopskonferens med vissa befogenheter och en intelligent ordförande som kan leda kyrkan i Kina. I framtiden hoppas jag att biskopskonferensen kommer att vara i stånd att leda den kinesiska kyrkan.
Problemet med de hemliga biskoparna
Politi: Anta att förbindelserna med påven snart kommer att återupprättas, är ni beredd att acceptera även de biskopar som vigts i Kina med Roms medgivande?
Jin: Vad dessa ”hemliga” biskopar anbelangar, så hoppas vi att de kommer att samarbeta med oss. Men det finns ett problem. Flera av de hemliga biskoparna är inte riktigt utbildade och har inte haft möjlighet att studera teologi och den heliga Skrift. Jag tycker att dessa hemliga biskopar och präster åtminstone ska genomgå en tvåårig kurs i teologi och exeges. Kanske måste vi inrätta ett särskilt institut med utländska och kinesiska fackmän för att kunna förmedla de nödvändiga kunskaperna. Dessutom måste de ges tillfälle att se hela Kina, särskilt hela det katolska Kina.
Politi: Ni har suttit 18 år i fängelse. Var?
Jin: I Shanghai, Beijing och flera ställen i norr. Jag blev arresterad 1955, samma natt som Monsignore Gong. På den tiden var jag seminariets rektor. Monsignore Gong var biskop i Shanghai. Vår rättegång började omedelbart och jag dömdes till 18 års fängelse. Jag satt av alla åren och något mer, eftersom myndigheterna hade glömt bort mitt fall. År 1973 blev jag frisläppt och dömd till åtta års övervakning. Under denna tid förtjänade jag mitt uppehälle som översättare. I fängelset fick vi mat, men under de åtta årens övervakning var jag tvungen att tjäna ihop till mitt levebröd på egen hand och jag kunde inte arbeta på landet. År 1982 återvände jag till Shanghai som rektor för Sheshanseminariet.
Politi: Ni tror alltså att det skett en verklig förändring i det kinesiska kommunistpartiet?
Jin: Helt säkert. På grund av extremvänsterns politik har även många kommunister fått lida. Genom sitt eget lidande har de lärt sig att den gamla politiska linjen var fel. Särskilt har de lärt sig att man inte kan undertrycka religioner med våld. Det är orsaken till att man infört religionsfrihet och öppnat dörren mot väst. Deng Xiaoping och de andra ledarna älskar sitt fosterland. De vill att det växer sig starkt och att det kinesiska folket ska få ett bättre liv. På grund av detta har de ändrat sin politiska linje. Den dörr som en gång har öppnats kan inte stängas igen. Den nuvarande politiken kommer att fortsätta.
Politi: I nuläget tror ni alltså att det är klokt av den kinesiska kyrkan att skaffa sig större frihet genom att samarbeta med regeringen i så stor utsträckning som möjligt?
Jin: Ja, och jag hoppas att de andra, och särskilt de ”hemliga” prästerna, förstår detta. Det är vår enda möjlighet.
Gemenskap med påven?
Politi: Kan man alltså säga att ni står i gemenskap med påven och att ni accepterar honom helt och fullt?
Jin: Varför inte? Jag är katolik, jag är ingen separatist.
Politi: Jag ställde frågan medvetet, för att kunna säga att ni har sagt det.
Jin: Givetvis. Ni vet att den lokala kyrkan inte kan vara skild från universalkyrkan och samtidigt fortsätta att vara en katolsk kyrka. Den måste vara i total gemenskap ”cum tota Ecclesia” (med hela kyrkan). Jesus har sagt ”ut unum sint” (så att den kan vara en). Varje dag ber vi: ”Credo in unam sanctam catholicam Ecclesiam” (Jag tror på en enda, helig katolsk kyrka). De svårigheter vi har idag är inte av teologisk utan av politisk natur.
Politi: Jag har hört att det sitter ett anslag i Shanghais katedral som uppmanar till bön för påven. Är det sant?
Jin: Det stämmer. Jag har sagt till mina präster: ”Ni kan och måste be för påven.” Om människorna i en församling börjar be för påven brukar några komma till mig och fråga vad jag tycker om det. Jag svarar: Det är inget fel, förbjud dem inte utan låt dem be för påven.
