Tillit i dödens närhet

Malina Stahre är född i Polen och kom till Sverige som vuxen. Hon översatte Elisabeth Kübler-Ross: Döden är livsviktig till polska och har sedan gett ut flera egna böcker på polska. Det är som det är. En berättelse om tillit är den första bok som hon skrivit på svenska. Hon rör sig med ett förbluffande ledigt och levande språk, även om hon rimligen måste ha haft någon språkgranskare. Boken är skriven i form av en dagbok från 29 september 2002 till 29 september 2004, exakt två år senare. Mest består texten av dialoger, ofta korta repliker mellan jagpersonen och hennes nära vän och barndomskamrat, kallad P. När boken börjar har P just fått ett besked om elakartad cancer, och man får följa hennes kamp och gradvisa avtynande under dessa två år, fram till hennes bortgång och begravning.

Boktiteln är ett citat av P, men jagpersonen har svårt att acceptera den stoiska livshållningen. På kvällen den 7 oktober 2002 talar hon med P i telefon och utbrister: ”Jag hatar ditt uttryck det är som det är. För saker är aldrig som de är! Panta rei! Saker förändras. Och när du pratar om din sjukdom som om det vore stekt gröt, så mår jag illa.” Varpå P brister i skratt och replikerar: ”Oj, vad du är rolig! Jag älskar stekt gröt! Men det kunde ju inte du veta.” Det visar sig också att P, som varit oerhört händig och duktig på allehanda områden och som velat ha det just på sitt sätt vid exempelvis städning och matlagning, får svårt att acceptera att hon inte längre kan ha kontrollen, att hon måste släppa taget, en insikt som kommer sent. 7 september 2004 står det: ”Vi pratar om uppståndelsen. Om tillit. Om överlåtelse. Och P säger att marken man står på kan skaka vid slutet. Att så är det … Men att det också händer saker som hjälper henne, så att hon kan börja släppa taget.”

Frågan om tillit är central genom hela boken. Den 31 oktober 2003 noterar jagpersonen att tillit och kraft är något som P ständigt återkommer till. ”Det handlar om att leva i tillit till Gud – varje stund. Det betyder att hur det än blir, så blir det bra för mig. Det är svårt. Hur gör man? Det har jag frågat broder W många gånger, anförtror jag P. Men hon fattar inte hur jag kan ställa så dumma frågor. ’Inte nog med att han ger dig nyttigheter. Vill du att han ska tugga allt åt dig också?’”

Ett centralt tema i boken är hur man beter sig när någon man håller av drabbas av svår sjukdom. Vad kan man säga, hur skall man vara för att inte såra, hur mycket skall man själv stillatigande tåla av den sjukas lynnesskiftningar och ibland orättvisa anklagelser? Den 27 februari 2004 står det till exempel: ”Jag, min slarvmaja, känner mig så dum. Jag har retat henne. Igen. Jag vet att många andra gör det också. De som säger fel saker. De som inte ställer blommorna rätt. De som inte viker ihop filten ordentligt. De som frågar i stället för att veta själva. De som vet i stället för att fråga. Många lider med P. Men mest lider hon själv. Av att inget är på hennes sätt längre – hon är utlämnad åt andras tjänster.”

Den 24 maj 2003 noteras: ”Samtalen om döden har blivit outhärdliga. Samtalen om livet onödiga. Nu tiger vi. Det är svårt att tiga i telefon. Jag ringer och säger bara god natt eller god morgon. Jag vill inte överge henne. Fast jag har ingen aning om ifall hon behöver mig nu. Är mina påringningar en plåga?” Och kan man förbereda sig för ett samtal som kanske är det sista?

Samtidigt är det en enorm påfrestning på den sjukes omgivning. Helt ärligt noteras den 27 maj 2003: ”P:s förestående död styr mitt liv. Kan jag vara så pass ärlig att jag erkänner att jag snart inte orkar mer?”

Men framför allt är det en bok om tillit, en tillit som räddar mitt i alla fysiska plågor. Ett citat av Václav Havel kan ses som den livshållning som Malina Stahre vill förmedla genom sin bok: ”Att ha tillit och hoppas betyder att tro att allt som händer har sin mening.”