Den religiösa frågan i Karin Boyes lyrik

När jag som fransyska för första gången läste Karin Boyes fem diktsamlingar insåg jag plötsligt vad Henri Brémond hade menat, då han 1925 i La Poésie pure förklarade, att poesin till sin natur är släkt med religion och bön. Brémond jämförde bland annat poesins och bönens språk: ett själsspråk, som har förmågan att i få ord uttrycka det som inte kan räknas, behärskas eller mätas. En enda vers kan omfatta hela världen; det räcker med en synekdoke för att från det minsta båtsegel kunna se hela oceanen. En bild, ett ord som hittills varit tomt kan i en dikt plötsligt gripa en och tvinga fram en allomfattande sanning. Sådana sällsynta ögonblick kallas för intuitiv klarsynthet. I alla fall kan man påstå, att det som då händer är mycket likt det som mystikern kan erfara under bönen. I båda fallen finns en aning om en djupare verklighet, en intim och inre kontakt som har etablerats med någonting som vanligen inte är förnimbart, men som ändå finns till.

Även de omgivande kraven som finns på bönens rit ställs ofta på poesin, och båda tycks innebära något heligt: en dikt brukar framsägas med en viss andakt och respekt, som ville man förbereda åhöraren att ta emot någonting dyrbart. Den har en viss kadens, ibland har den en refräng som ger den dess rytm, tysta intervall kan vara viktiga, liksom att man tar hänsyn till andningsrörelser. Sådant dyker inte upp av en slump: munkar och nunnor från olika religioner i hela världen, och framför allt de kontemplativa ordnarna, använder denna rekvisita för en teknik, som hjälper den troende att i bönen finna frid och harmoni.

I den då redan sekulariserade franska akademiska världen var abbé Brémonds teori mycket kontroversiell, och den glömdes tyvärr nästan helt och hållet efter ett tag. Ändå måste man konstatera, att många mystiker – oavsett religion – har valt den lyriska genren för att vittna om sin tro och försöka uttrycka sina andliga erfarenheter. Brémonds teori om förhållandet mellan poesins och religionens språk utgår dock inte ifrån att en dikt behöver ha ett religiöst innehåll för att kunna leda till en i analog bemärkelse mystisk upplevelse.

Men – och låt oss återvända till Karin Boye – en dikt, där poeten har lagt in religiösa motiv och en längtan efter en större verklighet, efter det vackra, det rena, det oändliga – en sådan dikt vittnar otvivelaktigt om (samt bjuder på) ett djupt andligt sökande. Det jag vill visa i den här artikeln är, att det i Karin Boyes lyrik finns en hel del hänvisningar till det som den kristna traditionen kallar mystik. Jag vill inte hävda, att skaldinnan uppfattade sig själv som kristen mystiker. Däremot har jag för avsikt att, med texterna som utgångspunkt, försöka avslöja den religiositet de innehåller. Ordet ”mystik”, som för övrigt kan syfta på alla möjliga esoteriska erfarenheter, tas här i dess strängaste religiösa mening. Det hänvisar till det privilegierade förhållande en individ kan ha till transcendens, mysterium och Gud. Det innebär ofta en ny syn på verkligheten, samt en känsla av förening med båda det gudomliga och universum. Ofta får mystikern ett starkt intryck av att närma sig kunskap, och alltid handlar det om ett gränsöverskridande: en sorts ”bortomupplevelse”.

Att man i Karin Boyes verk lätt kan hitta spår av en religiös törst är allmänt känt. Det är emellertid överraskande, att det hittills knappast har skrivits om detta (några få recensioner, ingen avhandling). Från barndomen ända till sin död i naturen utanför Alingsås förföljs nämligen Karin Boye av en enda konflikt, som fördjupades av hennes bisexualitet: den inre, metafysiska konflikten. ”Hur bör jag leva, och varför bör jag leva så?” undrar hon redan i Tankejournalen. Hon är då bara 17 år. Ungefär samtidigt ropar hon, full av hopp:

Jag saknar dig, min Gud. Vad är det då jag saknar?

Jag finner dig igen. Vad är det då jag finner?

Jag vet ej – vet blott ett: i törst min ande brinner,

tills öknens torra sand på nytt i blommor vaknar.

DET STORA UNDRET


Och tjugo år senare är törsten inte släckt, konflikten inte löst, och de religiösa frågorna fortfarande inte besvarade. Hennes sista diktsamling bär den talande titeln: De sju dödssynderna (1941). Hur skulle man då kunna påstå, att det andliga sökandet inte är grundläggande i hela Karin Boyes diktning? Det räcker med att bläddra igenom de fem diktsamlingarna för att påfallande ofta hitta kristna motiv. De finns där i texten som dörrar, som öppnar sig mot en djupare verklighet. Karin Boyes dröm är nämligen i vissa ögonblick mystikernas. I vissa dikter vågar hon släppa det trygga, för att bortom antagonismer, bortom gott och ont, försöka närma sig en Gud som alltid är större, och följaktligen alltid mer okänd, än den vi ser genom våra föreställningar.

