Ett humanitetens och frihetens monument

Böcker om första världskriget råder det ingen brist på med anledning av hundraårsjubileet. Men det är också ett jubileum förknippat med andra världskriget: 2014 var det 75 år sedan krigsutbrottet. Här skall en bok presenteras som kom ut just det året och som för mig blivit en klassiker att ständigt återkomma till: Ernst Jünger, Auf den Marmorklippen. Den kom ut på svenska först 1950 i översättning av Bertil Malmberg, 2011 i en ny översättning av Hans Blomqvist och Erik Ågren. Skillnaden mellan de båda översättningarna är inte så stor.

Sällan har väl en författare bedömts på så olika sätt som Ernst Jünger (1895–1998). Beskyllningarna mot honom för att ha varit nationalsocialist har väl i stort sett upphört av brist på bevis, men rollen som tacksamt hatobjekt för den tyska medievänstern fick han dras med intill slutet. Ingen kan förneka att han på 1920-talet hörde till den grupp som ibland kallas för preussiska anarkister, och som har skildrats av Carl-Göran Heidegren i Preussiska anarkister. Ernst Jünger och hans krets under Weimarrepublikens krisår (1997). Jünger gav dessutom ut ett antal böcker, som kan tolkas som förhärligande kriget, men vilken nation som segrade var för honom likgiltigt. Krigsupplevelsen disponerar för en erfarenhet av närmast metafysiskt slag, och om den tyske författaren kallas krigsförhärligande får detta omdöme sägas gälla även Homeros och Vergilius.

Den till omfånget obetydliga skrift det nu gäller, kom alltså ut krigsåret 1939. Den stora frågan är, om den skall läsas som en allegori över nazismen och dess maktövertagande. Många har läst och läser den så, och det är något av ett mysterium att den kunde passera censuren och komma ut i stor upplaga (från och med 1942 fick den dock inte nytryckas). Jüngers belackare har ofta pekat på, att författaren efter kriget förnekade att den skall läsas på det sättet. När det alltså verkligen hade varit opportunt att framstå som fiende till tredje riket, då avstod Jünger från det, något som snarast bör öka respekten för honom. Men av senare uttalanden framgår det, att han endast förnekar att den enbart skall läsas så. Han har också uttryckligen och med stolthet framhållit sin skildring av fursten av Sunmyras död som en profetia om vad som hände greve von Stauffenberg.

I själva verket visade Jünger på 1930-talet att han inget ville ha att göra med den nya regimen. I partiet gick han aldrig in, han avvisade erbjuden plats i riksdagen och medlemskap i diktarakademin. Det var en motgång för regimen att en författare som kämpat utomordentligt tappert i världskriget och som fått Tysklands finaste militära utmärkelse Pour le mérite, inte ville slutas i dess famn. Redan i oktober 1930 noterar Goebbels besviket sin dagbok om Jünger och hans vänner: ”De vill inte inordna sig.” Nej, de var ju anarkister. Trots detta tjänstgjorde Jünger också i det andra världskriget i stabstjänst i Paris. Han informerades om 20 juliattentatet, men deltog inte i det. En son till honom dömdes under sin tid i den tyska krigsmarinen till fängelse för äreröriga uttalanden om Führern, och dog sedan under oklara omständigheter i norra Italien i trakten av Carrara – på marmorklipporna!

Bokens handling

Ur en synpunkt kan handlingen i På marmorklipporna lätt refereras, men inte ur en annan. Delvis hänger detta samman med att hela boken sprungit fram ur en dröm som författaren en gång hade i Schweiz, nära Bern. Något av drömmens obesvärade glidande mellan olika tider och miljöer präglar den. Vi befinner oss i ett land, Stora Marina, som tycks ligga i närheten av Frankrike – Burgund är inte långt borta – och har vingårdar. Det framgår att berättaren – vars namn vi inte får veta – och hans bror Otho har deltagit i ett krig som kavallerister. De har alltså tillhört yrkesmilitärernas kår eller, som Jünger kallar dem i alla sina böcker, varit mauretanier. Nu lever de i en eremitboning på marmorklippornas sluttning och ägnar sig åt botaniska studier.

