Att skriva historien om Gud

I sin recension av Karen Armstrongs Historien om Gud (Signum 1997:5) kritiserar Per Beskow (PB) författaren för att hon huvudsakligen för diskussionen inom det diskursiva förståndets sfär. Det finns säkert mycket att kritisera i Armstrongs bok, men just detta upplevde jag som något mycket positivt. Det är just detta, att föra en rationell diskussion om grundläggande religiösa frågor, som gör boken så intressant, i mina ögon långt mer givande än mer traditionellt hållna teologiska resonemang (även av framstående teologer). PB kritiserar författaren för att jämföra religioner intellektuellt, som man jämför olika filosofiska system. Men det är ju detta som är styrkan med boken. Kanske läser jag in för mycket i PB:s kritik, men jag anar en smygande relativism; tanken att olika kulturella, religiösa och filosofiska system inte kan jämföras, att en ömsesidig förståelse mellan olika tankesystem, kulturer, generationer eller historiska perioder är omöjlig, att sanningen på något sätt hänger ihop med vår intellektuella bakgrund. Detta är ingen ovanlig tanke, tvärtom förekommer den ofta i filosofiska sammanhang. Men att den är vanlig innebär inte att den är riktig. Tvärtom talar mycket för att den är felaktig. Mest övertygande har kanske Karl Popper kritiserat den i sin Myth of the Framework (Routledge, 1994). Men Popper menar inte bara att den är felaktig, han menar också att den är direkt skadlig. Den leder inte bara till sterila konfrontationer i akademiska och intellektuella sammanhang, den är också en orsak till många av de politiska konflikter vi ser idag. Vetenskapshistorien visar tvärtom att en dialog mellan olika tankesystem, trots alla svårigheter, är fruktbara och utgör en mäktig drivkraft för kunskapsutvecklingen. Att därför som alternativ till Armstrongs bok framhålla specialverk på enskilda religioner med sina mer eller mindre tydliga insidesperspektiv tror jag därför är att missa något viktigt.

Som jag ser det har Karen Armstrong gjort ett storartat försök att just diskutera religiösa problem på ett sätt som går utöver de olika teologiernas gränser, som inte låses av de olika teologiernas interna regelsystem (en låsning som inte är ovanlig i moderna teologiska diskussioner; se exempelvis Kreefts och Tacellis behandling av evolutionen i Handbook for Christian Apologetics, 1994). Hon har lyckats göra teologiska problem intressanta för en större allmänhet; gett många – kanske för första gången – en känsla av att dessa problem är värda en intellektuell ansträngning.

Om det är något Armstrong kan kritiseras för är det tendensen att, liksom stora delar av det akademiska filosofisamfundet, fastna i språkproblem, frågor om begrepp och symboler. För viktigare än problem om ord och definitioner är naturligtvis problem om verkligheten som orden beskriver, om världen, om kosmos. Teorier om Gud är naturligtvis intressantare än teorier om gudsbegreppet.

Slutligen, PB kritiserar vissa tendenser i modern amerikansk teologi, bl a att den inte är medveten om religiösa rörelser i Västeuropa. Det kanske är en riktig kritik. Men jag har svårt se relevansen här. Karen Armstrongs hela bakgrund är engelsk; det är erfarenheter som engelsk nunna hon refererar till i boken. Och England är som bekant, trots en kritisk inställning till vissa Europaprojekt, fortfarande en del av Västeuropa.

PETER ÅRHEM

Svar:

Peter Århem och jag är helt överens om att en filosofisk dialog på religionens område är nödvändig. Den sortens luddiga relativism som han tar avstånd från är mig helt främmande. Min kritik av Karen Armstrongs bok ligger på ett annat plan.

Världsreligionerna har alla en filosofisk aspekt, mer eller mindre genomförd, men de är inte filosofier. De har många andra dimensioner: mytiska, rituella, sociala, etiska osv. En religionsdialog kan därför inte föras enbart på en filosofisk nivå utan måste ta hänsyn till det religiösa livet i hela dess bredd. Men också en filosofiskt orienterad dialog måste ha större djup än den flacka rationalism som jag finner hos Karen Armstrong. Vill man förstå religionerna i deras filosofiska aspekt, har man långt större utbyte av att läsa en teolog som Raimundo Panikkar, lätt åtkomlig i engelska versioner. Han rör sig lika obesvärat i Upanishaderna, Thomas av Aquinos Summa och nutida filosofi.

Begränsningen i denna typ av dialog är att den rör sig på ett plan som enbart omfattar religionernas elit. Detsamma gäller all forskning om den gemensamma mystiska erfarenheten i olika religioner. I båda fallen kan man finna oerhört mycket av intresse men med utelämnande av religionernas mera allmänmänskliga och vardagliga manifestationer.

Karen Armstrongs framställning är starkt färgad av hennes negativa inställning till kristendomen som delvis får sin förklaring i hennes självbiografiska ”Den trånga porten” (sv. övers. 1997). Som jag tidigare skrev, leder till det till så konstiga resultat som att hon i avsnittet om Nya testamentet utelämnar Jesu förkunnelse och uppståndelsen. I ”historien om Gud” måste också kristendomen få en rättvisande beskrivning.
Per Beskow