Att tala om nordiskt kyrkligt liv generellt och de lutherska folkkyrkorna speciellt medför en risk för ensidighet och förenkling. Denna risk ökar när man dessutom inriktar sig så starkt på ett bestämt problem som här. Jag hoppas ändå att i det följande kunna påvisa drag som låter sig igenkännas på de flesta håll och som är viktiga när kyrkorna skall bygga upp sin strategi för framtiden. Författaren är lärare i systematisk teologi vid den teologiska fakulteten vid missionshögskolan i Stavanger och tidigare bl.a. direktor för Nordiska Ekumeniska Institutet i Uppsala.
Det finns idag stundom en stark religiös längtan hos folk. Denna längtan beror självklart på vissa kulturella och sociologiska fenomen – och då inte minst på att vår tids människor befinner sig i ett slags postmaterialistiskt vakuum. De känner det som Ernst Bloch har kallat en ”infrielsens melankoli”. Man har nämligen insett att varken pengar eller saker är tillräckliga när det gäller att fylla tillvaron med mening.
Samtidigt borde vi som kyrka veta att en religiös längtan också – kanske framför allt – har sitt ursprung i att människan är skapad av Gud och följaktligen är ”obotligt religiös”. Folks längtan är därför mer än ett konjunkturfenomen. Den är en enorm utmaning för kyrkan – i synnerhet när det gäller att fylla ut det religiösa vakuum med något som motsvarar Guds skapar- och frälsningsvilja. De problem vi här står inför låter sig i vart fall inte lösas med hjälp av vår tids många försök att göra antropologi av teologin.
Hur har då kyrkan – och speciellt då de lutherska folkkyrkorna i Norden – försökt att möta denna
utmaning? Ofta på ett nog så hjälplöst sätt fruktar jag. För även om jag inte i detalj kan gå in på detta – och även om bilden här knappast är helt entydig, är det enligt min mening mycket som tyder på att man från folkkyrkligt håll främst sett kyrkan som en samhällsinstitution – och inte som en ecklesiologisk storhet, som kyrklig communio. Tron banaliseras, gudstjänsten trivialiseras och ”görs mysig” i ett välment men hopplöst försök att gå människorna till mötes. Kyrkan framträder som ett slags religiositetens ”fastfoodkedja” – där folk rätt och slätt erbjuds stenar i stället för bröd. Och på så sätt öppnas väg för framgångsteologi och falska religionssurrogat.
En defensiv ecklesiologi
Jag inbillar mig inte att jag kan ge en fullständig redogörelse för orsakerna till denna utveckling. Men jag vill gärna påpeka en enligt min uppfattning mycket viktig bakomliggande orsak – nämligen föreställningen om att kyrkan i dag låter sig beskrivas och artbestämmas som en folkkyrka. Så vitt jag kan se har denna föreställning i alla fall på nordisk botten resulterat i en oerhört defensiv kyrkouppfattning med närmast självdestruktiva drag. I kombination med de traditionella bristsjukdomarna inom den lutherska ecklesiologin (framför allt den olyckliga föreställningen om att de kyrkliga strukturerna bör betraktas som adiafora) och en massiv, politiserad statskyrklighet, blir detta problem närmast akut.
I vårt sammanhang tycks folkkyrkotankens historiska ursprung – kejsar Konstantin, via religionsfreden i Augsburg 1555, till Einar Billings försök att ge detta system ett slags teologisk överbyggnad – vara av mindre betydelse. Det viktigaste är att konstatera att vi i dag står i en ny och annorlunda situation – en situation som faktiskt gör folkkyrkotanken antikvarisk. Folkkyrkan förutsätter nämligen – som ett minimivillkor – en enhetskultur ehuru den för länge sedan avlösts av ett pluralistiskt system. Detta illustreras bland annat av att antalet gudstjänstbesökare i de nordiska folkkyrkorna relativt sett är lägst i hela Europa. De har blivit folkkyrkor utan folk.