Om styrelseskicket i Stora Marina får vi inget veta. Människorna tycks leva i god sämja med rika inslag av fester och vindrickande, och den stora betesmark eller Campagnan som breder ut sig i närheten är bebodd av huvudsakligen herdar, ett vilt och obändigt släkte men med starka hedersprinciper. Det kan däremot inte sägas om de getalter som befolkar den stora skogen som ligger bortanför Campagnan. Där finns ”slödder” eller onda makter, som leds av överskogvaktaren (hos Malmberg: överjägmästaren). Det är inte minst här som den nazistallegoriska läsningen har ett fäste, ty beskrivningen av överskogvaktarens verksamhet leder klart tankarna till Göring, bland vars många titlar ju även fanns riksjägmästare. Överskogvaktaren gör inget hemskt intryck till en början, han är jovialisk och inbjuder till opulenta fester. Men snart visar han sitt rätta ansikte. Han vill våld och kaos för dess egen skull. Kultur, skönhet och godhet – allt sådant skyr han. ”Han kände hänryckning först när det växte mossa och murgröna på städernas ruiner och fladdermössen flög i månskenet genom katedralernas instörtade kryssvalv.” I små doser låter han sina hejdukar komma in i Stora Marina och framställer sig sedan själv som den ende som kan återställa ordningen, genom ett Machtübernahme. Allt är bäddat för en apokalyptisk slutstrid.

Botaniken

Är det då verkligen passande för de båda bröderna – bakom vilka vi lätt kan se Ernst Jünger och hans älskade broder Friedrich Georg – att som erfarna militärer ägna sig åt blommornas värld och samla ett stort herbarium? Det bör här påpekas, att Ernst Jünger i verkligheten var en mycket framstående kännare av skalbaggar och har fått flera arter uppkallade efter sig. Men här är det alltså botaniken som gäller. Där och i Carl von Linné har vi en av nycklarna till bokens budskap.

Flera gånger nämns Linné eller, som han här kallas, Carl Linnaeus, och en gång Uppsala. Här ses också den kronologiska oklarheten: den svenske botanikerns verksamhet tycks ligga långt bort i tiden, men en av de mauretanier, som de båda bröderna tjänstgjort tillsammans med, berättar om att han varit med om belägringen av den spanska staden Saguntum, som föll 219 f.Kr. och inledde det andra puniska kriget.

Den betydelse som Linnaeus har i boken ligger framför allt på systematikens plan. Liksom växterna kan indelas i olika kategorier, så är det med människorna. Vad författaren syftar till är att uppställa en typologi, varvid överskogvaktaren står för den ena ytterligheten, munken pater Lampros för den andra. Eller som det formuleras i boken (alla citat är från den senaste översättningen, om inte annat anges): ”Vår förebild var den store Linnaeus, som med ordet som marskalkstav trängt in i djur- och växtvärldens kaos. Och underbarare än någon erövring gjord med svärd i hand är hans herravälde över blomsterängarna och småkrypens legioner.”

Ordets makt

Men inte bara växternas värld kan ge oss lärdomar. På marmorklipporna framhåller upprepade gånger ordets makt. De båda bröderna arbetade oförtrutet med sitt herbarium, men de insåg också klart den betydelse ordet har: ”Men framför allt fortsatte vi vårt arbete med språket, vi uppfattade nämligen ordet som ett förtrollat svärd vars strålar får tyrannerna att blekna. Ordet, friheten och anden bildar en treenighet.”

Boken är genomvävd av en vapenmetaforik, som lätt kan föra tanken vilse. Det är inte fråga om vapen i yttre mening och tidigt inser berättaren att ett väpnat motstånd mot överskogvaktarens bataljoner är fåfängt. Ondskan kan med framgång bekämpas endast med andliga vapen. Ibland kan en nästan sorglös inställning komma fram: ”Och vi kom till den underbara insikten att förintelsen inte kan hemsöka elementen, den är bara bedrägliga krusningar på ytan, dimslöjor som inte förmår stå emot solen. Och vi anade: om vi kunde leva i dessa oförstörbara celler skulle vi gå igenom varje fas av förintelse som genom öppna portar till allt mera strålande festsalar.”

Det skulle kunna leda till att man på avstånd och likgiltigt betraktar det som håller på att ske. Men det var omöjligt, ty ”vi saknade förmågan att se ner på de svagas och namnlösas lidande såsom man blickar ner på en arena från senatorernas läktare”.

Pater Lampros

Det gäller dock att vara vaksam på tidens tecken. Bröderna har här två allierade. Herden Belovar bor med sin stora familj i en gård på Campagnan. Han är en råbarkad typ utan någon djupare insikt, men omutligt hederlig och en kraft att lita på. Han kommer att stupa i den sista striden.

