av STEN HIDAL
Att det skulle finnas en ovillkorlig rätt till asyl är inte en del av folkrätten. Däremot får en stat inte återsända någon till ett land där personen kan riskera förföljelse (non-refoulement-principen). I denna artikel används termen asylrätt något friare. Den avser här den rätt som människor i de flesta kulturer har att få en tillflykt undan förtryck och förföljelse. Men hur långt sträcker sig denna rätt? Är den ovillkorlig eller finns det vissa förbehåll? Hur stor kan volymen bli av dem som söker asyl? Detta är några av de frågor som ivrigt diskuteras i dag. Det kan vara av intresse att se något på asylrättens ursprung och dess förankring i Bibeln och äldre rätt, särskilt kyrklig rätt.
I Gamla testamentet ges på flera ställen anvisningar om hur en person som anklagas för ett brott kan fly till en plats och söka asyl innan blodshämnaren tog saken i egna händer. Den äldsta stadgan finns i 2 Mos 21:12–13: ”Den som slår ihjäl en människa skall straffas med döden. Om det inte var hans mening utan det var Gud som lät det ske, kan han fly till en plats som jag skall anvisa dig.” Med ”platsen” avses ett altare i något av de många tempel som vid den tiden fanns i Israel, och hur det i praktiken kunde gå till framgår av 1 Kung 1:50. Att den asylsökande ändå inte alltid var trygg vid altaret kan vi läsa i 1 Kung 2:28–35. Men principen är klar: den som anklagas för ett svårt brott skall få ett andrum och en domstol skall kunna sammankallas. Viktigt att avgöra var om det var mord eller dråp och då är frågan om uppsåtet central.
I en yngre text talas det inte längre om altaret utan om städer som man kan fly till, asylstäder (i 1917 års översättning ”fristäder”), 4 Mos 35:9–32. Förklaringen ligger i att efter Josias kultcentralisation på 600-talet lades alla tempel ner utom det i Jerusalem. Det blev alltså endast ett altare att fly till och det hade för övrigt lekmän inte tillträde till. Därför utsågs sex städer i landet – tre av dem öster om Jordan – att fungera som asylorter. Observera generositeten: även invandrare och ”tillfälligt bosatta bland folket” skall få använda dem. De var alltså inte till enbart för landets egen befolkning.
Det finns en tredje lista över asylorter i Josua kap. 20. Här heter det att den som är på flykt inte har omedelbart tillträde till asylstaden utan skall stanna utanför stadsporten till dess stadens äldste låter honom komma in och anvisar en plats att bo på. Liksom i 4 Mos 35 stadgas det att den som fått asyl inte får lämna staden förrän översteprästen har dött.
Denna asylrätt preciserades i senare tid, och bestämmelserna finns i Talmud. På denna punkt stämmer Israel överens med antika förhållanden. I grekisk-romersk asylrätt skedde på ett liknande sätt en lokal begränsning. Från början var varje tempel en asylplats i kraft av sin inneboende helighet, men så småningom inskränktes antalet platser. I de grekiska tragedierna finns flera exempel på människor som söker och får asyl, så exempelvis i Aischylos De skyddssökande och Sofokles Oidipus i Kolonos.
Denna äldre asylrätt utmärks av följande egenskaper: 1) Det är en helig plats, i regel ett tempel, som är asylorten. 2) Den asylsökande skall anklagas för att ha begått ett brott. 3) Någon ovillkorlig rätt till asyl finns inte. Som regel måste någon form av undersökning föregå. Dock tog man allvarligt på asylen, vilket visas av att i grekisk religion Zeus Hiketesios var dess beskyddare (en hiketes är en skyddsökande, på latin supplex).
Redan i antiken klagades det över att asylrätten missbrukades. Under kejsar Tiberius regering hette det att ”templen fylldes av föraktliga slavhopar” (Tacitus: Annalerna 3,60) på flykt undan sina herrar. Senaten avsatte tid för att undersöka olika tempels anspråk på att vara asylorter, och vissa förlorade sin rätt.
