Migration och tilltagande religiös pluralism i Tyskland

Den förmenta flyktingkrisen har obemärkt övertagit eurokrisens roll som medialt megatema och lett till en bred offentlig debatt. Den handlar om så vitt skilda saker som Europeiska unionens invandringspolitik och skyddet av dess yttre gränser, men också om ett människovärdigt flyktingmottagande och enskilda länders beredvillighet och förmåga. Under tiden har diskussionen nått en nivå som man skulle kunna beteckna som apologetiskt sansad. Olika dagstidningar gör ”faktakontroller” (Süddeutsche Zeitung) och avslöjar utifrån tillgänglig statistik ”fördomar mot flyktingar” (Bild).

Dessutom har positionerna hårdnat, förmodade goda människor står i stor utsträckning oförsonligt mot pessimistiska realister. Medan det är enkelt att hitta fakta om flyktingarnas ursprungsländer, utbildningsnivå och livsmedelsförsörjning, saknas ännu så länge uppgifter om deras religionstillhörighet och religiositet. Därigenom växer ständigt en rädsla för radikalisering och import av religiösa konflikter, en oro som lätt låter sig infogas i kulturpessimistiska påpekanden om en ”islamisering av västerlandet”. Det är uppenbart att den påverkan som dagens invandringar får på det religiösa livet och den religiösa självuppfattningen i Tyskland inte går att förutsäga exakt. Likväl kan en titt på den social- och religionsvetenskapliga forskningen om migration och religion i Tyskland och i Europa belysa några potentiella följder av den tilltagande religiösa pluralismen.

Migrationens språkliga bilder

Dagens rapporter är fyllda av kraftfulla språkliga bilder. Det talas om en ”flyktingvåg”, ibland om en ”flodvåg” eller krigiskt om en ”anstormning” mot Europas stränder. Bakom den stoppteckengivande handen och i skydd av anonymiteten på internet spekuleras det ofta om en ”folkvandring”. Alla dessa bilder har en sak gemensamt: de beskriver flyktingarna som en amorf massa, en sorts naturkraft utan mänskliga drag och känslor.

Framför allt folkvandringsmotivet är grovt. Det identifierar Västeuropas invandringsländer med det sönderfallande västromerska riket och flyktingarna med senantikens militärt välorganiserade förband. Men det handlar inte här om huruvida sådana bilder beskriver den aktuella utvecklingen på ett korrekt sätt. Viktigare är vad de säger om hur vi talar om flyktingar och hur dessa bilder styr vårt tänkande och vårt agerande.

Den abstrakta flyktingen låter sig lättare klassificeras och hanteras organisatoriskt, den kända följden blir ett cyniskt andra klassens samhälle av flyktingar från inbördeskrig eller ekonomisk misär. Svårigheten uppstår överallt där flyktingen får ett ansikte. Det visade sig i Angela Merkels ambivalenta kontakt med flyktingflickan Reem, där mänsklig närhet och byråkratisk grymhet ligger väldigt nära varandra. Även diskussionen om fotot på den lille Aylan från Kobane kretsar kring frågan om abstrakta dilemman låter sig belysas genom konkreta enskilda öden. Kritiker varnar med rätta för snyftreportage utan insikt och effekt. På den andra sidan menar man att det först och främst är det konkreta mötet och identifikationen som frigör den moraliska energi som åstadkommer handling. Det abstrakta och avhumaniserade bildspråket däremot leder till en kollektiv letargi, som försöker rättfärdiga asylbyråkratins långsamma handläggning.

Även den akademiska diskussionen om religion och migration använder sig av språkliga bilder, som genom sin associativa kraft ständigt vinner insteg i den offentliga debatten. Det främsta exemplet är helt klart ”parallellsamhället”. Begreppet frammanar bilden av en hermetiskt tillsluten grupp, som visserligen befinner sig inom mottagarsamhällets territoriella, men utanför dess sociala och kulturella gränser, dock utan att upprätta en produktiv relation med detta. Socialvetenskapliga försök, att utifrån denna metafor utforma en analysmetod, definierar parallellsamhällen i stort utifrån tre kriterier: inre homogenitet, slutenhet gentemot omvärlden och en dubblering av majoritetssamhällets institutioner.