Kristet inspirerat bildspråk

Låt oss till en början kort titta på de teman som återkommer mest. Längtan efter vatten, till exempel, är ett motiv i Karin Boyes diktning. I dikterna ”Ingenstans” och ”Källvattnet” symboliserar det, liksom i bibeln, den andliga törsten. ”Portarna” eller ”Porten” som leder till ”marmorvita” berg, ”brinnande altarljus” och ”tankens svala kristall” påminner oundvikligt om det nya Jerusalems tolv portar i Uppenbarelseboken. Man möter till och med Kristus i ”Linköpings domkyrka”, ”gud lika mycket som ung man”. Offret är också ett tema som ofta förekommer i hela Karin Boyes författarskap. Ända sedan barndomen har hon fascinerats av alla dem som i Guds namn förnekar sig själva, tar på sig hela världens smärta och helt och hållet offrar sin egen vilja och sitt eget liv. Hennes ungdomsdikter vittnar om det. Hennes motto skulle man kunna uttrycka precis så som det står i Matteusevangeliet: ”Den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det” (Matt, 16:25). Den berömda dikten ”Ja visst gör det ont” säger ingenting annat än detta. Knopparna måste avstå från sitt trygga instängda tillstånd, och dropparna måste släppa kvisten, för att ”i jubel” blomma, respektive ”i ett glitter” falla och hamna i den stora vilan, ”i den tillit/som skapar världen”. I det här fallet lånar Karin Boye en bild från naturen, men man träffar också i dikterna på skaror av helgon vars kronor lyser såsom änglarnas vita kläder i Uppenbarelseboken, och de säger ”Amen”, och deras ”hjärtan är skatter”. (”Den stora skaran”, ”Några hjärtan är skatter”). De har segrat, ty de har vågat offra sig; men det innebär också att de har kämpat. Karin Boye föreställer sig dem gärna med ett svärd i handen; till och med Kristus i den ovan citerade dikten ”bjuder strid”. Själv skulle hon vilja vara ”en klinga” (…)/lydande stolt den strängaste lag” (”O en klinga …”), alltså starkare än döden. Ty Guds skara måste, för att vinna sitt liv, gå genom dödens mest skrämmande fasor.

Helgonen behöver dock inte, enligt Karin Boyes uppfattning, bära rustning och sköld. De kan också vara martyrer som i dikten ”Bål”. Där antyder diktens jag att skaldinnan föreställer sig att hon själv står bunden i elden. Hennes stillhet, den hängivelse och frid hon då känner är helgonens. Bilden påminner osvikligt om den heliga Jeanne d’Arc, vilket kritikern Georg Svensson för övrigt iakttagit då han 1941 i sina ”Kommentarer” (BLM, 1941 s. 341) kallade Karin Boye ”en svensk Jeanne d’Arc”.

Släkt med martyrer är också pilgrimerna. Även de mister sitt liv genom att lämna bakom sig allt de äger och bryta upp. Karin Boye vet, att man skall bli ”en fattig man” (”Vägen hem”) om man vill följa Kristus: ”gå och sälj allt du har” låter det hos Matteus (Matt 19:21). Sedan är det bara att låta sig ledas av sin andliga ”törst”, som det uttrycks i dikten ”I rörelse”. ”Oändligt är vår stora äventyr”, kan då de säga, som offrar sig själva, ty offret leder till det sanna Livet; det enda, ”som är mödan värt”.

Det sistnämnda motivet – ett av de mest väsentliga i Karin Boyes lyrik – utgör för den uppmärksamma läsaren ett led till en djupare förståelse av hennes förhållande till religionen. Att lämna det trygga, det kända, att avstå från sitt eget liv, och att överge sitt eget jag för något okänt, obegripligt, men större och lysande, är utmärkande för mystikern.

Enhet bortom alla motsatser

Karin Boyes diktning präglas till stor del av en stark och smärtsam dualistisk grundsyn. Det vita står i motsättning till det svarta, det rena står mot det orena, ljuset mot mörkret …och Gud mot Satan. Den sistnämnde dyker i dikterna upp under alla möjliga gestalter, dock lätt igenkännliga: ”ormen”, ”fördärvaren”, ”den fallande morgonstjärnan”, men också ”Lilith” samt ”Guds nattlige tvillingbroder”. De två stora makterna strider oavbrutet om herraväldet alltsedan den ursprungliga brytningen, som dikten ”Vattnets barn” klart antyder:

Tidlöst lyckliga vilade vi i vindlöst djup.