En särskild utformning av asylen var det, när en som lidit en svår politisk motgång eller förlorat en drabbning tvingas lämna sitt hem och söka tillflykt i ett annat land. Detta skall skiljas från landsförvisningen, som är ett straff pålagt av en laglig myndighet och som har funnits i de flesta stater. I Grekland fanns den i en speciell form, ostracisism, vilket innebar att den som misstänktes för att sträva efter alltför stor makt tvingades lämna sitt land under en viss tid.
När Hannibal förlorat slaget vid Zama år 202 f. Kr. tvingades han genom romerska påtryckningar att lämna Karthago och förde sedan en kringflackande tillvaro i östra medelhavsområdet. Det kan sägas att han blev en politisk flykting som sökte asyl på olika orter.
Kyrkan och asylrätten
I senantik tid tillkom en ny kategori av skyddssökande. Skattetrycket upplevdes av många som outhärdligt, och en utväg blev att ta sin tillflykt till ett tempel eller en kyrka. Intressant nog ansågs personens asylstatus innefatta även egendomen, som då inte kunde tas i beslag. Detta var naturligtvis en svår situation för staten, som gjorde vad den kunde för att begränsa asylrätten.
Kyrkan hävdade att i princip varje kyrkobyggnad omfattades av asylrätten. Detta bekräftades av en lag år 419, enligt vilken asylen även utsträcktes till ett område femtio steg från kyrkobyggnaden. Men även kyrkoledningen insåg att asylrätten kunde behöva begränsas. I den kanoniska lagen undantogs följande kategorier från asylrätten: stråtrövare, pirater och ”de som under nätterna ödelägger åkrar” (nocturni depopulatores agrorum – denna sista kategori lär ha insatts av påven Innocentius III).
Den antika asylrätten övertogs och utvecklades av kyrkan. Däremot sysslade man inte mycket med det som numera upplevs som den viktigaste formen av asyl: den som flydde till ett annat land. Även när sådant skedde, så gällde att asylrätten hängde ihop med det sakrala rummets okränkbarhet. I flera länder begränsades asylrätten till vissa kyrkor. Så fanns det tre asylkyrkor på det medeltida Gotland, vilket innebar att nästan hundra kyrkor inte hade denna funktion.
Genom att kyrkan med tiden kom att få rätt till egen rättsskipning, privilegium fori, kom tillhörighet till det andliga ståndet att ibland bli en möjlighet att undandra sig den världsliga rättvisan. Då blev kyrkan som sådan en asylort, något som av naturliga skäl kom att ses med oblida ögon av civila domstolar.
Ursprungligen tycks asylrätten ha gällt även för judar, hedningar och heretiker, men med tiden skedde även här restriktioner. Omstritt var om asylrätten även gällde medlemmar av det andliga ståndet. Kunde en präst fly undan sin biskop genom att begära asyl i en kyrka? Det slutliga svaret tycks ha blivit nej.
Asyl och gästfrihet
Ur en synpunkt kan asylrätten ses som en utveckling av gästfriheten. Denna dygd prisas mer än kanske någon annan i de flesta samhällen vid denna tid. Under en tid med svagt utvecklade kommunikationer och dålig infrastruktur var gästfriheten nödvändig för var och en på resande fot. Särskilt i antik tid fanns ett väl utvecklat men informellt regelverk kring gästfriheten. Den grekiska termen för gästfrihet är xenia och dess högste beskyddare är Zeus Xenios. Ibland är gränsen flytande mellan asyl och gästfrihet – så har Sofokles drama Oidipus i Kolonos tolkats som uttryck för båda.
Det finns likväl en skillnad mellan asylrätten och gästfriheten. Asylrätten är till för att garantera någons liv under pressade yttre förhållanden, medan gästfriheten kan ses som en temporär utvidgning av den normala bostads- och måltidsgemenskapen. Därför har asylrätten på ett helt annat sätt reglerats i lagar, medan gästfriheten åberopar sig på en informell sedvänja. Asylfunktionen har också blivit föremål för kontroverser, vilket visar att den inte enbart är en form av gästfrihet och därför inte heller självklar.
