Apropå katolska skolor

I sin intressanta artikel ”Katolska skolor i Sverige 1750–1960” (Signum 1997:6) berättar Yvonne Werner apropå Franska skolan att den socialdemokratiske politikern Arthur Engberg hade sin dotter som elev på skolan. Faktum är att han inte var den ende ledande socialdemokraten som sände sina döttrar till Franska skolan.

Deras val förklaras genom det sätt som systrarna stöttade Zäta Höglunds familj. Zäta var en profilerad vänterradikal, tidig medlem i det kommunistiska partiet men bröt med den moskvatrogna grenen och blev senare åter socialdemokrat. Men redan innan dess hade han profilerat sig i politiken, där han bl a gjorde sig känd som fredsvän, något som inte uppskattades på den tiden. 1916 försökte han organisera en allmän strejk för att förhindra mobilisering, vilket slutade med en fällande dom för förräderi och ett fängelsestraff för Zäta.

Indignationen mot honom var stark och även hans döttrar fick lida – de var inte längre välkomna i den skola där de studerade. Det visade sig svårt att hitta något alternativ, men så erbjöd sig Franska skolan att ta emot dem som elever. Senare skickade flera andra socialdemokrater, t ex Hjalmar Mehr, sina döttrar till Franska skolan.

Biskop Müller förstod nu inte att han inrikespolitiskt sett trampade i ett getingbo. Även den franska staten ställde sig ju bakom de s k rebellerande systrarna. När biskopen satte föreståndarinnan under personligt interdikt betalade den franska ministern i Stockholm hennes resor till Finland så att hon kunde gå till mässa och sakrament där.

Biskopen åstadkom nu genom sina långutdragna aktioner mot skolan direkt motsatt effekt än den han hoppats på. Publiciteten kring saken skadade den katolska kyrkans anseende i landet och ledde också till ett minskat stöd från ordensledningen i det långa loppet. Färre systrar stod till förfogande som lärare. Även om deras efterträdare var goda pedagoger så förlorade skolan alltmer den karaktär av katolsk utstrålning som biskopen hoppats på.

När jag som ung präst på slutet av 1950-talet gav katolsk religionsundervisning på Franska skolan hade det katolska kommit rätt mycket i bakgrunden. Mina katolska elever var inte ens medvetna om att det var systrar som ledde skolan och knappast någon av lärarna i den vanliga undervisningen var katoliker. Jag var visserligen ung och oerfaren i pedagogik, men det kändes lite underligt när en frustrerad katolsk elev sade: ”Pater, tror ni verkligen på allt det där? Alla andra lärare säger ju tvärtom.”

Det hela påminner något om jesuiternas missionsförsök på Johan III:s tid. ”Klosterlasse” byggde på kort tid upp goda relationer till kungen och blev snart rektor för en skola i det gamla franciskanklostret på Riddarholmen i Stockholm. Han och hans medbröder gick inte klädda som katolska präster men deras undervisning vittnade om trons fullhet. Så kom ordensgeneralens sekreterare Possevino hit och övertog ledningen. Efter en tid befallde han alla medbröder att öppet bekänna sig och klä sig som jesuiter, både i ord och i klädsel (fast han undantog sig själv). Det dröjde inte länge innan de fick lämna både skolan och landet och kvar blev ingenting.