Annandag jul 1988 avled stilla i sitt sjukrum i Kristianstad kyrkoherden och teologie doktorn Gunnar Rosendal, i en ålder av 92 år. För de flesta var han känd som Fader Gunnar. Ännu för ett tjugotal år sedan var han välkänd från TV, där han gärna förklarade poängen med sin egenartade klädsel, värdig en kyrkofurste. Kalotten sades icke ha så mycket att göra med katolicism som med reumatism. Fader Gunnar var en massmedial personlighet med stor utstrålning. Faran är snarast att denna image överskyler hans verkliga storhet.
För när Gunnar Rosendal nu har samlats till sina heliga fäder kan det vara dags att mycket preliminärt reflektera över hans egentliga betydelse. Andra må bidra med personliga minnen och anekdoter; sådana är legio, ty de är många. Människor må erinra sig lysande debattinlägg (Menar kyrkoherde Rosendal alltså att bara de högkyrkliga har rätt i Svenska kyrkan? – Nej, men vi har mycket roligare) eller att de övertalades av den entusiastiske Fader Gunnar att lägga en slant till hans skötebarn, stiftelsen Gratia Dei. En viss personkult existerade förvisso. Detta kan nu sjunka undan. Vi kan se klarare.
För det är ingen tvekan om att en av Sveriges mest inflytelserika teologer gått ur tiden. Man behöver bara tänka på hur det såg ut i Svenska kyrkan på trettiotalet, när Gunnar Rosendal började sin kampanj för ”kyrklig förnyelse”. Gudstjänstlivet präglades av stelbent högtidlighet av det slag som bara kan förekomma i Sverige (och nu bara finns kvar vid akademiska högtidsakter). Nattvardsfrekvensen var nere på ett minimum, liturgin var en prästerlig enmansteater i svart kappa. Detta har, som var och en kan omvittna, ändrats. När Gunnar Rosendal, som då kommit i kontakt med den anglikanska kyrkan, startade sin rörelse för kyrklig förnyelse, drömde han säkert om att den skulle bli en stor framgång, men han kunde inte ha räknat med att den – i åtminstone yttre mening – skulle bli en sådan pyramidal succé. Hans rörelse har förändrat Svenska kyrkans ansikte och påverkat till och med frikyrkorna. Den traditionella protestantiska rädslan för det yttre och ”kroppsliga” i gudstjänsten har brutits. Festligheten och glädjen har beretts plats, inte bara högtidligheten. Man har låtit de liturgiska symbolerna och kläderna komma till heders. Förmodligen finns det inget samfund på jorden som lägger ner sådan omsorg på Guds hus prydnad som Svenska kyrkan.
Men Gunnar Rosendals kyrkliga förnyelse syftade naturligtvis längre än så. Detta var utanverket, inte oväsentligt men ändå bara uttryck för något djupare. Vad var innersidan?
Gunnar Rosendal har, med sällsynt klarhet och övertygelseförmåga, framlagt sin vision av en kyrklig reform i otaliga sammanhang, framför allt i programskriften Kyrklig förnyelse från 1935. Han insisterar där på en dogmatisk, sakramental, hierarkisk och liturgisk omdaning av det svenska kyrkolivet. Vissa av grundtankarna är nu allmängods, och det är svårt att förstå den uppståndelse de väckte när de en gång var nya. Annat är fortfarande lika svårt att acceptera för majoriteten av kyrkfolket som det var då.
Rosendal tänkte sig en förnyad luthersk kyrka, så vitt jag förstår med den klassiska 1600-talsortodoxin som förebild. Hon skulle inte sväva på målet i dogmatiska frågor, hon skulle minst lika klart som den romerska katolicismen ge besked när människor frågade om nattvardens innebörd eller om änglar finns. Han hade själv disputerat på en avhandling om svensk ortodoxi, och det är alldeles klart att han ansåg den teologiska upprustningen som en absolut förutsättning för annan förnyelse, detta i ett läge av läromässig relativism. Var fanns då den rätta läran? I det som Rosendal kallar den ”katolska traditionen” eller Kyrkan med stort K. Denna lära och denna gemenskap stod i ett obrutet samband med den apostoliska tidens lära och gemenskap och var en storhet som inte alls sammanfaller med den romersk-katolska traditionen eller gemenskapen. Detta var en hörnsten i hans teologi och förklarar varför han ivrigt försvarade sig, och med all rätt, mot alla anklagelser för katolicism i ”romersk” mening. Denna genuina katolska tradition kom till uttryck också i t.ex. den Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Huvudsumman av resonemanget är att Svenska kyrkan är en gren av den allmänneliga, katolska kristna Kyrkan, den stora Traditionen, i motsats till individualism och sektväsen (representerat av bönemöten och missionshus). Tragiken med Svenska kyrkan är inte att hon inte är katolsk, utan att så få förstår hur katolsk hon är. Den romersk-katolska kyrkan är visserligen också den en gren av den katolska kyrkan, men kan inte resa högre anspråk på katolicitet än de andra kyrkorna med apostoliskt fundament.
Denna grundval medför vissa följdriktiga krav. Det lutherska betonandet av predikan måste balanseras av en uppvärdering av det sakramentalt objektiva. Ett sätt att lösa krisen med minskande kyrkogång var att betona predikantens talekonst utan till Guds objektiva erbjudande i ord och sakrament. Predikan bör bjuda mer av objektiv undervisning i kyrkans lära, och nattvardsbordet skulle dukas varje söndag i varje församling. Rosendal föregick själv i Osby med gott exempel.
Förnyelsen betonade starkt prästämbetet och den apostoliska successionen. Prästen har auktoritet i kraft av biskoplig handpåläggning, som överlämnar apostolisk fullmakt att förvalta sakramenten. Svenska kyrkans apostoliska succession (dess biskopar kan genom en oavbruten följd av vigningar knytas till det svenska medeltida episkopatet) var för den högkyrkliga förnyelsen en ovärderlig skatt, fast en nergrävd skatt. De nordiska lutherska systerkyrkorna hade inte denna oskattbara tillgång, fast den skulle kunna överlämnas till dem, ungefär till kostnaden, av en resa tur och retur Lund-Köpenhamn.
Den liturgiska förnyelsen var det mest spektakulära. Rosendal inrättade sin församling i Osby som en liturgisk plantskola, där otaliga människor övade in en liturgisk livsstil, fick lära sig vad ett regelbundet böneliv var och att uppskatta ett flitigt bruk av sakramenten, inte minst bikten. Påsken i Osby var en oförglömlig upplevelse. Kanske är detta Rosendals främsta insats, hans ”praktiska teologi”; denna innersida kan inte nog betonas när man värderar Rosendals gärning. Det är inte svårt att i det historiska perspektivet peka på vissa brister i programmet. Man kan fråga sig var den arkimediska punkten fanns som skulle ha kunnat göra Rosendals vision av kyrkans förnyelse till motor i hela det konkreta sammanhang där det framfördes och levdes. Här väntar en viktig forskningsuppgift.
Men alla som kom i närmare kontakt med Gunnar Rosendal måste vittna om att han mer eller mindre förändrat deras liv, till djupare förståelse för den sakramentala aspekten av kyrkan, gudstjänsten och bönen, detta som han själv kallar ”vårt katolska arv”. För många har hans förkunnelse i ord och gärning gjort det möjligt att bli och förbli kristna. För det är vi djupt tacksamma.