av PÄR ELIASSON
Strax efter Vasco da Gamas första expedition till Indien år 1497–1499 började portugiserna bygga upp ett handelsimperium i Asien. Det var ett nät av hamnar från Moçambique i väster till Indonesien och Japan i öster. Centrum i detta system var Goa, ett landområde något mindre än Bohuslän, ungefär mitt på den indiska västkusten. Då som nu talade större delen av befolkningen konkani, medan det närbesläktade språket marathi användes som litteraturspråk. I denna artikel ska jag begränsa mig till några missionärer som gjorde stora insatser för att översätta evangeliet till just dessa båda språk, och kommer därför inte diskutera andra betydelsefulla personligheter i jesuiternas historia i Indien som exempelvis Francisco Xavier eller Roberto de Nobili.
Både konkani och marathi är indoariska språk och relativt nära släkt med hindi. Därmed är de också avlägset släkt med svenskan och andra indoeuropeiska språk som grekiska och latin. Det finns ett sambandh dem emellan, som det heter på marathi. Detta samband upptäcktes snabbt av språkintresserade missionärer. Kanske den förste att nämna det underliga sambandet mellan indiska och europeiska språk i skrift var den engelske jesuiten Thomas Stephens (1549–1619). Efter fyra år i Goa skrev han den 24 oktober 1583 i ett brev till sin bror:
”Många är språken på dessa platser. Deras uttal är icke oangenämt och deras struktur är besläktad med grekiskan och latinet. Fraserna och konstruktionerna är av ett sällsamt slag.”
I samma brev berättar Stephens om hur han blev svårt sjuk under sitt första år i Goa men återhämtade sig och snabbt prästvigdes och skickades till halvön Salcete i södra Goa, där skörden var stor men arbetarna få. I Salcete konfronterades den nyblivne prästen dock med betydligt värre problem än bara en alltför hög arbetsbörda:
”Det finns emellertid en del av halvön, jag menar den som ligger närmast fastlandet, där de kristna är ytterst få och hedningarna många, alla krigiska, svurna fiender till allt vad portugisiskt heter, och ytterst avogt inställda till den kristna tron. De har redan många år, dels med utfall, dels med sammansvärjningar, tillfogat den kristna republiken stor skada. Liksom i många andra områden under portugisiskt styre har nämligen hedniska tempel blivit förstörda […].”
I byn Cuncolim urartade situationen i juli 1583 så pass att ett stort antal kristna lemlästades och mördades. Den lombardiske jesuiten Peter Berno blev så illa åtgången att Stephens tvekade att berätta alltför detaljerat om det. Hans berättelse andas förfäran, men samtidigt förståelse för varför just Berno var så avskydd:
”Inte långt dessförinnan hade han följt med den portugisiska armén och varit den förste att sätta eld på templet i Cuncolim samt slaktat en ko på gudabildens säte för att de vidskepliga skulle lämna platsen.”
Även om Stephens inte uttryckligen fördömer den portugisiska arméns och Bernos handlingar– det var kanske omöjligt med tanke på att han verkade i det portugisiska Goa – så vittnar hans framhållande av sambandet mellan massakern i Cuncolim och den föregående förstörelsen och skändningen av templet i byn om hur han såg på Bernos och den portugisiska arméns agerande. Trots att massakern i Cuncolim måste ha varit en djupt traumatisk händelse för Stephens, förmår han analysera bakgrunden till tragedin och se händelserna ur den motsatta sidans synvinkel.
När man skriver kristendomens historia i Indien måste man liksom Stephens även kännas vid det faktum att missionen i Goa bitvis gick hand i hand med portugisisk imperialism och tidvis våldsam religiös intolerans, men det finns också en annan historia att berätta. Bland missionärerna i portugisernas Goa märks ett tydligt stråk av uppriktig fascination och kärlek till Indien. Jag har redan nämnt hur Stephens upptäckte ett samband mellan marathi och konkani å ena sidan och grekiska och latin å den andra. Stephens skrev både en grammatik över konkani, såvitt känt den första tryckta grammatiken av ett modernt indoariskt språk (se Thomaz Esteuaõ, Arte da Lingoa), och en katekes i fråga-och-svar-form på konkani (Thomaz Esteuaõ, Doutrina Cristam).
Oväntat nog är det tack vare missionärerna i det portugisiska Goa som vi i dag har en ganska god uppfattning om hur konkani talades på 1500- och 1600-talen. Missionärerna tillägnade sig – förmodligen inte alltid med försvarbara metoder – hinduiska texter på marathi och translittererade dem, alltså skrev om dem med latinska bokstäver i stället för de indiska alfabet de ursprungligen var skrivna på. Flera av dessa handskrivna texter finns kvar, en hel del i arkiv i Portugal och Rom. Med hjälp av dem kan vi så att säga tränga in i huvudena på missionärerna. Vi ser hur de har förklarat svåra eller teologiskt signifikanta ord och antecknat små kommentarer och jämförelser med bibliska motiv eller europeiska idéer mellan raderna och i marginalerna, och hur de strukit under vissa formuleringar som de sedan återanvänt i sina egna verk.
