Varför ett namn som Crisis?
Tidningen grundades för sex år sedan och hette till en början Catholicism in Crisis, vilket syftade på det vägval som kyrkan står inför: att antingen fortsätta sitt traditionella arbete eller slå in på helt ny väg och bli en radikal rörelse av utpräglat social natur. ”Kris” betyder som bekant ”vändpunkt”, och de som grundade Catholicism in Crisis vände sig emot en utveckling som skulle innebära att kyrkans sociala engagemang dels skulle ske under ensidigt vänsterinriktade former, dels på det andliga innehållets bekostnad. För något år sedan ändrade vi namnet till Crisis för att understryka att det inte bara är kyrkan, utan hela samhället, som står inför ett vägskäl, och att de frågor vi diskuterar följaktligen berör alla.
Vilka frågor tas regelbundet upp i tidskriften?
Vad gäller samhällsdebatten är naturligtvis frågan om katolikerna i politiken central. Katolikerna brukade utgöra en stabilt demokratisk grupp men så är inte längre fallet. Allt fler katoliker röstar på republikanska presidentkandidater.
Varför?
Just därför att demokraterna har valt väg vid det vägskäl jag talade om tidigare – och valt fel väg, den socialt radikala väg som få katoliker känner sympatier för. Tag Michael Dukakis som exempel. Han är en av de ivrigaste anhängarna av fria aborter som någonsin varit presidentkandidat. Långt innan Högsta domstolen gjorde det omöjligt för delstaterna att lagstifta mot abort kämpade han för att få bort Massachusetts’ abortlagar. Och även på områden som försvar och rättstrygghet företräder han uppfattningar som är betydligt radikalare än den katolska mittfårans – och han är långt ifrån ensam inom det demokratiska partiet. Många katoliker känner helt enkelt inte längre igen det demokratiska parti de en gång stödde.
Andra viktiga frågor för Crisis?
Sexuell etik. Vi har t.ex. helt nyligen publicerat två artiklar om homosexualitet och prästerskapet, som blivit mycket omdiskuterade.
De kristnas roll i öst är ett annat centralt ämne. Michael Novak, som är ansvarig utgivare för Crisis, är med i gruppen som bevakar hur väl Helsingforsavtalet efterföljs, och han skriver ofta hos oss. Debatten om kapitalism och socialism är ett annat återkommande tema. Nu senast i septembernumret skrev en kristen socialist, John C Cort, en artikel, ”The Case for Christian Socialism”, som orsakat fler arga läsarbrev än det mesta vi tryckt.
Därför att katoliker i allmänhet föredrar kapitalism eller därför att Crisis’ läsare gör det?
Det beror nog mest på att våra läsare är anhängare av marknadsekonomin. Antingen därför att de själva är verksamma i näringslivet, eller därför att de tillhör den grupp intellektuella som fascinerats av t.ex. Michael Novaks arbeten.
Jag skall också säga att vi i varje nummer försöker ha med minst en artikel ur vardera av fem grupper. Ett representativt nummer av Crisis skulle kunna se ut ungefär så här: En nyhetsartikel om att Vatikanen har stängt ett Maryknollseminarium på grund av att det blivit alltför heterodoxt; en aktuell artikel där domare Robert Borks hustru berättar om hur det var att jagas av media när hennes make förhördes i senaten; ett porträtt av författaren Graham Greene; en andlig text om jungfru Maria i katolsk tro; en vetenskaplig text om marknadshushållningens katolska rötter.
Det är tydligt att Crisis driver en viss linje. Hur skulle du vilja beskriva den?
Först måste jag få säga att vi försöker vara en bred publikation. Vi trycker även material som strider mot redaktionens uppfattning, och det är en ganska ovanlig egenskap för en amerikansk tidskrift. Så publicerade vi t.ex. en recension av Martin Scorseses The temptation of Crist, som inte bara gav filmen god kritik utan t.o.m. kritiserade dess motståndare för att vara estetiskt trubbiga. Detta trots att vi själva var måttligt entusiastiska.
Men visst driver vi en linje. Michael Novak och Ralph McInerny, som grundade tidskriften, vill att den skall vara ett forum för liberala katoliker. Och med liberala förstås då framför allt de som under sextiotalet välkomnade Andra Vatikankonciliet och hoppades att det skulle vitalisera kyrkan men som sedan dess har blivit besvikna över den vändning utvecklingen tagit. Några benhårda, ”ändra-aldrig-någonting” konservativa är vi inte, samtidigt som vi inte har någonting till övers för den radikala vänster som vill bryta tvärt med kyrkans historia och tradition. I dag blir vi attackerade från såväl vänster som höger. Det är bra.