En variation på temat parallellsamhälle är talet om ”mobilitetsfällan”. Uttrycket uppvisar en farhåga för att etniska ekonomier visserligen kan erbjuda öppningar för kortsiktiga chanser, men att de i ett längre perspektiv visar sig vara återvändsgränder och hotar en ekonomisk etablering. Ett typiskt exempel kan vara en anställning i en affärsverksamhet som drivs av en närstående från samma ursprungsland. Anställningen är kopplad till att man avstår från en utbildning som leder vidare. Till skillnad från detta utgjorde ”etniska kolonier” länge en egen form av självupplösande gemenskaper. Enligt denna tanke kan dess medlemmar i början stödja varandra i att komma in i mottagarlandet, genom att de fungerar som kulturella reträttplatser och hjälper till i praktiska frågor, exempelvis i kontakten med myndigheter eller i mindre nödsituationer. Efter ett tag sker sedan en anpassning till majoritetssamhället. Den ”etniska kolonin” har överlevt sig själv och upplöses. Fördelen med dessa akademiska språkliga bilder består i att de empiriskt kan relativisera vardagserfarenheter av främlingskap och villrådighet och därigenom sakligt beskriva motsättningar i religions- och integrationsfrågor. Samtidigt kvarstår hur som helst risken att de akademiska språkliga bilderna skenbart objektiverar aversioner och gör dem salongsfähiga. Så är uttrycket ”koloni” inordnat under ett imperialistiskt anspråk, som hotdiskussionen om den förmodade ”islamiseringen” eller ”alltför främmande och skadligt inflytande” upprepar till leda, och som förvränger de samhälleliga styrkeförhållandena mellan invandrare och majoritetssamhälle på ett groteskt sätt.

Flyktingarnas religiösa bakgrund

Inför denna begreppsmässiga hjälplöshet lönar det sig att titta på kalla fakta om Europas religiösa migrationsprofil. Det amerikanska PEW Research Center delade för några år sedan upp migrationsströmmarna i världen utifrån religiös tillhörighet. Det blev då tydligt att majoriteten av dem som invandrar till Europeiska unionen tillhör ett kristet samfund. Detta gäller även om man bortser från den inomeuropeiska migrationen, och detta står i bjärt kontrast till den utbredda tendensen att associera migration med islam i den offentliga debatten.

Mönstret med en kristen majoritet kopplad till en substantiell muslimsk minoritet går att se i de flesta europeiska länder, men det finns urskiljbara egenheter. Den i särklass största andelen kristna invandrare uppvisar Spanien och Schweiz. I bägge länderna tillhör tre av fyra immigranter ett kristet samfund, och andelen invandrade kristna är omkring fem gånger så stor som andelen invandrade muslimer. I Schweiz beror den stora andelen kristna invandrare till övervägande del på deras centraleuropeiska härkomst; i de flesta fall rör det sig om arbetskraftsinvandring från Tyskland. I Spanien är däremot invandringsprofilen ett uttryck för landets koloniala historia; en stor del av de kristna invandrarna härstammar från Syd- och Latinamerika.

Det enda land som har fler muslimska än kristna invandrare är Frankrike. Även här härstammar en stor del av de muslimska migranterna från de tidigare kolonierna i Nordafrika. Storbritannien och Norge, slutligen, är de enda länderna med en litet större andel invandrade hinduer och buddhister. I Storbritanniens fall kan detta förklaras med arvet från samväldet. I Norge har den övervägande delen vietnamesiska och singalesiska buddhister kommit som flyktingar eller arbetskraftsinvandrare.

Dessa siffror påminner om migrationsprocessernas omfattning och betydelse för Europa och pekar på den omfattande religiösa pluraliseringen av europeiska samhällen under de senaste decennierna. Därvid brukar såväl andelen muslimer som den religiösa prägeln i regel överskattas, på grund av den statistiska kodningen av religionstillhörighet utifrån ursprungsländernas sammansättning. Samtidigt framgår det att invandringen till Tyskland under efterkrigstiden framför allt präglades av den arbetskraftsinvandring som ägde rum inom ramen för stort upplagda rekryteringsavtal [mellan Tyskland och Turkiet bl.a. 1955–1973 övers. anm.].

Asylsökande utgjorde däremot endast en liten del av alla invandrare, såtillvida utgör den aktuella flyktingmigrationen en helt ny typ av utmaning. Skillnaden är uppenbar: medan arbetskraftsinvandrarnas vistelse då i första hand var principiellt begränsad vill många av dagens flyktingar om möjligt varaktigt bosätta sig i Tyskland. Dessutom stod av naturliga skäl ekonomiska motiv i förgrunden under arbetskraftsinvandringen. Religiösa motiv spelade ingen särskilt stor roll. Däremot utgör religiösa konflikter tillsammans med politiska omvälvningar ett centralt motiv för att emigrera för dagens många flyktingar från Mellanöstern.