Det är anmärkningsvärt att religionssociologerna ofta tycks vara mer uppmärksamma på denna problematik än kyrkans ledare. Från sociologiskt håll har man bland annat påpekat vad som händer när kyrkan i allt högre grad hämtar sina institutionella modeller och förebilder från ett alltmer sekulariserat och värdenihilistiskt samhälle. Att en sådan, mer eller mindre medveten attityd får avgörande konsekvenser för den kyrkliga identiteten och integriteten, borde inte överraska någon.
Detta har sin inomkyrkliga parallell i den rent av patetiska rädsla som sprider sig i vissa kretsar för allt som på något sätt kan ha smak av kyrka. Gudstjänsterna ”avsakraliseras”, ämbetet demokratiseras. Prästerna uppträder som ”rock-präster” eller ”psykolog-präster” – om de nu inte hyser en hemlig dröm att bli personalkonsulter i databranschen. Enskilda kristna har gjort det till en dygd att skryta med sitt tvivel medan man närmast skäms över sin tro – trots att världen av idag är mer än väl mätt på tvivel och först och främst behöver tro. Kyrkan har blivit det ställe dit man går för att dricka kaffe och spela bordtennis. Men de religiösa behoven får lov att fyllas någon annanstans – för ”Jesus kan vara OK, men kyrkan är rätt hopplös …”. Artisten Ole Paus har uttryckt saken på följande sätt: Skall jag någon gång gå på diskotek, föredrar jag ett med fullständiga rättigheter – inte en kyrka.
Självfallet är jag medveten om att jag nu karikerar och att jag sannolikt kommer att uppfattas som ensidig – kanske till och med som orättvis i mitt försök att beskriva den kyrkliga verkligheten i Norden. Låt mig emellertid få precisera: jag avser inte att ge en heltäckande bild av situationen. Men jag vill gärna uppmärksamma en tendens som jag uppfattar som anmärkningsvärd och som, trots de goda intentioner som ligger i folkkyrkligheten, representerar en nog så hopplös strategi för kyrkans möte med den sökande människan. Så långt jag kan se finns problemets rötter i att vi så envist håller fast vid det folkkyrkliga luftslottet med dess defensiva ecklesiologi och tonar ned den kyrkliga identiteten av fruktan för att ”stöta” någon genom att påminna om att vår kallelse först och främst är att vara kyrka.
Folkkyrkan och folkreligiositeten
Folkkyrkotanken tycks principiellt förutsätta att det finns en folkreligiositet som i vart fall i huvuddrag korresponderar med kyrkans bekännelse och lära. Låter detta sig verkligen sägas idag? Enligt min uppfattning är det knappast så. Folkreligiositeten är för det första extremt privat – något
som radikalt motsäger trons ecklesiala dimension. För även om kristen tro alltid tar sig uttryck i en personlig tillit till Jesus som frälsare, står det helt fast att trosrelationen finner sitt liv och tar sig uttryck i kyrkan – det vill säga i den kropp vars huvud Kristus är, i vilken ingen av lemmarna lever för sig själv och där vi skall bära varandras bördor liksom Kristus har tagit alla våra bördor på sig.
Folkreligiositeten är för det andra eklektisk. Den uppträder som en form av ”kristendom i urval” – eller som ett tillfälligt besök på en ”religiös stormarknad”, där man plockar till sig vad man har råd med eller känner för. En kyrka som gör denna form av folkreligiositet till utgångspunkt för sin ecklesiologi och definierar sitt väsen eller beskriver sin strategi under dessa premisser, kommer i hög grad att få en ”marknadsorienterad” eller tidstypisk prägel. I hård konkurrens med mediabranschen och underhållningsindustrin tvingas man anpassa sig och koncentrera sig på det som går att ”sälja” – och gömma resten av budskapet uppe på kyrkvinden. Här fungerar tron i bästa fall som ett slags överbyggnad, i värsta fall som en religiös girland på en långt framskriden sekularisering.
Det tredje kännetecknet för folkreligiositeten är att den är ritualistisk och inte sakramental. Den fokuserar den kyrkliga ritualens form, men överser med dess innehåll. Den uppfattar kyrkans liturgi som ett ”objektivt” alternativ till den plågsamt utmanande och närgångna personliga tron, men glömmer att avsikten med liturgin är att inkludera den enskildes lovsång i kyrkans lovsång rakt genom tid och rum. Denna infallsvinkel blir speciellt besvärande i förhållande till nattvardens sakrament där form och innehåll är förenade till en oupplöslig enhet. Under dessa premisser kan man aldrig begripa att ”Agnus Dei” varken riktar sig enbart mot Kristus i himmelen eller mot ”Gud i oss”, utan mot Kristus på altaret – mot honom som möter oss i sakramentet på ett så direkt sätt att han kan ätas och drickas i bröd och vin.