Du använder gärna begreppen vänster och höger. Anser du att det finns direkta samband mellan konservatism respektive radikalism i politiken och konservatism och radikalism i teologin?
I praktiken är det så. Men det finns också vad man kunde kalla nobla enslingar, som går sin egen väg. The New Oxford Review, t ex, är en tidskrift, vars teologi är mycket ortodox men som inte desto mindre förespråkar socialistiska lösningar i samhället. Jag började läsa den för en åtta–tio år sedan och då skrev de inte mycket om politik överhuvudtaget, men allt eftersom åren har gått har de blivit alltmer fascinerade av radikala, politiska lösningar – även om det i sanningens namn skall sägas att de inte, som så många andra inom vänstern, är blinda inför det onda som pågår i många socialistiska stater.
Sambandet är alltså inte hundraprocentigt?
Nej, men nog finns det betydligt fler som är konservativa både i politiken och teologin än sådana som är traditionalister på kyrkans område och socialister i politiken.
Intresserar sig Crisis så mycket för politik därför att denna är viktig i sig, eller därför att socialistisk politik enligt er uppfattning får olyckliga konsekvenser för människors andliga liv? Jag antar att det finns folk som menar att det ändå är de andliga frågorna som måste sättas i centrum, och att det går att vara kristen i vilket samhällssystem man än lever.
Många kristna kyrkor tycks tyvärr resonera så, men jag tror att den katolska kyrkan har undvikit att gå i den fällan. Förvisso inser katoliker att politiken alls inte har de andliga spörsmålens dignitet, men samtidigt är det så, att den praktiska visdomen är en av den viktigaste dygderna och att en av människans uppgifter är att under sin levnad verka i världen och åstadkomma så mycket gott som möjligt. Några utopier skall vi naturligtvis inte eftersträva, men den förtänksamhet vi skattar går förstås inte att tänka sig separat, fristående från konkreta handlingar. Nog för att vi först och främst måste sträva efter att skaffa oss kunskap om vad det goda är, men sedan måste vi också försöka göra det goda.
Låt mig ta ett exempel: under åttiotalet har de amerikanska biskoparna publicerat två herdabrev, ett om ekonomin och ett om krig och fred. Vi var inte speciellt belåtna med dem och kunde ha gjort som många konservativa, som nöjde sig med att uttala att biskoparna överhuvudtaget inte borde ha engagerat sig i frågan och sedan vägrade diskutera. Men i stället valde vi att börja arbeta. Vi kallade samman en stor grupp människor, som tillsammans utarbetade ett lekmannabrev som svar på herdabreven. Vi ville sannerligen inte förvägra biskoparna rätten att argumentera men var då också tvungna att handla utifrån vår egen övertygelse. Båda dessa lekmannabrev trycktes först i Crisis.
Hur kommer det sig att så många amerikanska biskopar tillhör vänstern?
Så kan tyckas vara fallet. I själva verket är det nog inte så många som verkligen sätter sig in i de politiska frågorna. Genomsnittsbiskopen har fullt upp med att sköta det mångmiljonföretag som ett modernt stift utgör, dess sjukhus, skolor osv. Redan ett litet stift med 100 000 själar är en stor apparat, och stift som Chicago, New York och Los Angeles har astronomiska budgetar. Där är det nog viktigare att komma underfund med hur man skall kunna hålla sina skolor i gång, och var man kan finna pengar till pensioner åt sina pensionerade nunnor, än att grubbla över om George Bush eller Michael Dukakis bör bli president. Men det finns en mindre grupp biskopar med ett brinnande intresse för politik. Bland dem finns det både konservativa och radikala, men de radikala är fler och det är de som anslår tonen vid biskopsmötena. Det är de som har symboliserat framåtskridandet och det ”progressiva”. Men nu när baksidan av denna progressivitet blir tydlig för allt fler, och intresset för de befrielseteologiska tankarna håller på att svalna, kommer denna situation förmodligen att förändras.
Men många intresserar sig fortfarande för befrielseteologin?
Ja, men i takt med att befrielseteologin under det senaste decenniet har utmanats på det teoretiska planet har dess förespråkare retirerat. I dag är de flesta mycket måttligt intresserade av att försvara marxism och planhushållning. I stället talar de om att de vill vitalisera kristendomens andliga budskap, och om så är fallet har åtminstone inte vi någonting att invända.