Flykt och religiöst självmedvetande

Det verkar således vara klokt att undersöka religionens betydelse och religiös indifferens hos flyktingarna. Eftersom deras religionstillhörighet inte registreras systematiskt, går det för närvarande endast att uppskatta den. Stöd för detta erbjuder en titt på de vanligaste ursprungsländerna och informationsinsamling av religionstillhörighet inom ramen för asylprocessen via Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (BAMF) [ung. tyska migrationsverket]. Enligt CIA World Factbook tillhör tre av fyra syrier en sunnitisk islamisk trosriktning, till detta kommer 13 procent shiiter, ismaeliter och aleviter liksom 10 procent kristna från olika samfund. Även i Afghanistan står en sunnitisk majoritet (80 procent av befolkningen) mot en substantiell shiitisk minoritet (19 procent). Andra länder, som Eritrea, är däremot starkt kristet präglade.

Det ligger nära till hands att medlemmar av religiösa minoriteter systematiskt förföljs i områden där den så kallade Islamiska staten och islamistiska miliser (exempelvis al-Shabaab i Somalia) har stort inflytande, och att de därför vanligen emigrerar i oproportionerligt hög grad. Det har på ett dramatiskt sätt visat sig när det gäller druser och jezidier i Syrien. Dessa har nästan helt och hållet fördrivits från sina tidigare bostadsorter. Summa summarum måste man således utgå ifrån en blandad religiös flyktingprofil, som det senaste årets flyktingstatistik uppvisar. Förutom en muslimsk majoritet (2014: 63,3 procent), som består av olika samfund och traditioner, utgjorde de orientaliska kristna den näst största andelen (24,6 procent), följd av små religiösa minoriteter som jezidier (3,7 procent) och druser.

Medialt och politiskt har religiösa olikheter redan från början spelat en viktig roll i den aktuella flyktingdebatten. På den politiska scenen har Slovakien och några av de baltiska länderna uttalat sig mot ett mottagande av muslimska flyktingar. Dessa ska vara svåra att integrera och sägs utgöra en potentiell säkerhetsrisk. Att just tidigare ateistiskt präglade östeuropeiska länder under flyktingkrisen återupptäcker sina kulturkristna rötter kan vid första anblicken verka förvånande, men det återspeglar de allt starkare nationalkonservativa strömningarna och partierna i hela Europa.

Medialt står framför allt religiösa respektive interreligiösa konflikter i rampljuset. Sålunda rapporterade Mitteldeutsche Rundfunk om sammanstötningar i ett mottagningsläger i Thüringen, vilka skulle ha startat med ett medvetet skadande av Koranen. Det blev stora rubriker när många syriska kristna tågade ut från ett nödmottagningsläger i Berlin-Marienfelde, efter uppenbara övergrepp från muslimska flyktingar från Tjetjenien. I anslutning till denna incident utspann sig en politisk debatt om det var önskvärt och möjligt med en uppdelning mellan kristna och muslimer i flyktingmottagandet. Det argument för ett gemensamt mottagande som då utkristalliserade sig var att detta fungerar som en övning i fredlig interreligiös samexistens. Hur lättbegripligt resultatet av dessa överväganden än är, så rymmer de många förutsättningar med tanke på det aktiva mottagandet och kultiverandet av religionskontakter i en sådan existentiell situation.

Men vilken roll spelar religion över huvud taget i flyktingarnas liv? Tidningarna frammanar bilden av hur religionen blir allt viktigare under hemlösa och osäkra villkor. Sålunda pekade Tagespiegel nyligen på religionen som ett centralt ”identitetsankare” och den evangeliska nyhetsbyrån Idea sekunderade med: ”Tron ger den osäkra själen fäste.” Dessa omdömen rymmer säkert ett korn av sanning, men de målar samtidigt upp en förvrängd och misströstande bild av världsfrånvända migranter, som söker tröst i ett bevarande av sin reaktionära ursprungskultur. Omdömena strider inte bara mot det faktum att vi ju faktiskt har att göra med människor som bokstavligt har tagit sina liv i egna händer, utan omdömena underskattar också den civilsamhälleliga potential som en religiös gemenskap har i ett migrationssammanhang. Dessutom är det här lätt hänt att oro för isolering och radikalisering blir det skenbart logiska svaret på migrationserfarenheter.

Till skillnad från detta har just religions- och kulturvetenskapliga studier återkommande pekat på de religiösa diasporagemenskapernas dynamik och innovativa potential. Religionsforskaren Martin Baumann beskrev redan för tio år sedan detta sammanhang tydligt: ”Ofta betraktas migranternas gemenskaper som en hemvist för traditionalism och religiös konservatism. Likväl bör kreativiteten och möjligheten till förändring i det främmande, i diasporan, inte förbises. Ibland är det först i den rumsliga distansen som de rådande kontroll- och normeringsmekanismerna sätts ur spel. Avståndet öppnar för nya ansatser och utvecklingsmöjligheter. Migrationen kan därmed, i ett längre tidsperspektiv, leda till om- och nytolkningar av religiösa traditioner, ofta rent av till uppkomsten av självständiga traditioner med distinkta kännetecken, som skiljer sig från den tidigare traditionen i hemlandet.”