Vem slet oss bort ur vårt hem?

Så stod vi med drypande hår på stranden en morgon

i ett främmande land.

Aldrig hittar vi hem.

Vi går som i dröm, vår värld är skum.

Vårt fjärran svala leende är hälsning från vår faders rike,

där portarna välver sig av glasgrönt vatten –

portarna till evig vila.

Här symboliserar vattnet den ursprungliga harmoni och den fullkomliga frid en splittrad människa längtar efter. Drömmen att återigen nå dit känns hopplös. ”Aldrig hittar vi hem.” Sedan arvsynden, sedan det onda medvetet och frivilligt rest sig mot det goda har världen blivit kaotisk, ”skum” enligt diktarinnans ord. Ändå anar man i dikterna ett slags sympati, eller åtminstone en stor fördragsamhet riktad mot alla varelser, som hör till mörkrets rike: ”Också du, som våndas under allas klander,/också du är kallad till din plats bland keruberna” låter till exempel en tröstande röst i dikten ”Kerub”. Diktjaget känner medlidande och förståelse för dem som faller, fångna av det ondas makt: ”Mig leder en ormblick, stel, grym/ … Vem gav ormen hans fruktansvärda skönhet?” (”Fördärvaren”). Den som syndar är alltså inte helt skyldig.

Karin Boye skulle kunna stanna vid den här dua-listis-ka och till synes olösbara uppfattningen, men det gör hon inte, utan hon går vidare och överskrider antagonismerna, för att bortom gott och ont försöka finna en efterlängtad och transcendent enhet. En dikt ur hennes ungdomstid är i detta avseende mycket belysande:

… Det skall ske

ett väldigt under över alla under,

då ondskan, vaknande, en gång skall se

det goda djupast i sitt väsens grunder,

och han, den stolte, som sig nämner störst

av alla onda, dåre ibland dårar,

till sist skall släcka all sin heta törst

i helighetens källa, som han först

sökt dämma – och skall lösa seklens ve

i hejdlöst strömmande och sälla tårar

och gråta all sin vånda utan namn

ut i den evigt godes vida famn

och ropa: ”Allt jag djupast ville se,

det var blott dig!” – Och då skall Herren le …

DET STORA UNDRET

Redan under 200-talet utformade den grekiske teo-logen Origenes en allförsoningslära, som inspirerade mystiker under åren som följde till en vision om att all things shall be well … all manner thing shall be well (Julian of Norwich). Karin Boye utgår ifrån att även det absolut onda – Lucifer – bär inom sig en gnista av det ursprungliga gudomliga ljuset: han kommer att se ”det goda djupast i sitt väsens grunder”. Man ska förresten inte glömma, att Lucifer i den kristna traditionen från början är en ängel, alltså Guds skapelse. Därav kommer att ”Allt som är spritt och delat/det längtar att bli helat”, som skaldinnan skriver i De sju dödssynderna. Ingen kommer att fördömas, ty ingen kommer att kunna motstå Guds blick av oändlig kärlek. Nu får den redan citerade dikten, ”Kerub”, hela sin dimension; och den sista strofen i dikten ”Den fallande morgonstjärnan”, blir begriplig:

’Fall’, sade Herren, ’fall!

Du som allt ont skall smaka,

kommer du snart tillbaka?

Du är mig närmast i världen all’.

Synden bär i sig syndaförlåtelsen. Lucifer skall till slut komma tillbaka till Herren, ty om det finns försoning, enligt Karin Boye, så skall det vara allförsoning.

Makrokosmos i mikrokosmos

Karin Boyes religiösa enhetsdröm återfinns under en annan form i några märkliga dikter: hos henne hittar man nämligen den för mystikerna kända idén, att hela universum inrymmes i det minsta elementet. Denna vision uttrycker hon till exempel som följer:

Starkt, evigt och starkt

är vågornas väldiga tåg,

och stark av det eviga havet

var mjuk förgänglig våg

I dikten ”Havet”, eller i ”Önskan” heter det:

Den enda stilla droppen

är livets ögonsten.

Detta kosmiska medvetande leder Karin Boye till att i sina dikter frambesvärja en sorts erfarenhet av jagupplösning: om alltet inrymmes i den minsta delen, då finns det ingen gräns kvar mellan de delar som utgör alltet, och då bär också var och en allt inom sig. Därför kan hon så allvarligt känna trädets vånda i ”Trädet under jorden”, eller ropa till ”Stjärnan”: ”du är jag!”.

Identiteten, egot, försvinner och smälter samman med naturen och universum, och det är inte, enligt Karin Boyes uppfattning, något som man bara skall passivt vänta på, utan man skall frivilligt rikta sig mot detta osjälviska tillstånd, om man vill närma sig sanningen. En sådan intuition (som skymtar också i offermotivet) uppenbaras klart i den lilla dikten ”Kunskap”.