I dessa samlingar finns också texter på konkani, vilket har anförts som bevis för att det fanns en rik litteratur på konkani före portugisernas ankomst som sedan utplånades och föll i glömska på grund av portugisernas förtryck. Jag tror dock inte att det är fallet. Medan marathitexterna är välkomponerade texter på vers, är konkanitexterna lätt kaotiska berättelser på prosa. Meningsbyggnaden tycks oplanerad och texterna är fulla med överstrykningar och rättelser. De ser mer ut som nedteckningar av muntligt berättande. Om det stämmer ger de en unik inblick i indiskt muntligt berättande under andra hälften av 1500-talet, och det på det lilla språket konkani med några få miljoner talare!
En som lät sig inspireras av dessa hinduiska texter var Stephens. Förutom sin grammatik och katekes på konkani, så diktade han om Bibeln på marathi – han skrev ett indiskt bibelepos, en Krista-purana. Stephens älskade Indien, och han älskade marathi. I sin Kristapurana förklarar han sin kärlek till marathi med ord som jag helhjärtat instämmer i:
Som en juvel ibland stenar
En blå diamant bland juveler
Så är bland språken det klara
Marathi
Som arabisk jasmin bland blommor
Bland väldofter mysk
Så är bland språken det smyckade
Språket Marathi
Bland fåglarna påfågeln
Önsketrädet bland växter
Bland språken är högsätet vikt åt
Marathi
Bland stjärnorna djurkretsen
Solen och månen på himlen
Så är bland detta lands språk
Det marathiska talet
Stephens, The Christian Puranna
Denna kärleksdikt är ett exempel på hur Stephens skriver in sig själv i den indiska religiösa litteraturhistorien. Av hävd var sanskrit det religiösa statusspråket. Det mesta av betydelse – åtminstone inom det som brukar kallas hinduism – är skrivet på sanskrit: de vediska texterna, eposen, Bhagavadgita, puranorna, filosofiska utläggningar. Men på medeltiden uppkom runtom i Indien en reaktion mot denna exklusivism – de flesta förstod inte sanskrit. Det började skrivas folkspråkliga versioner – inte direkt översättningar utan snarare kommenterande omdiktningar – av viktiga religiösa texter på olika indiska folkspråk. Författarna till dessa verk skrev i allmänhet en motivering till varför de använde folkspråket i stället för sanskrit: budskapet är detsamma som i sanskritoriginalet, folkspråksversionen är lika andligt effektiv som originalet och varför ska man göra det mer komplicerat än det är? Ofta passade de också på att framhålla sitt språks skönhet. I marathins fall var det magnifika startskottet för denna nya progressiva trend av religiös folkspråkslitteratur Dnyaneshwars marathiversion av Bhagavadgita, den så kallade Dnyaneshwari från slutet av 1200-talet (Dnyaneshwari finns i engelsk översättning: Jñânadeva, Jnâneshvari). Stephens Kristapurana liknar Dnyaneshwars mästerverk på många sätt. Den är en folkspråklig omdiktning av en religiös urkund, den har liknande versmått och kapitelstruktur, och dessutom likartat språk trots att 400 år skiljer författarna åt.
Missionärerna skrev alltså in sig i en indisk litteraturtradition, med avsikten att förändra folks föreställningar om Gud. Men vad använde de för ord? Både marathi och konkani hade en rik religiös och filosofisk vokabulär. Men den vokabulären var formad i en helt annan traditionsväv än den europeiska, relativt opåverkad av hellenismen och helt opåverkad av skolastiken. Och i kristendomen fäster man ju ofta stor vikt vid orden, till exempel orden i trosbekännelsen eller i dogmerna om Jesus Kristus som i och med inkarnationen är en enda gudomlig person av samma väsen som fadern, dock med två olika naturer utan åtskillnad eller sammanblandning. Det är ganska knepigt att förstå sig på. Vad är till exempel en natur till skillnad från ett väsen eller en person? Det är också ganska knivigt att uttrycka med indiska termer. Omöjligt är det inte, men man ska nog inte vara allt för säker på att budskapet uppfattades precis så som missionärerna hade tänkt sig.