Politi: Ni tror alltså att en förbindelse med påven kommer att återupprättas snarast möjligt?
Jin: O ja, jag hoppas, hoppas. Jag hoppas att hela den kinesiska katolska kyrkan kommer att leva i förbund med påven, inte bara enskilda medlemmar utan hela kyrkan. Några vill att bara jag ska vara i förbund med påven. Mitt svar är att det inte räcker. Det måste vara hela kyrkan, kollektivt. Det är bättre än en rent individuell gemenskap.
Politi: Varför? Hur motiverar ni det?
Jin: Därför att hela den kinesiska kyrkan måste vara i förbund med den universella kyrkan, inte bara enskilda. En enskild är en enskild. Vad som behövs är helheten.
Medveten taktik
Politi: Om ni handlar så kommer ni att bli utsatt för beskyllningen att ni är rädd att antingen partiet eller nationella förbundet tar avstånd från er om ni som individ söker gemenskap med påven. Att det är därför ni söker gemenskapen med påven för hela kollektivet.
Jin: Det är inte rädsla utan taktik, medveten taktik. Om jag är den ende, så är det ingen stor fördel, men alla tillsammans skulle vara det. Så ser det kanske inte ut utifrån, men i verkligheten skulle det vara mycket bättre om hela den kinesiska kyrkan tillsammans uppnådde ett fullständigt förbund. Det är min åsikt. Jag är inte rädd, varför skulle jag vara det? Jag har suttit 27 år i fängelse och nu är jag en gammal man. Om jag sattes i fängelse igen skulle jag inte hinna sitta i 27 år till. Men det är föga risk att jag hamnar i fängelse nu. Regeringen är intelligent nog att inte arrestera en stackars gammal biskop igen. Jag tror att kyrkan där ute, den universella kyrkan, vill att jag arbetar ”pro bono Ecclesiae” (för kyrkans väl). Till och med kommunisterna vill att jag arbetar för kyrkan. Och om jag arbetar framgångsrikt för kyrkan kan det vara fördelaktigt även för regeringen. Jag tror att en normalisering är till nytta både för kyrkan och regeringen. I nuläget är en normalisering bra för båda sidor. Varför åstadkommer vi den inte genast? Jag hoppas att det sker snart. Det är min åsikt.
Självständighet, inte oberoende
Politi: När ni valdes till biskop i Shanghai rapporterade pressen om era uttalanden till förmån för oberoende. De verkade på sätt och vis kritiska mot den Heliga Stolen. Hur var det egentligen?
Jin: Jag har inte sagt någonting emot påven, inte något. Jag sade att jag önskade självständighet för Shanghais katolska kyrka. Men på kinesiska uttrycks orden självständighet, oberoende och separation med samma ord. Om jag säger självständighet, då skriver pressen oberoende och följden blir att världen utanför uppfattar mig som en separatist. Pressen i väst lägger tyngdpunkten på oberoende. Jag talar däremot om självständighet, så som man talar om den även i Andra vatikankonciliet. Fakta visar att jag är en sann katolsk biskop och inte agent för det kommunistiska partiet. Annars skulle det inte gå ihop. Jag är redan gammal och jag förbereder min framtid där uppe. Om tio år kommer jag att befinna mig i den andra världen. Jag måste förbereda mig inför det.
Politi: Får vi citera allt detta?
Jin: Ja, ja. Givetvis.
Politi: Om påven vore här, vad skulle ni då säga till honom?
Jin: Jag skulle säga att hela den kinesiska kyrkan önskar en total enhet med honom. Jag skulle vilja säga till påven att han ska lita på oss; vi är katoliker, sanna katoliker. Och sedan skulle jag säga att han inte ska låta sig påverkas av dåliga rådgivare. Jag hoppas att han vill lyssna på de kinesiska biskoparna också.
Politi: Precis, ni måste börja tala. Vi hoppas också att biskop Wu (i Hongkong) kommer att hjälpa till.
Jin: Kardinal Wu är säkert väl insatt i situationen. Jag har talat med honom och funnit att han är en klok, en mycket klok biskop. Jag har stor respekt för den nye kardinalen. Jag älskar denne kardinal. Han är ett gott val, mycket intelligent och säkert den bäste eftersom påven valt honom.
Översättning: Anna Helleskog