Den så kallade förrättningsförsamligen (kasualiaförsamligen), det vill säga kyrkans möte med människor vid livets olika vägval som dop, konfirmation, brudvigsel och begravning, har ofta framhävts som folkkyrkans mest konkreta manifestation. Här har kyrkorna i de nordiska länderna bibehållit en bred kontaktyta. Den norske teologen Svein Åge Christoffersen har självfallet rätt när han hävdar att förrättningarna innebär mer än ”en möjlighet att gå människor till mötes med evangeliet i avgörande situationer – när livet står på spel för dem – och ge dem ett handtag så att de kan leva vidare i det dagliga livet med lite mer tro, hopp och kärlek”.
Här träffar nog Christoffersen mitt i prick med att beskriva varje prästs känsla. Vem har inte känt en närmast desperat längtan efter att hjälpa till att lyfta bördor från människornas axlar, när tillvaron håller på att rämna för dem. Ingen kan tveka om att detta utgör en oerhört viktig och meningsfull uppgift för kyrkan idag. Men samtidigt är jag tveksam om detta slags utmaning är referensram nog när det gäller att utforma en total kyrklig strategi – för att tala om att teckna en bild av kyrkans väsen. Enligt min mening måste vi här hämta impulser annorstädes.
NT: s ecklesiologi som korrektiv
Korrektiven till folkkyrkotanken och principerna för att finna en acceptabel bild för kyrkans identitet måste först och främst hämtas från den nytestamentliga ecklesiologin. För även om NT inte utan vidare kan sägas avspegla en entydig kyrkosyn, är flera av de drag som avtecknar sig här av stor betydelse för vår problemställning. Jag tänker då bland annat på ätt begreppet ”utkorelse” verkar vara konstitutivt för gudsfolket, på att inlemmandet i kyrkan vid dopet beskrivs som ett markant brott – som att dö och uppstå med Kristus, och på att livet i kyrkan kännetecknas av en radikalt ny livsföring. Här visar sig diskontinuitet mellan före och nu, som den viktigaste gemensamma nämnaren.
Dessutom beskrivs kyrkan i NT som en kropp där Kristus är huvudet och där alla lemmar står i ett ömsesidigt beroendeförhållande till varandra. I sin funktion som tecknet på Guds rike framställs vidare kyrkan som det ställe där de minsta är de största, de sista först, där barnen har förstlingsrätten och där ”dårskapen i Kristus” skattas högre än ”världens visdom”. Det handlar här rätt och slätt om gudsfolket som ett annorlunda folk och kyrkan som en motkultur. I detta sammanhang synes det överhuvudtaget inte vara tänkbart att göra begreppet ”folklig” till ett slags ecklesiologisk huvudkategori.
Ett tredje utmärkande drag för den nytestamentliga ecklesiologin är att den bygger på ett slags dialektik mellan det objektiva och kollektiva å ena sidan och den personliga – väl att märka inte privata – dimensionen å andra sidan. Denna dialektik medför inte att kyrkans liturgi och ritual uppfattas som ett slags objektiv motvikt till de subjektiva trosyttringarna, utan som ett uttryck för att den enskildes lovsång förenas med hela kyrkans lovsång – rakt igenom tid och rum. Inte minst i en tid då kyrkan fråntas alltfler av de traditionella ”predikstolarna” blir inriktningen på den personliga dimensionen allt viktigare – när det gäller vårt sätt att leva och vår moral, så också den trons frimodighet som vi är kallade till att stå för. Mot denna bakgrund finns det något patetiskt och deprimerande över oss kristna, när vi står upp och skryter med vårt tvivel och närmast skäms för tron. Denna attityd blir ännu mer paradoxal i en värld som mer än nog är mättad av tvivel och som verkligen längtar efter tro.
