Apokalyptik och nihilism – heliga dårar i Ryssland

”Och den ryska människan är from. Hon vet att gudsdåren måste utstå lidanden och därför syndar hon för att förse honom med detta lidande. Någon måste ju vara ogärningsman, eller hur? Någon måste ju vara i stånd att slå eller rentav döda gudsdåren, inte sant?”

Repliken ovan tillhör Foma, en av de centrala karaktärerna i Jevgenij Vodolazkins andra roman Laurus. Mannen fångar här en av kärnorna, kanske något av en paradox, kring den helige dårens roll i det gamla Ryssland. Själv gudsdåre vänder han sig i scenen till romanens huvudperson Arsenij, som snart också ska ledas in i samma roll. Orden riktas även till ortsbefolkningen som är på plats.

Tillvaron hos ryska heliga dårar bildar en av sidorna i denna flerfaldigt prisbelönta roman, med vilken Jevgenij Vodolazkin nu introduceras på svenska. Författaren, född 1964 i Kiev och sedan länge verksam som historiker vid Pusjkinhuset i S:t Petersburg, är väl förtrogen med östkyrklig andlighet och den rysk-ortodoxa kyrkan, särskilt den asketiska traditionen. Han är samtidigt väl orienterad i den ryska berättartraditionen och nationens politiska förflutna. Romanen, som omspänner drygt 400 sidor, utspelar sig under senmedeltiden, och Vodolazkin har hämtat inspiration ur bland annat fabler och helgonlegender. Med hjälp av dessa influenser förmår han berika romanen bildmässigt och stilistiskt, inte sällan med inslag av ett doftrikt ålderdomligt språk som flyter utmärkt i Karin Lidéns svenska språkdräkt.

I textens centrum står således nämnde Arsenij, vars händelserika liv skildras med inlevelse och detaljrikedom – handlingen sträcker sig över flera årtionden. I bokens inledning möter han redan som barn. Han växer upp hos sin farfar Christofor, örtläkare som passionerat letar efter växter, upptecknar örter, avlyssnar legender och, framför allt, tar emot sjuka. Kärleksfullt lär han pojken att handskas med läkeväxter samtidigt som han läser för honom ur brev och gamla skrifter. Farfadern ger sin uppfostran utifrån en tro som tydligt speglar den ortodoxa kyrkans syn på det heligas närvaro på jorden, på skapelsen och en nära samhörighet mellan människa, djur och natur.

På enkel och klar prosa berättas sedan om Arsenijs tidiga gärningar och kommande strapatser under vandring. Möten med sjukdom och nöd blandas med naturscener i säkert tecknad miljö. Sedan farfadern avlidit väljer Arsenij att gå i dennes fotspår. Ryktet om hans läkande hand sprids snabbt bortom byn. Hjälpen mattas dock när han förälskar sig i en pestdrabbad ung kvinna som uppsökt hans hus. Efter hennes hastiga död i barnsäng vårdar han minnet av henne under resten av sitt liv; hon är hans vittne.

I samband med kvinnans bortgång förändras Arsenijs andliga riktning. En del av honom lockas leva i fullkomlig ovisshet. Han dras till eremiterna och uttrycker sig nu med påtaglig djärvhet. Samtidigt framträder hans ödmjuka sida. Dessa båda egenskaper blir synliga när han råkar en talför gudsdåre (nämnde Foma) som genast känner en frändskap: ”Så var du bara en gudsdåre, min vän, genera dig inte, annars kommer människorna förr eller senare åt dig med sin vördnad.” Platsen kring de bådas möte fylls med särskild kraft alltmedan författaren ger rum åt en livfull dialog. Foma berör sedan den helige dårens önskan att vara föraktad: ”Var besvärlig”, råder han. ”Att vara from är lätt och angenämt, men du skall vara avskydd.” Följande repliker påminner läsaren om att gudsdåren är både aktad och föraktad. Lika uppenbart är att han omges av respekt; dårens profetior ifrågasätts sällan.

