av OWE WIKSTRÖM
Professorn emeritus i religionshistoria med religionspsykologi vid Lunds universitet Antoon Geels (1946–2020) har glidit bort från världen. Min kollega, vän och värderade medresenär in i forskningens labyrinter har lagt ned sin penna och slutat föreläsa. Gränsgångaren mellan fjärran sekel och bortom den inre horisonten. Han fattas oss.
Antoon Geels inledde sin akademiska karriär genom att i sin doktorsavhandling Mystikern Hjalmar Ekström 1885–1962. En religionspsykologisk studie av hans religiösa utveckling försöka förstå och förklara en religiös person i termer av sekulär psykologi. Avhandlingen rymmer såväl en kritisk personhistoria som en kritisk tolkning av en specifik upplevelsekvalitet – mystik. Det är just mötet mellan religion i bred mening och en individs erfarenhet av – snarare än tro på – en andlig realitet som står i fokus.
Hans avhandling hade kommit till i sällskap med lundensiska lärde – inte minst Jan Hjärpe, Sven Hartman och Göran Gustafsson – och är en omfattande närläsning av både Ekströms sökande efter och upplevelse av en direkt och påtaglig andlig realitet.
Geels hade tidigt hört talas om den lätt skygge skomakaren som levt ett tillbakadraget liv. Dold för världen hade Ekström levt i det fördolda men upptäckts av några få. Hans täta bok fylld med andliga råd hade uppmärksammats inte minst av Martin Lönnebo.
Under några år arbetade Geels med Ekströms personhistoria och särskilt med hans texter kring meditation och mystik. Vad låg bakom Ekströms mystik, och vilka funktioner fick den för hans inre liv? Med hjälp av bland annat Hjalmar Sundéns rollteori försökte han förstå några drag i dennes erfarenheter av intensiva gudsmöten.
Geels inriktade sig på att ”beskriva och förstå” Ekströms andliga/individuella utveckling. För att kunna göra det hade Geels analyserat ett gigantiskt källmaterial, i form av tusentals brev och cirkulärbrev, men även intellektuella utgjutelser. Ekström förde långa brevkonversationer med den då välkände vandrarprästen Flodberg och dennes krets, men även med Henrik Schager och Eric Hermelin. Tidigt fanns också Gerhard Teerstegen med i hans läsning.
Bokens första delar är biografiska. Man får inblickar i Ekströms tid som diakon, möten med den fromme Olof Seger eller den vandrande predikanten David Petander. Först mot slutet, när Ekström lämnat sin tjänst som diakon och blivit skomakare i Helsingborg, utvecklas hans egna påtagliga upplevelser. De skapas i kontakt med en ny grupp. Hans upplevelser blir därmed både socialt och kognitivt integrerade i en stillsam krets, där alla är inriktade på det inre livet. Han arbetar i stillhet som skomakare men ger även ut korta skrifter av andlig karaktär.
På de sista 50 sidorna av avhandlingen koncentrerar sig Geels på en närläsning och en tolkning av Ekströms världsbild. Särskilt intressant blir det då att förstå både hur Ekströms gudsuppfattning och hans människosyn växte fram, liksom hur han beskrev det fördolda livets väg och dess förlängning – den mystika döden, mors mystica.
Geels använder sig av psykologisk teori för att förstå hur Ekströms gudsupplevelse växte fram, formades och inte minst hur den kan tolkas i beteendevetenskapliga termer. Han lägger stor vikt vid Ekströms enhetsupplevelse, som identifieras och dekonstrueras i psykologiska termer för att sedan rekonstrueras och fogas in i en teologisk kontext.
I en tid när siffror och mätningar stod i centrum för psykologin, hävdade Geels i stället vikten av att forskningen inte bara skulle försöka att kausalt förklara utan i stället också försöka förstå religionens uttryck. Som tolkningsram tjänade huvudsakligen Hjalmar Sundéns rollteori. Sundéns mål var inte att endast söka enkla orsakssamband utan snarare att fenomenologiskt förstå individers livshistoria i sociologi och psykologi. Rollteorin visar hur en persons upplevelse av att stå i relation – re-ligio – kan förstås som en gemenskap med en osynlig – men som verklig uppfattad – Annan. Denne Andres drag bestäms i sin tur av en specifik språkdräkt. I den meningen är en socialisationsteori nog så viktig för att förstå individens upplevelse; den fromme färgas av en teologisk tolkningsram och blir därmed förstärkt och starkare.
Men vid sidan av detta uppvisar Geels en meta-teoretisk medvetenhet. En förklaring av en erfarenhet säger naturligtvis inte något om upplevelsens sanningsvärde utan snarare om dess funktion. Tillsammans ger det en rik psykologisk förståelse som är både insiktsfull och försiktig.