Ett helt annat andligt djup finns hos munken i klostret Maria Lunaris, pater Lampros. Till en början är det botaniken som för dem samman. Från Uppsala får de veta att pater Lampros är den anonyme författaren till ett viktigt botaniskt verk. Det långa kapitel 14 ägnas en finstämd skildring av munken och hans kloster. Här visas den andlige aristokraten, hos vilken fanns ”inte bara den godhet som präster med åren utvecklar och förfinar som ett ädelt vin, utan även den courtoisie som man odlar i förnäma familjer och som begåvar deras ättlingar med en andra, lättsammare natur.”

De religiösa förhållandena i Stora Marina är oklara och erinrar närmast om romarriket i dess senare tid. Kristendomen är etablerad och tycks vara på framgång, men olika hedniska kulter har fortfarande utbredning. Berättaren och hans broder utgjuter dryckesoffer vid måltiden, men blir allt närmare relaterade till munken som likt en Gregor Mendel lever i sin trädgård. Men skenet bedrog. ”Han, som levde likt en drömmare bakom klostermurar, var kanske den ende av oss som fullt ut levde i verkligheten.” Pater Lampros var en av dem som tidigt insåg överskogvaktarens avsikter.

Slutet

Till sist ger sig berättaren in i skogen tillsammans med Belovar och hans koppel av jakthundar på vad som närmast tycks vara en rekognosceringstur. Där finner de uppsatta på pålar två huvuden, som tillhört fursten av Sunmyra och den mauretanier som åtföljt honom. Det makabra fyndet inleder slutet, eftersom ett regelrätt fältslag blir följden, där trots en tapper insats av hundarna Belovar stupar och berättaren flyr tillbaka hemåt. Där finner han broder Otho, de överger hemmet med alla dess böcker och växter och beger sig till staden, där förvirring och oreda råder inför den stundande belägringen. Tack vare sitt gamla vapenbrödraskap med stadens kommendant får de tillgång till en båt och kan sälla sig till den skara av flyktingar som beger sig från det nu förlorade Stora Marina.

Men detta är inte slutet. Som den skicklige författare Jünger är vet han, att myten måste sluta med vad Tolkien kallar en eukatastrophe, en vändning till det bättre. Efter att ha kommit till Burgund och Alta Plana blir de väl mottagna av sin gamle vän Ansgar och hans far. Det framgår också att katedralen i Stora Marina efter en tid åter byggs upp och att då fursten av Sunmyras huvud – som berättaren bevarat som en relik – muras in i grunden.

Sagoroman

Jag skulle tro att många läsare av På marmorklipporna numera får associationer till Tolkiens Sagan om ringen. I båda böckerna finns kampen mellan det goda och det onda, suggestiva namn och noggranna geografiska beskrivningar. Överskogvaktaren motsvaras av Sauron, pater Lampros har viss likhet med Saruman. I båda verken spelar en lång vandring en avgörande roll.

Sådana likheter kan vara perifera. Själv läste jag Jüngers bok första gången som endast en allegori över nazismens herravälde, men för varje genomläsning har nya perspektiv tillkommit. Inte minst det är väl tecken på en klassiker.

Ibland kan det ta långt tid för ett beslut att mogna. Den sista meningen i boken lyder (i Malmbergs översättning): ”Så skred vi då genom den vidöppna porten in i fadershusets frid.” Kanske tänkte Jünger på de orden när han vid 101 års ålder upptogs i den katolska kyrkans fulla gemenskap.

Litteratur (i urval)

Ernst Jünger: På marmorklipporna. Till svenska av Bertil Malmberg. Översättningen reviderad av Stig Jonasson med hänsyn till författarens ändringar i 1960 års tyska upplaga. Bo Cavefors bokförlag 1976.

Ernst Jünger: På marmorklipporna. Översättning och efterord: Hans Blomqvist och Erik Ågren. Bakhåll 2011.

Hans-Göran Heidegren: Preussiska anarkister. Ernst Jünger och hans krets under Weimarrepublikens krisår. Symposion, 1997.

Magenau, Jörg: Brüder unter Sternenzelt. Friedrich Georg und Ernst Jünger. Eine Biographie. Wissenschaftliches Buchgesellschaft 2012.

Ernst Jünger-Handbuch.Leben-Wirken-Werkung. Utgiven av Matthias Schöning. Wissenschaftliches Buchgesellschaft 2014.