En tid senare väljer Arsenij att själv bli helig dåre. Mellan raderna kan utläsas en viss reservation inför det steget, och texten anger heller inte hur hans beslut kommer till. Det senare kan möjligen tolkas som att huvudpersonen håller sin andliga väg dold, kanske utifrån en ödmjuk hållning. Han har nu hur som helst passerat en gränspunkt i sitt liv och lever snart ut i sitt narrskaps ytterligheter, en roll som ju inte erinrar särskilt starkt om hans farfars livsgärning.

Bland mycket annat söker han nu, i likhet med andra dårar, dölja sin fromhet bakom en mask. Han går naken eller i trasor, gärna i närheten av kyrkorna, om än utan att rusa in under själva gudstjänsten – ett annars vanligt beteende hos heliga dårar. Liksom hos andra dårar svarar nakenheten mot en oskuldsfullhet. Nakenheten – alternativt en uppseendeväckande, ofta färgglad klädsel – avses representera ett kristet budskap som skarpt kontrasterar mot kyrkans högtidlighet och liturgiska prakt. Arsenij iakttar knappast heller tystnad och stillhet. I likhet med andra dårar i Kristus kritiserar han högljutt kyrkans symboler och ceremonier genom ett uppträdande som ska väcka syndarna och förmå folket till eftertanke och omvändelse. Som dåre utövar han också gärna satir och parodi, och somligt görs i hädiskt syfte – medlen är många. På dessa och andra vis frambärs en motbild visavi det kyrkliga etablissemanget.

Sina goda gärningar utför Arsenij däremot i skymundan. Han döljer sina fromma sidor, ständigt vaksam på att inte behöva avslöja vem han egentligen är (ett sådant avslöjande innebär att dåren måste flytta till annan ort för att kunna verka i anonymitet). Han lever i utpräglad social exil, mitt bland folket. Medan han väcker spektakel på dagen gråter han om natten och delar ut sitt bröd åt de fattiga. Som dåre har han inte avlagt något klosterlöfte. Han har försakat allt och sover under bar himmel. När ringaktningen är som störst föraktas han även av hundarna.

Trots detta djupt utbredda förakt är han som dåre ändå uppskattad av folket. Denna dubbelhet är särskilt intressant. Många av de ryska dårarna åtnjöt stor allmän respekt och en popularitet som ibland ledde till dyrkan. Flera av dem har också upptagits som helgon, och talrika legender kring dem har spritts. Ur helgonlegender kan exempelvis utläsas hur dåren talar med änglar och hur rik hans förmåga att bota sjukdom är. Dårarna representerar en fromhet med rötter i den bysantinska traditionen, och de har även funnits i olika delar av Västeuropa. Naturligt nog förekommer heliga dårar på flera håll i rysk skönlitteratur, däribland hos Lev Tolstoj och, i än högre grad, hos Dostojevskij.

Bilden av Arsenij ges här en skarpare kontur. Inte minst framkommer att han äger en intuitionens gåva. Samtidigt talar gärningarna. Det provokativa uppträdandet svarar mot en djupare övertygelse. Längs den här vägen kommer han att vandra ännu en tid.

Som dåre råkar Arsenij emellertid illa ut, också på klosterkyrkogården där han tillbringar sina nätter. Efter en svår misshandel får han vård av klostersystrarna. Abbedissan ser hans tillstånd och bereder sig på snar bortgång: ”Denne vår broder har levat hemlös, och därmed har han berett sig en boning i himlen.” När Arsenij sedan tillfrisknar kan läsaren inte undgå att observera nunnornas förhållande till gudsdårarna. Relationen blir något problematisk när Foma som nyårspresent räcker Arsenij en död råtta. Tanken leder här till dåren Nikolaj av Pskov, som ska ha lagt ett köttstycke droppande av blod i tsar Ivan den förskräckliges händer. Ivan IV (tsar 1547–1584) hann för övrigt stifta bekantskap med fler heliga dårar. Det berättas bland annat att Vasilij den salige hällde ut en bägare vin som han bjudit honom på – ”en gest som”, noterar Per-Arne Bodin, ”anspelade på Uppenbarelsebokens vredesskålar och som bådade Guds straffdom över den orättfärdige tsaren”. På många vis hånade dårarna både prästerna och tsaren.

