Äntligen en Newmanbiografi på svenska

Det är lätt att förstå att saligförklaringen av kardinal John Henry Newman har lett till en intensifiering av intresset för en av 1800-talets för vår tid kanske mest tilltalande kyrkomän. Detta säger inte så litet. Redan före denna händelse var i vart fall forskarvärldens intresse av närmast industriell omfattning. Avhandlingar, artiklar och essäer publiceras i en tillsynes outsinlig ström. Under de senaste tjugo åren har dessutom talrika, monumentala biografier sett dagens ljus. På svenska finns däremot mycket litet utgivet om den engelske kyrkomannen. Publiceringen av Brian Martins korta biografi rättar i någon mån till denna brist.

John Henry Newman föddes 1801 i London som äldste sonen i en om inte förmögen så relativt välmående familj. Han visade tidigt anlag för studier och upptogs som student i Oxford som femtonåring (vilket inte var alltför ovanligt vid denna tid). Hans tid som student var inte utan framgångar; 1822 valdes han in som fellow vid Oriel college som vid den tiden stod för vetenskaplig och filosofisk förnyelse. Han vigdes till präst i den anglikanska kyrkan och kom också att tjäna som kyrkoherde i två av stadens församlingar. År 1833 var han en av initiativtagarna till den högkyrkliga proteströrelse som gått till historien som Oxfordrörelsen eller Tractarianismen. Åren fram till det tidiga 1840-talet blev stridens år för Newman då han ständigt syntes stå på anglikanismens barrikader. Newmans kyrkolära kom emellertid att föra honom till andra sammanhang; 1845 tas han upp i den romersk-katolska kyrkans gemenskap och bespottas för detta av den allmänna opinionen. Fram till sin död 1890 kom han att spela en viktig roll för den katolska kyrkan i England och tilldelades också ett flertal förtroendeuppdrag av den engelska hierarkin. Likväl kom han att ses med misstänksamhet inte bara av sina forna trossyskon utan också i den kyrka som hans övertygelse fört honom till. Han kom dock att aktas högt av sin tids bildade elit, genom sitt författarskap men kanske framför allt genom sin privata korrespondens. Hans självbiografi Apologia pro vita sua (1864) blev för såväl samtid som eftervärld en kristen klassiker – av samma rang som Bunyans Kristens resa. Utnämningen till kardinal 1879 befäste hans anseende och det var som en aktad man Newman avled i Birmingham 1890.

Brian Martins biografi är skickligt disponerad. Författaren visar en tydlig vilja att ge de olika faserna i denne engelske kyrkoledarens liv lika stark belysning. Till skillnad mot en del andra författare är det varken den ”anglikanske” eller den ”katolske” Newman som får ta överhanden. Huvuddragen i Newmans tankevärld presenteras också överskådligt och lättfattligt. Boken är en utmärkt introduktion till Newmans liv och tankevärld, men tyvärr räcker den inte bortom det. Den första upplagan av boken har nu snart 30 år på nacken och under denna tid har vår kunskap om Newmans liv i relation till samtiden ökat avsevärt, framför allt genom publiceringen av hans omfångsrika korrespondens. Martin väver också in talrika referenser till Francis Newmans starkt tendentiösa biografi över den mer berömde storebrodern, något som förvånar i ljuset av den senaste tidens tolkningar. På en del ställen håller inte heller de historiska kontextualiseringarna måttet.

Ida Dahlgrens svenska översättning är genomgående av god kvalitet och förmår att omvandla engelskans livfullhet till njutbar svensk sakprosa. Till denna utgåvas verkliga fördelar hör Per Beskows utförliga förklarande noter, som blir till en ovärderlig hjälp för alla som är obekanta med 1800-talets engelska kyrkoliv och universitetsväsende.

Brian Martins biografi över den anglikanske reformatorn och katolske kardinalen fyller ett tomrum i den svenska litteraturen om engelskt kyrkoliv och 1800-talets kyrkohistoria i stort. Åt alla med intresse för kyrkans historia ger den såväl nöje som insikt.

Erik Sidenvall är docent i kyrkohistoria vid Lunds universitet.