Sveriges kanske största mystiker, vid sidan den heliga Birgitta och Swedenborg, stiger här fram i en rik och fascinerande psykobiografi. När man ser hela notapparaten, anar man den möda som lagts ned på att lyfta fram ett enda författarskap, som med Geels avhandling fått en kritisk, utförlig och noggrann tolkning.
Skapande mystik, visioner och reduktionism
Men detta var bara början på en rik, lång, mångsidig och kreativ forskarkarriär. Inriktningen var given. Vad är och vilka funktioner fyller den religiösa människans intensiva erfarenheter? Ekströms teologiska trosinnehåll stod inte i fokus för Geels utan mötet med förhållningssättet till känslan av att stå i kontakt med en osynlig värld.
Under 1980-talet vändes Geels intresse mot psykoanalytiska begrepp som regression, gudsrepresentation och mental imagery. Hans skrivande vidgades till att omfatta kreativitet och andlighet, som i boken Skapande mystik. En psykologisk studie av Violet Tengbergs religiösa visioner och konstnärliga skapande 1989. Ofta lät han då två teoretiska perspektiv samspela i försöken att förstå konstnärens visioner. Han arbetade mitt emellan socialpsykologi och psykodynamisk tradition, men alltid med försiktighet och varningar för att stanna i enkla nothing but-resonemang. Han ville inte reducera mystikerns mångsidighet och undanglidande karaktär och hamna i en rigid, enkelspårig tolkning.
År 1991 inriktade sig Geels på upplevelser av delvis annan karaktär; de estetiskt visuella. I boken Att möta Gud i kaos. Religiösa visioner i dagens Sverige skriver han: ”för de flesta västerlänningar existerar det ett oerhört gap mellan den religiösa och den profana världen. Omedelbara intensiva upplevelser av en gudomlig dimension betraktas ofta som utslag av överspänd religiositet eller uttryck för sjukdom.” Men i denna bok visar han – genom ett brett empiriskt intervjumaterial – att det finns ett stort antal människor, som varken är religiösa fanatiker eller psykiskt sjuka, som erfar sig intensivt berörda av visuella ljusupplevelser. Helt vanliga, välanpassade människor ur de mest skilda samhällsskick berättar om syner eller hörselförnimmelser. De talar om att de – inte minst i anslutning till perioder när deras liv tappat mening – erfar sig se, höra, eller på annat sätt påtagligt sätt beröras av en andlig gestalt. Ofta, helt oväntat, möts de av ett obeskrivligt starkt ljus och hör röster till tröst. Inte sällan mitt i en kaotisk livssituation.
Geels försöker med hjälp av termer som också upplyst personer som han tidigare studerat – exempelvis Teresa av Ávila eller Johannes av Korset – visa att också vår privata verklighet styrs av kulturella ramar. Den bestäms av våra sociala förhållanden, men den är också bräcklig. Utifrån våra behov av att befinna oss i en stabil realitet tenderar vi att också permanenta våra upplevelse som ”trovärdig” eller som den mest korrekta. Sociala grupper får spela rollen av legitimerande faktor. Upplevelsen lyfts in i en tolkningsgemenskap. På så sätt får man (omedvetet) ett skydd mot det alltför mångdimensionella. Hotet om splittring reduceras när man går med i en stabil grupp. Den värld som man möter där erfar sig i direkt beröring med det heliga. De blir liksom ”Seende av den osynlige”. Detta paradoxala och ologiska sätt att tala om en visionär upplevelse gränsar i sin tur till det som spiritualitetens teologer kallat negativ teologi.
Sådana ”mot en annan verklighet riktade upplevelser” exemplifierar Geels med den tibetanska Bon-religionen, där man erfar sig stå på gränsen, mitt emellan den påtagliga och den mystika världen. Att försöka förstå denna liminala erfarenhet innebär att man varken förkastar eller bejakar det innehåll som ligger i den andliga erfarenheten. I den meningen måste man här skilja mellan den metodologiska reduktion som det innebär att försöka förstå en upplevelse i termer av en psykofysiologisk förändring, och den ontologiska reduktionen, när man säger att mystikerns erfarenhet är ”ingenting annat än ett enda givet perspektiv”.
Att möta Gud i kaos är en stor empirisk studie av andligt existentiella upplevelser. De beskrivs och förstås utifrån de behov de fyller – men dessa förståelser säger inget om de visionära upplevelsernas sanning, värde eller kunskapskvalitet. Mystiken är transkulturellt och interreligiöst likartad, men deras empiriska sanningshalt eller moraliska värde undersöks inte. I den meningen gränsar Geels arbete till frågorna om hur religionernas dogmer förhåller sig till varandra, men det stannar på ett psykologiskt snarare än på filosofiskt plan.
