Klaus Misgeld 1940–2015

Det var med stor sorg som kretsen kring Signum tog emot beskedet om att Klaus Misgeld hastigt lämnat oss i sviterna efter en cancersjukdom. Han var en sällsynt trogen medarbetare i vår redaktionskommitté. En rad värdefulla personliga egenskaper, gedigna kunskaper och en omfattande bildning ställde han generöst till tidskriftens förfogande. Han lämnar i lika mån ett stort tomrum som ett ljust minne efter sig.

Klaus kom från sin utbildning hos jesuiterna i München till Uppsala 1965 för en planerad praktikperiod. I den katolska studentföreningen blev han snart en central person. Den grundliga filosofiska utbildning som han hade i bagaget imponerade på kamraterna och den okunnighet som dessa i sin tur uppvisade föranledde Klaus att erbjuda en studiecirkel i elementär filosofi. Den utstakade vägen som ordenspräst tog emellertid en annan vändning när han i Uppsala mötte sin blivande hustru, Lotta Östborn, och bildade familj – en familj som så småningom kom att omfatta fyra barn och ett antal barnbarn som alla omfattades av Klaus kärlek och omsorg. Men också den prägel som Jesuitorden gett honom varade livet ut liksom hans tillgivenhet till många bröder i denna orden.

Studierna fortsatte vid historiska institutionen vid Uppsala universitet och de ledde fram till avhandlingen: Die ”Internationale Gruppe demokratischer Sozialisten” in Stockholm 1942–1945. Zur sozialistischen Friedensdiskussion während des Zweiten Weltkriges. Han intervjuade här tidigare politiska flyktingar i Sverige, som sedermera fick ledande politiska positioner i Tyskland och Österrike, till exempel Willy Brandt, Herbert Wehner och Bruno Kreisky.

1978 anställdes Klaus Misgeld på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB). Han fick där tillfälle att anknyta till sin tidigare forskning och initiera nya projekt om arbetarrörelsen i Sverige och internationellt. En rad publikationer inklusive den periodiskt utkommande Arbetarhistoria hade Klaus Misgeld som utgivare eller författare. ”Klaus var en brobyggare mellan akademier och arbetarrörelsen och kunde visa på den ömsesidiga nyttan av kontakter för forskning och det fackligt politiska arbetet”, skriver ARAB:s minnestecknare. Klaus Misgeld tilldelades 2001 professors namn av svenska regeringen.

Efter sin pensionering från ARAB var Klaus verksam vid Södertörns högskola. Han deltog där i ett större projekt om svensk solidaritet med den polska fackföreningsrörelsen Solidarinosc. Den bok som arbetet mynnade ut i, Solidaritet & Diplomati. Svenskt fackligt och diplomatiskt stöd till Polens demokratisering under 1980-talet, där Klaus hörde till huvudförfattarna, utkom så sent som i år. Det var alltid spännande och ofta roande att få ta del av fynd och godbitar från det omfattande arkivstudiet som låg till grund för denna samtidsforskning.

Klaus hade en sällsam begåvning för att teckna de större historiska perspektiven när han ville belysa frågor i samtiden. Men denna talang var kombinerad med något så ovanligt som att se den enskilda medmänniskan i hennes eget sammanhang. Förståndets ljus och kärleken i hjärtat utmärkte honom. ”Jag är inte religiös, jag är katolik”, påpekade Klaus en gång för en kollega. Den sentimentalitet och flummighet som ofta vidlåder ordet ”religiös” var främmande för honom. Det var den katolicism som Andra Vatikankonciliet (1962–1965) väckt till liv som var hans referenspunkt. Det var kyrkan i den moderna världen som han helhjärtat tillhörde – både kritiskt och solidariskt – en öppen hållning inför den samhälleliga verklighet som råder, i upplysningens och i den politiska utvecklingens spår.

I en av Klaus Misgelds sista artiklar i Signum (8/2014) pläderar han med en viss dold ironi för lekmännens och kvinnornas rättmätiga ställning i kyrkan. (I artikeln påpekar han till exempel att Johannes Döparen faktiskt var lekman.) Han konstaterar att kyrkan förlorar mycket kompetens genom att bibehålla sina klerikala, hierarkiska och maskulina strukturer. ”Vilket förtroende inger den rådande ordningen? Gör man sig inte själv på detta sätt mindre relevant i omgivningens ögon?” Konsekvens och trovärdighet är lätt att förknippa med Klaus. I mångt och mycket speglar hans liv Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et spes, Kyrkan i världen av i dag. ”Även om kyrkan inte har ett omedelbart svar på alla frågor, vill hon sätta den uppenbarade sanningen i relation till människors samlade erfarenhet och sakkunskap, för att därigenom belysa den väg som mänskligheten i modern tid slagit in på” (GS 33). Sådant var hans engagemang i familj, församling, arbetsliv, i Justitia et Pax, i Newmaninstitutet och i vår redaktion.

Bergspredikan talar om de kristna som salt och ljus. Sådana skulle vi vara. Klaus var detta på ett ovanligt sätt. Den förlösande repliken i sällskapslivet, i redaktionsmötena kom ofta från honom. Försynt kunde han styra upp samtalet. Han kom som en katolik invandrad från Tyskland och hans generationskamrater kommer ihåg att han införde gott öl, snaps efter maten och Nicolausfirande bland sina vänner. Vi ska inte glömma hans och Lottas stora generositet och gästfrihet. Han har verkligen övat för det stora gästabudet. Må han vila i frid och må det eviga ljuset lysa för honom.

Anna Maria Hodacs är fil.mag. i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.