Sammanfattningsvis: Kollektiva erfarenheter av flykt och främmande länder kan bli religiöst produktiva, men inte i bemärkelsen passivt minne utan snarare i form av ett aktivt religiöst självmedvetande. Här står ofta en skillnadens retorik i motsättning till en inte sällan långtgående strukturell anpassning till mottagarsamhällets villkor. Dessa framgår genom delade kulturella uppfattningar om ”bra” religion, genom vissa förenings- och organisationsrättsliga förutsättningar och inte minst genom det religiösa områdets egen pluralistiska prägel. Här kan interreligiösa frågeställningar och diskussioner med den akademiska teologin mycket väl leda till innovativa och reflekterande ansatser inom den religiösa diasporatraditionen. Men även mottagarsamhällets identitet är föremål för diskussion. Efter en längre fas av samhällspolitisk apati uppfinner sig Tyskland nu på nytt som ett pluralistiskt samhälle. Detta visar sig i det förnyade Aufstand der Anständigen (de anständigas revolt) inom civilsamhällets område liksom i de nya invandrings- och integrationspolitiska programmen.

Slutsatser

Vilken effekt som dagens och framtidens invandring till Tyskland och till Europa kommer att få på den interreligiösa och interkulturella samexistensen är svårt att bedöma. På grundval av hittillsvarande forskning om migration och religion finns det ändå två möjliga prognoser.

För det första kan det inte tas för givet att religiösa konflikter kommer att importeras och sedan ta sig våldsamma uttryck här. Det går att anföra historiska och forskningsmässiga argument för detta. Historiskt sett uppvisar många ursprungsländer inte bara en hög grad av inter- och intrareligiös diversitet utan också ofta en formell modell för religiös samlevnad – om än med hegemonistiska förtecken. De våldsamma religiösa övergreppen under de gångna åren är i det avseendet också ett uttryck för den politiska och ekonomiska instabiliteten i respektive regioner. Dagens migrationsforskning visar att migration visserligen sätter i gång en process av religiös självmedvetenhet, men att detta i regel inte leder till hårdare religiösa fiende- och självbilder.

För det andra är det rimligt att anta att det aktuella migrationsskeendet kommer att förändra det multireligiösa landskapet i Tyskland. Här kan man förvänta sig en mobiliseringsimpuls hos just sådana religiösa gemenskaper som i sina ursprungsländer hade en begränsad religionsfrihet i egenskap av religiösa minoriteter. Ett första belägg för detta erbjuder den snabba tillväxten av egna organisationer för aleviter, jezidier och syrisk-ortodoxa kristna under senare år. De muslimska invandrarna hittar, till skillnad från arbetsinvandrarna från Turkiet och Nordafrika för 50 år sedan, redan en religiös infrastruktur. Här kommer det att visa sig om exempelvis muslimerna från Syrien kommer att gå samman i egna nationella moskéföreningar eller ansluta sig till redan befintliga församlingar. I vilket fall som helst borde den inre pluraliteten inom det muslimska området fortsätta att öka, någon ”islamisering” i det avseendet kan det dock inte bli tal om. ”Att förändra och hantera världen misslyckas. Det har jag varit med om.” Sentensen av den kinesiske mystikern Laotse varnar för förhastade åtgärder under oöverblickbara förhållanden. Å andra sidan har den tyska migrationspolitiken sedan överenskommelserna om arbetskraftsinvandring utmärkts av passivitet, om det inte direkt handlat om att återvända till hemlandet. Det lönar sig således att reflektera över hur invandring och religiös pluralism tar sig uttryck.

Betraktad på detta vis ger den aktuella ”flyktingkrisen” en historisk möjlighet att på ett nytt sätt profilera Tyskland som ett invandringsland och multireligiöst samhälle. Den exklusiva och ofta reaktionärt använda utopin om det kristna västerlandet är här lika litet till hjälp som försöket att bestämma en sorts ”ledande kultur” och sedan driva igenom denna uppifrån och ner. I stället borde delaktighetsdimensionen i integrations- och religionspolitiska åtgärder förstärkas ytterligare. Vad som behövs är inte en statligt tillsatt dialog för flyktingar i den interreligiösa konfliktpreventionens namn utan en anknytning till befintliga samhälleliga organisationer. Just för de etablerade kristna och icke-kristna religionsgemenskaperna och välgörenhetsorganisationerna öppnar sig här en möjlighet att ta samhällsansvar och visa sig på den offentliga arenan.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 11/2015.

Alexander-Kenneth Nagel är professor i religionsvetenskap vid Institut für Soziologie vid Universität Göttingen i Tyskland.