Migration
Ännu ett slag av folkförflyttning bör nämnas. I antiken berättas det ofta om hur människor lämnar sin hemort för att söka bärgning på en ny plats. Här är det inte fråga om asylsökande i vanlig mening. De anklagas inte för något brott och de har inte förlorat en politisk maktkamp, likväl måste de bryta upp. Två saker kunde leda till detta: krigshandlingar och hungersnöd.
I Bibeln finner vi exempel på båda. I 1 Mosebok berättas om hur Jakob sänder sina söner till Egypten för att köpa säd av Josef sedan Kanaan drabbats av en hungersnöd. I sin roman om Josef och hans bröder ger Thomas Mann en skönlitterär skildring av hur det kunde ha gått till och vilka åtgärder Egypten vidtog för att hindra en okontrollerad invandring i landet.
Ett annat exempel har vi i Ruts bok, där den allra första versen lyder: ”På den tid då Israel styrdes av domare blev det en gång hungersnöd i landet. En man från Betlehem i Juda utvandrade då med sin hustru och sina två söner till Moab för att bo där en tid.” Här liksom i fallet med Josef i Egypten ser vi att denna utvandring endast var tillfällig; man skulle slå sig ned i det nya landet endast för en tid (hebr. Gur).
En migration av detta slag liknar asylen däri att den är tidsbegränsad. Den liknar gästfriheten däri att den inte åberopar någon lag utan endast människors goda vilja. Man söker inte undkomma en förhastad dom utan endast en omöjlig livssituation och man är beredd att göra rätt för sig genom arbete eller pengar. Som regel är det också fråga om mindre grupper och inte folkvandringar. Domarboken säger inte att hela Juda utvandrade till Moab, endast en familj från Betlehem.
Nordriket Israel föll för Assyrien år 722 f. Kr. En del av befolkningen deporterades till Assyrien, men många lyckades fly söderut till Juda, som ännu bestod, låt vara som mer eller mindre en vasallstat. Denna migration var så omfattande att arkeologin har visat att Jerusalems befolkning nästan tredubblades på några år. Samhället i Juda måste ha ställts inför enorma påfrestningar, och de många förmaningarna i Gamla testamentet att ta hand om invandrare har sannolikt sin bakgrund i detta. Här rörde det sig ju om både folk- och trosfränder och därför gjordes nog inget försök att avvärja flyktingströmmen.
Senare tider
Under nya tiden inskränktes successivt möjligheten att få asyl i en kyrka. Nationalstaterna hade allt svårare att acceptera en separat kyrklig rättsskipning, något som asylrätten upplevdes vara en del av. Det är historiskt inte helt korrekt, men den nära kopplingen till ett sakralt rum gjorde en sådan slutsats naturlig. Gradvis avskaffades denna asylrätt i Europa, sist i Sardinien 1850. Nu gällande kanonisk rätt erkänner ingen asylrätt i kyrkor, men kanon 1213 upprätthåller kyrkliga myndigheters rätt att förfoga över kyrkobyggnaden.
Med tiden har asylrätten kommit att bli sekulariserad. Knytningen till det sakrala rummet har försvunnit. Den tilltagande flykten över gränser har gjort internationella överenskommelser nödvändiga, och asylrätten har allt mera kommit att närma sig folkrättens regelverk. Men det finns skäl att erinra sig dess ursprungliga förankring i altarets närhet. Den både inskärper asylens helighet och varnar för dess missbruk.
Som en kuriositet kan slutligen nämnas, att Martin Luthers allra första från trycket utgivna skrift handlar just om asylen. Den är svårdaterad men bör ha tillkommit allra senast 1512. Dess titel är Tractatulus de his qui ad ecclesias confugiunt, ”En liten avhandling om dem som tar sin tillflykt till kyrkor.” Ämnet upphör inte att engagera.
Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 2/2021, s. 34–36.