Kristen mystik och den negativa teologin
I de stora böckerna Kristen mystik I (2000) och Kristen mystik II (2003) visar Geels hur de akademiska studierna kring psykologisk tolkning ofta betraktat mystiker från tre olika perspektiv. En del forskare har försökt att typologisera de skilda mystika traditionerna – delvis för att kunna försvara sin egen uppfattning. Andra bortser i stället helt från sin egen traditions teologiska innebörd och använder psykologin för att mer i detalj kunna förstå denna upplevelsevärld. Ytterligare andra menar att mystik är ett uttryck för ett slags kvardröjande minne av symbiosen mellan modern och spädbarnet, mellan ett primärt jag och du. Denna enhetsupplevelse finner dessa forskare i mystikerns jaglösa, eller snarare jagupplösta form, som de betraktar som en regressiv erfarenhet.
Senare visar Geels på motsatta tolkningar av hur mystikerns erfarenhet konfronteras med dess logiska sanningshalt. Han urskiljer två sätt att förhålla sig till det dogmatiskt teologiska eller filosofiska innehållet. Antingen har forskaren en sekulär eller snarare en socialkonstruktivistisk syn på den mystiska erfarenheten, eller så håller man sig till en perennialistisk, teologiskt konstruerad, tolkningsram.
Mystikern, menar Geels, kämpar både med och mot språket. Mystikerns upplevelse kan därför bara delvis förstås via teologiska tankesystem, eftersom den ligger just på gränsen mellan det personligt erfarbara och det opersonligt bortanför varande. Just därför att upplevelsen rör sig mellan det beskrivbara och det outsägliga ligger mystikerna hela tiden nära det logiskt sett självmotsägande. Men den är samtidigt upplöst som en salig eller helig enhetserfarenhet: ”Man drunknar i Guds klara stillhet och blir ett med den.” Mötet med denne(a) undanglidande språkliggörs. Dess realitet kan antingen dekonstrueras i termer av psykologi eller behållas obeskrivlig.
Geels använder sig av biologiska förklaringssystem – alltifrån temporallobsepileptiska (neuropatologisk störning) till socialpsykologiska modeller. Men som helhetsförklaringar räcker dessa inte. Redan i sin grunduppfattning vidhåller han att mystika erfarenheter kan existera på sina egna villkor och vara undflyende men ändå sanna. Att uppleva en kantat av Bach i en kyrka är mer än enbart fysiologi eller hjärnvågor. Själva kantaten är mer än – och därmed något annat än – summan av biokemiska förutsättningar. I vissa biologers värld reduceras såväl diktarens skapande, tonsättarens komponerande och människans lyssnande till enbart biokemi. Men likväl kvarstår de fundamentala frågorna om de estetiska – men även moraliska eller religiösa – kvaliteter som någon erfar i en kyrka, ett tempel eller under bön, helt enkelt sanningsfrågorna – i sin skenbara enkelhet.
Den religiösa människan
Tvärs igenom Antoon Geels hela gärning löper läroboken Den religiösa människan – En introduktion till religionspsykologin (2017). Här vänder han sig tillsammans med mig som redaktör och medförfattare till en bredare och i huvudsak kritiskt diskuterande läsekrets. I boken används en mängd skilda psykologiska teorier för att förstå, tolka eller förklara den religiösa människans upplevelsevärld. Geels står för stora delar av den ursprungliga översikten.
Boken berör inte dogmatiska påståenden om sanningshalten i en religiös tro. I stället riktas intresset mot de andliga erfarenheter som människor har – visioner, drömtolkning, sammanträffanden, eufori etcetera. Vi frågar oss på vilket sätt forskningen kan förstå processen mellan tillägnelsen och vidmakthållandet respektive ifrågasättandet av en religiös tro.
Det är själva tron – av såväl teistisk, ateistisk eller New Age-art – som står i centrum. Det gäller att inte bortförklara utan snarare att se den religiöses upplevelser från ett psykologiskt perspektiv. Det kan vara kollektiva upplevelser som tungotal liksom helt privata livshändelser. Båda erfars som ett tilltal av en andlig osynlig realitet. Här finns koncentrerade beskrivningar av meditation och mystikens skilda områden liksom av fundamentalistiska sekters särskilda upplevelsevärldar. Av intresse är jämförelser mellan enskilda individers privata syner, visioner, och stilla drömmar. De jämförs i sin tur med de individer som selektivt lockas av vissa sidor av trossystem – men utan att alls ansluta sig till en specifik tradition – det vill säga en tro utan en tillhörighet. Detta har i sin tur att göra med att allt fler i Nordeuropa har en tendens att vända sig från en distinkt institutionell tro till en mer tillåtande sekulär uppfattning ibland kallad andlighet.
I stor glädje och tacksamhet över att i årtionden ha fått arbeta tillsammans med Antoon Geels. RIP.
Owe Wikström är professor emeritus i religionspsykologi vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 2/2021, s. 30–33.