Flera av dessa scener är förlagda just till Pskov, en av Rysslands äldsta städer, och där möter i början av romanens tredje del, ”Vägens bok”, också en italiensk yngling som gjort sin långa resa i syfte att kartlägga världens undergång. Stadens borgmästare välkomnar gästen med varm hand. Författaren skyndar sig att nedteckna: ”Klarläggandet av tidpunkten för jordens undergång ansåg många vara en aktningsvärd uppgift, för i Ryssland gillade man storskaliga projekt.” Kommentaren för tanken till Nikolaj Berdjajevs synpunkt på ryssen som antingen apokalyptiker eller nihilist. ”Vi är apokalyptiker eller nihilister eftersom vi är vända mot slutet och har svårt att förstå historiens trappstegsutveckling, därför att den rena formen är oss främmande”, skriver han i Den ryska idén (1946, på svenska 1996). De apokalyptiska stämningar som romanen lyfter fram skymtar även på andra håll i den ryska historien, ibland knutna till en känsla av triumf. Föreställningar om Peter den stores omvälvningar fick många gammaltroende att invänta den yttersta tiden, för att ge ett exempel något längre fram i tiden. För dem var tsaren Antikrist. Den synen delades av de heliga dårarna.

Tids nog lämnar Arsenij och gästen det pskovska furstendömet och nalkas så småningom ett kloster i Kiev. Som sig bör är denna anhalt särskilt intressant. En munk för dem här till en grotta, där Arsenij dröjer vid ett av skrinen och faller på knä framför fattigläkaren Agapit. Han talar till denne om sitt botande och sina tvivel. Färdens etapper i Öst- och Centraleuropa utvecklas sedan till en längre bihandling med dispyter och spridda samtal, stormar till havs, religiösa och kulturella möten – men också konfrontation med rövare och fientliga trupper. Vid sidan om denna skildring, där naturbilder ges gott om plats, speglas själva vandrandet, ett andligt vandrande som för Berdjajev har en ”eskatologisk inriktning” (liksom ”eskatologisk spänning”), med tålmodig väntan på en slutlig sanning. Trots dessa kopplingar förbleknar snart intrycken från själva resan. Miljöteckningen känns vag, utdragen och omständligt detaljerad, utan de säkra drag som märks när författaren står på rysk jord.

Desto starkare talar så romanens avslutande fjärde del, ”Fridens bok”, där Arsenij återvänder till Pskov. Gudsdåren Foma, som han velat uppsöka, har gått bort och efter sig lämnat en förutsägelse om en väldig pest som ska drabba staden. I vanlig ordning tar befolkningen dårens profetior på fullaste allvar. Arsenij själv är nu inte längre gudsdåre. Den fasen av hans liv tycks ha upphört i samband med hans pilgrimsvandring. Spåren av verksamheten sitter emellertid kvar. Även om hans tid som dåre känns kortvarig är det ändå den erfarenheten som verkar ge honom det mest väsentliga redskapet i hans andliga utveckling. Hans påföljande steg till ett eremitliv i skogen är nog inte alldeles väsensskilt.

Väl på plats i sitt hemland botar han nu sjuka som när han var ung. Hans upplevelser avtecknas mot det ryska landskap som på nytt växer fram med full kraft. Författarens språk uttrycker vördnad och förundran, som om också han ställts inför en hemkomst, och allt detta framträder som klarast i de ögonblick författaren stiger närmre sitt porträtt. Just i dessa stunder tycks porträttet av Arsenij samtidigt bli något undflyende. Hans återvändande till Ryssland och Pskov liknar visserligen en hemkomst, men något egentligt slut finns inte om man får tro staretsen som han möter. ”Din resa har just börjat”, säger denne. ”Den går nu bara i en annan riktning.” Sedan Arsenij vigts till munk fortsätter biktfadern att tala till honom: ”Klostertiden flyter förvisso samman med evigheten, men den är inte detsamma som evigheten. De levandes väg […] kan inte gå i cirkel. Även om de levande är munkar så är deras väg öppen, för utan en utgång ur cirkeln, vad finns det väl då för fri vilja?” Staretsen tangerar med dessa ord en cyklisk tidsuppfattning med koppling till ortodox andlighet.