Jag kan här ge ett exempel på missionärernas översättningsstrategi. Hinduismen räknar med många himlar. Det sägs att det finns 330 miljoner gudar, och många av dem har sina egna himlar. Vilket ord skulle missionärerna välja för att tala om himlen? Stephens valde svarga och vaikuntha. Svarga är ganska neutralt, även om det ibland förknippas särskilt med guden Indra. Vaikuntha är däremot guden Vishnus himmel. Stephens och de andra missionärerna måste ha uppfattat idén om Vishnus himmel Vaikuntha som den som mest liknade deras egen föreställning om himlen. Kanske för att de uppfattade Vishnu som den högsta guden i hinduernas föreställningsvärld. Stephens yngre kollega och medbroder i Goa, Jesuiten Diogo Ribeiro (1561–1635), förklarade i det portugisiska förordet till sin översättning av Roberto Belarminos katekes varför han och Stephens använde ord som ”vaikuntha”.
”Det är väl känt […] att uttryck och ord […] endast betecknar det människorna vill att de skall beteckna. […] Jag säger detta, fromme läsare, med anledning av ordet Vaikuntha, som jag använder i denna bok, vilket på det kanariska språket [dvs. konkani] bland hedningarna betecknar deras paradis, bebott av deras gudar [pagodes]. Hur som helst, redan i dag används och förstås samma ord på samma språk av de kristna som ett ord för vårt paradis av ära och salighet, där vår sanna Gud och hans helgon bor.” (Ribeiro och Belarmino, Declaracam da doutrina).
Ribeiros utläggning luktar försvarstal. Uppenbarligen var vissa skeptiska till att använda ord som de uppfattade som ”hedniska” i en kristen kontext. Men som Ribeiro såg det var inte orden i sig det viktiga, utan hur de förstås, vilket begrepp de förmedlar, och det är föränderligt. För att tala om Gud använde Stephens och de andra missionärerna ofta olika epitet som ”Kungen av Vaikuntha”, ” Vaikunthas hjälte” osv. Detta är vanligtvis epitet för Vishnu, men missionärerna visade genom sin användning av samma epitet att de menade att det är den treenige Guden som är den sanne Kungen av Vaikuntha. Det påminner om Paulus ord inför areopagen:
”När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er” (Apg 17:23).
Katolska missionärer som Thomas Stephens och Diogo Ribeiro var föregångare när det gäller ingående studier i indiska språk och indisk litteratur och religion. Syftet med deras studier var att förstå för att göra sig förstådda och förmedla det evangelium de såg som nödvändigt för frälsning. Kanske kan man vända på steken och fråga sig: Vad har jag själv för nytta av att studera ett främmande språk och söka förstå en främmande religion på djupet? Ord är kraftfulla verktyg som öppnar vägar men också sätter gränser för förståelsen. ”Ett opassande uttryckssätt”, skrev Wittgenstein, ”är ett säkert medel för att fastna i förvirring. Det blockerar dessutom utvägen ur den.” (Wittgenstein, Filosofiska undersökningar) Tillgång till alternativa språk- och tankesystem hjälper en att se ordens makt och begränsning. Det kan leda till att man börjar förstå sin egen religion med hjälp av nya begrepp och sakta anar mer av den oändligt djupa innebörden i det gudomliga Ord som, med Stephens ord (Stephens, The Christian Puranna), ”blev uttalat i mänsklighet”.
Litteratur
Chakravarti, Ananya: The Empire of Apostles: Jesuits in Brazil and India, 16th–17th c. University of Chicago, 2012.
Esteuaõ, Thomas: ”Doutrina Christam em Lingoa Bramana Canarim” i Doutrina Cristã em Lingua Concani …, redigerad av Mariano Saldanha. Lisbon: Ageñcia Geral das Colónias 1945.
Esteuaõ, Thomaz: ”Arte da Lingoa Canarim Composta …” i Arte da Lingoa Canarím. Goa: CinnamonTeal Publishing, 2012.
Jñânadeva: Jnâneshvari. Redigerad av Hester Marjorie Lambert. Översatt av V. G. Pradhan. Unesco collection of representative works. State University of New York Press 1987.
Ribeiro, Diogo och Roberto Belarmino: Declaracam da doutrina christam … Rachol: Collegio de Sancto Ignatio da Companhia de Iesu 1632.
Stephens, Thomas: The Christian Puranna of Father Thomas Stephens of the Society of Jesus: A Work of the 17th Century ; Reproduced from Manuscript Copies and Edited with a Biographical Note. Redigerad av Joseph L. Saldanha.
angalore: Simon Alvares 1907.
Wittgenstein, Ludwig: Philosophische Untersuchungen. I Werkausgabe Band I, 225–580. Suhrkamp 2006.
Pär Eliasson är doktorand i indologi vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 2/2021, s. 37–40.