Genom ön

”Turisterna går mödosamt de 108 trappstegen upp till kyrkan och förvånas över dess tyngd: förundras över utsikten där uppifrån. De går över kyrkogården fram till den öppna kyrkporten och tittar in men kommer inte längre än så, möts av rummets reservation, av den stora tystnaden, och blir kvar i solen. De vandrar längs grusgångarna, hand i hand, läser på gravstenarna, ser blommorna. Turisterna stannar till på utkiksplatsen utanför muren innan de går ner igen, ser ut över staden, säger: ”Här skulle man alltid bo!”

Beskrivningen återfinns i Anna Lytsys mångbottnade debutroman Genom ön, där skeendet registreras genom en 24-årig kvinnas blick. Denna namnlösa hjältinna visar sig under berättelsens gång ha ovanligt mycket på hjärtat. Så har hon också kommit till en ensligt belägen ö i syfte att där söka spår efter sin försvunne far.

Planlöst driver hon inte omkring. Under den sommar som händelseförloppet utspelar sig arbetar hon dessutom som vikarierande kyrkvaktmästare. Hon har för ändamålet funnit logi hos en pensionerad general. Plikttroget pysslar hon så på kyrkogården; krattar, vattnar, rensar, gräver och står i. Hon trivs i den vackra miljön, belåten med att ha befriats från sitt arbete på en bensinstation.

Via tio timmars båttur från fastlandet anländer i ungefär samma veva en hedersam skulptör, som vunnit kyrkorådets uppdrag att skapa kyrkan ännu ett kors. Kvinnan och korsbyggaren lär raskt känna varandra. Gemensamt sliter de om dagarna i värmen för att under ljusa kvälla besöka stränder och främmande avkrokar. Överlag traskar de i varandras fotspår, upprymda av arbetet och av sig själva. Så småningom utvecklas en ömsesidig förälskelse, en förbindelse som dock blockeras av yttre omständigheter och osynliga hinder. Under sömnlösa nätter sänker sig därför snart förtvivlan över den unga kvinnan, som genom bön söker reda ut i vad mån hon ska kunna bejaka passionen. För ett ögonblick, eller kanske för en längre stund, skänker henne Höga Visan stillhet och tröst. Successivt lösgör sig fragment ur det förflutna när hon i nästan samma andetag rekapitulerar faderns och farföräldrarnas historia; framför sig ser hon hur de en gång i tiden flydde undan faror i ett icke namngivet öst.

Alltnog står korset i sinom tid klart. Uppbrottet närmar sig därmed. De båda älskande kan inte längre låtsas. Leken förvandlas nu till smärtsamma samtal om vilja, ansvar och skuld – och om det svek som konstnären utsätter sin familj för. Inom sig ger kvinnan uttryck för en redan ingrodd bitterhet: ”Vi erbjuder er vårt nederlag … Vi bjuder er bilden, Bristen. Vi bjuder er att skratta åt vår dårskap och dra lärdomar av vår omöjlighet.” Mitt i denna slutliga uppgörelse, som endast leder mot en i grunden betydelselös final, framträder det jagperspektiv som handlingen hela tiden pekat fram emot. Ordet jag laddas med en mycket kraftig innebörd: kvinnan sliter till sig ordet, talar, bekänner, exponerar sitt inre som i hämnd. Kusliga undertoner väcks till liv.

Dessa ingredienser sammanvävs effektivt i Anna Lytsys genomarbetade komposition, där tidsskikten emellanåt oväntat glider ihop så att förfädernas rop fortplantar sig i nuet. Lika framträdande är de bibliska och litterära referenserna – liksom naturiakttagelsen. Öns märkvärdigheter speglas i ljus och skugga, ofta efter repetativt mönster. Vid enstaka tillfällen sipprar komiska poänger in i denna bildtäta text, där likaså ljudbilden spelar stor roll. Författaren har sålunda lagt vikt vid romanens formmässiga sida. Språket är ytterst vitalt. Rytmen flödar fritt. Här märks inte debutantens rädsla inför djärva vändningar och originella grepp.

Genom ön övertygar också i idémässigt avseende. Den centrala dialogen bjuder tankeväckande problemställningar inte minst kring kärlekens villkor och den tunna hinnan mellan frihet och slaveri. Några färdiga ”lösningar” serveras knappast – det är snarare modet att formulera frågor som kännetecknar Lytsys lovande debut.