De båda männen står i fortsatt förbindelse också sedan staretsen flyttat till en eremithydda. Så snart Arsenij avlagt eremitmunklöftet ges han namnet Laurus – först genom att ha funnit detta sitt rätta namn kan han förstå sin väg. Han drar ut i enslighet för att söka tystnaden i en natur som för ryssen alltid rymmer mer gudomlighet än kulturen. Med sig har han en brödbit från klostret. Ransonen minskar inte fastän han bryter ett brödstycke varje dag. Han frågar sin klarsynte biktfader om han inbillar sig att han äter. ”Hur är det”, svarar denne, ”kan en organism kanske leva utan föda? Enligt vilka biologiska lagar i så fall? Du äter förstås på ett helt naturligt sätt. Att brödstycket varje dag växer ut, det är en annan sak […].” Tron på mirakler och mystik förbinds här med en saklig, något förargad tilltro till biologiska lagar. Uppgifter om liknande brödransoner äger samstämmighet hos ryska eremiter längre fram i tiden. ”Eremitgrannar” till den helige Serafim (Serafim av Sarov) sägs ha lagt märke till dennes brödranson. Trots att han delade sitt bröd med skogens vilda djur räckte, observerade de, förrådet längre än så. Viljan att mata vilda djur kommer till uttryck även hos andra ryska eremiter. Religionsfilosofen Pavel Florenskij berättar i sin levnadsteckning om starets Isidor att denne utöver att mata djuren också pratade med grodor och hade råttor och kräldjur hos sig, vilket, menar författaren, uttrycker medlidande med världen, en barmhärtighet ”gentemot allt, som andas liv” (Jordens salt, på svenska 1994).

Sedan Laurus funnit sin skogshydda uppnår han en inre frid som öppnar för fler barndomsminnen. Hans liv som eremit innebär dock inte endast avskildhet utan framför allt att älska sin nästa. För teologen Vladimir Lossky syftar flykten undan människorna till att kämpa mot djävulen; eremiten tjänar deras frälsning genom att dra till sig det onda. Genom närheten till naturen lever Laurus också i en positiv och befruktande askes, i skapelsen. I ett epilogliknande stycke vandrar han sedan till farfaderns grav och meddelar klosterföreståndaren sitt testamente: hans kropp ska släpas ”till snårskogen vid ett kärr så att de vilda djuren och kräldjuren kan slita den i stycken”.

Jevgenij Vodolazkin har skrivit en originell och djupt fängslande roman. Dess styrka sitter framför allt i porträttet av en andlig sökare vars liv beskriver en återkommande pendling mellan ett eremitliv och en tillvaro ute i världen, däribland som helig dåre. Författaren belyser svåra etapper längs en väg som till slut öppnar möjlighet för huvudpersonen att återvända till ett ursprung. Texten synliggör inte endast Laurus längtan efter tystnad och bön utan också, med Arkimandrit Sofronys ord, all ”denna asketiska möda”. Med närvaro och lidelse ger författaren röst åt ett renodlat utanförskap, hos troende som flyr ut i enslighet eller, som i gudsdårarnas fall, tar sin tillflykt till larmet. Inte minst gestaltas således de heliga dårarna och deras provokationer mot den ortodoxa kyrkans sätt att framhäva skönheten.

En svensk författare som intresserat sig för heliga dårar är Lars Gyllensten. I Lapptäcken Livstecken (1976) skriver han: ”Dessa heliga narrar fascinerar mig mycket – liksom asketerna. Jag menar, att de och deras protesthandlingar, livsförsök och världsuppfattningar har relevans i dagens värld, och motsvarigheter i många proteströrelser och andra reaktioner gentemot de moderna, västerländska industristaterna. Krisupplevelser, upplevelser av hotande förfall, underkännande av sådant som har utgjort vårt samhälles förmenta storhet och styrka, etc, etc – i allt kan man finna motsvarigheter under tidigare skeden av mänsklighetens historia. Denna historia är en bilderbok, en lärorik exempelsamling, en uppbygglig och fascinerande kasuistik som inbjuder till att söka grundmönster för människornas tillvaro och grundprogram, varmed man vill lösa väsentliga livsfrågor. Detta är inte mytologi och mystifikation – det är en sorts existentiell grundforskning.”

Gert-Ove Fridlund är litteraturkritiker, Örebro.
Jevgenij Vodolazkin: Laurus. Översättning: Karin Lidén. Ersatz 2015, 413 s.