Möjligen är jag här något orättvis. Men enligt min uppfattning finns det mycket som tyder på att vissa av folkkyrkans mest aktiva försvarare står i ett ganska fjärran förhållande till centrala aspekter av NT:s ecklesiologi. Man framhåller med all rätt det öppna och villkorslösa evangeliet som fundament för folkkyrkotanken – så till vida i överensstämmelse med Einar Billings uppfattning av ”den förekommande nåden”. Och det är givetvis inte fel att ta evangeliet som utgångspunkt för kyrkosynen – snarare tvärtom. Det är det primära tecknet för kyrkan. Men evangeliet möter oss aldrig i ett vakuum. Det kommer oss till mötes i en dialektik med Guds lag, inom ramen för det utvalda gudsfolket som anförtrotts att förvalta det glada budskapet till människornas frälsning och som till sin definition framträder som ett strukturerat folk. En övervägande formal eller minimalistisk beskrivning av evangeliet kommer därför tyvärr till korta som ecklesiologisk kategori.
Kyrkan som motvikt
Utgångspunkten är att de nordiska folkkyrkorna idag – på samma sätt som övriga kyrkor och samfund i Norden – står inför stora utmaningar. Detta gäller ur kyrklig synpunkt och i förhållande till samhällsutvecklingen som alltmer präglas av en ide- och normlöshet – och som formligen skriker efter en instans som kan fylla det etiska vakuum som här uppstått. Samtidigt verkar människornas förväntningar på kyrkan minimala – både på det religiösa och på det etiska området. Detta kommer bland annat till uttryck när den liberala, norska tidningen Dagbladet på ledarplats kommenterar kyrkans motstånd mot att präster skall kunna leva i homosexuella parförhållanden på ett påfallande flegmatiskt sätt: ”Som kyrkan har lärt sig leva med kvinnliga präster, frånskilda och omgifta präster kommer den också att lära sig att leva med homosexuella präster.” Tanken bakom är alltså att den kyrkliga etiska vägledningen förr eller senare kommer att ge efter för folkflertalets moral.
I en sådan situation är det av principiell betydelse att framhålla att kyrkan inte kan uppfattas som samhällets religiösa överbyggnad eller som en statlig religionsinstitution. Med hänsyn både till den nytestamentliga ecklesiologin och dagens utmaningar är kyrkans viktigaste kallelse att träda fram som ett korrektiv till den i mångt och mycket destruktiva och skrämmande samhällsutvecklingen som en motvikt – eller ett slags ”tvärtomland” där allt är korrekt, där allt är så som det ursprungligen var i Skaparens tanke.
Detta handlar inte om kyrklig förskansning och en krismaximering, inte heller om falsk världsfrånvändhet. Det är i stället fråga om att utnyttja den socio-politiska sprängkraft som ligger i själva kyrkotanken, utan att detta sker på bekostnad av vår identitet som kyrka. I ett samhälle där de minsta alls inte är de största och där de sista alls inte kommer först, vill kyrkan – i kraft av sin blotta existens – kunna fungera som ett föregipande tecken på Guds rike och därmed också som ett tydligt trons tecken. Guds församling skall vara salt och ljus och inte bara en spegel av samhället. Vår kallelse går alltså rätt och slätt ut på att vara det vi redan är som kyrka – om inte faktiskt och i praktiken, så i vart fall på grundval av Guds utkorelse och Kristi instiftelse.
I detta avseende kommer de flesta av dagens – mer eller mindre genomreflekterade – visioner av folkkyrkan enligt min mening till korta. Begreppet folkkyrka kan nog användas som en programförklaring för kyrkan, som en reflex av den oändliga missionerande öppenheten. Men det kan aldrig beskriva kyrkans sanna väsen och identitet. I detta avseende måste impulserna först och främst hämtas från den nytestamentliga ecklesiologin. Samtidigt finns här ett enormt behov inom den nordiska lutherdomen att tillägna sig ekumeniska impulser. Vi bör låta vår ofta fattiga ecklesiologi bli korrigerad och berikad av de syskon i tron som har sett klarare än vi vad det vill säga att vara kyrka idag. Det hör också till kyrkans karaktär som communio.
Översättning: Anna Maria Hodacs