Alla de försiktiga med långa håvar

träffar havets jätteskratt.

Vänner, vad söker ni på stranden?

Kunskap kan aldrig fångas,

kan aldrig ägas.

Men om du rak som en droppe

faller i havet att upplösas,

färdig för all förvandling –

då skall du vakna med pärlemorhud

och gröna ögon

på ängar där havets hästar betar

och vara kunskap.

För att återfinna den förlorade enheten och befria sig från okunnigheten måste människan acceptera att bli så liten, så ödmjuk som den minsta vattendroppen. Att tro, att man med mod, redskap och metod kan nå kunskap är att gå vilse. Så uttrycks ungefär samma tanke hos Johannes av Korset: ”För att uppnå att veta allt, sök att veta intet om intet … För att uppnå att vara allt, sök att vara intet i intet.”

Människan skall ”upplösas” – vara intet – det vill säga försvinna som individ för att kunna ta emot havets röst, kosmos’, som i Karin Boyes andra strof inte av en slump tilltalar människan med ”du”. Var och en, personligen, är kallad till ”förvandlingen”, och den som ger upp sitt ego skall förenas med det stora Alltet. Då blir man oceanen med allt den rymmer, då blir man kunskap.

Den okändes närvaro

Detta religiösa gränsöverskridande och denna djupare förståelse av världen kompletteras i Karin Boyes diktning av erfarenheten av en transcendent närvaro. Visst har det fastslagits, att pronomenet ”Du” i vissa dikter gäller några av hennes närmaste vänner. Så är det till exempel i ”Din röst …”, som skrivits för Anita Nathorst. Men även kärleksdikternas ”Du”, som ursprungligen kan ha varit kopplade till en erotisk upplevelse, förs vidare till en större dimension; det kosmiskt färgade sammanhanget placerar ofta detta ”Du”på gränsen till en andlig dröm: ”Hur kan jag nu vara rädd?/Jag mister dig aldrig”, heter det i ”Den stunden”, och i ”Nattens djupa violoncell”: ”Du! Du! Du!/Förklarade lätta materia, rytmens blommande skum.”

Margit Abenius, Karin Boyes biograf, lär oss att båda dikter egentligen inspirerats av en man. Flera gånger i dikterna finner man dock de vanliga helt otvetydiga benämningarna ”Gud” och ”Herre”. Men man möter också ”Den okända”. Den okändas närvaro upplevs på ett egendomligt sätt och i ett visst sammanhang:

Jag har aldrig sett din läkande hand.

Du kommer i mörkret, när ingen vet.

Jag bidar i tystnad och tillit skygg

i ensamhet.

Den okändas besök sker på natten, i tystnad, när skaldinnan är ensam och i tillit. Alla förutsättningar sammanfogas för att skapa en intim kontakt med Gud: ”när du ber”, säger Kristus i Bergspredikan, ”gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.”(Matt 6:6). Att dra sig tillbaka är villkoret för att möta gudomen, men det är Gud som bestämmer tiden för uppenbarelsen. Karin Boye påpekar det: den okända kommer ”när ingen vet”. Dess närvaro är stärkande – dess hand läker såren – men viktigast är att märka att denna hand är osynlig i dikten. Änglar och spöken brukar förvisso uppenbara sig under en mer eller mindre synlig form, medan Gud förblir osynlig (Joh 1:18). Den okändas närvaro anas bara, men på ett intensivt sätt. Presensformen i dikten vittnar om känslor av verklighet och förvissning, som är typiska för en mystikupplevelse. Själva namnet, ”den okända”, som är diktens titel, är betydelsefullt. Det vittnar nämligen om en paradoxal erfarenhet som många mystiker gjort och berättat om: ju mer man närmar sig Guds oändlighet, desto mer medveten blir man om hans obegriplighet. Det bekände till exempel Nikolaus av Cues, i De visione Dei, med följande ord: ”nescio te nominare, quia nescio quid sis” (jag vet inte vad jag skall kalla dig, ty jag vet inte vad du är).

Lyrik, mystik och verklighetsbeskrivning

Det som först blir uppenbart när man undersöker Karin Boyes lyrik är de många religiösa motiven. I dessa motiv kan man sedan finna en mycket djup förnimmelse av transcendens. Texten talar själv. Vid en noggrann läsning kommer man nämligen tankar och bilder som liknar mystikernas på spåren. Detta tillför Karin Boyes poesi ytterligare en dimension. Missnöjd med de klassiska splittrade representationerna som hon var, vågar likväl skaldinnan gå vidare mot en eskatologisk helhet, där gott och ont skulle sammansmältas i Gud. Hennes gränsöverskridande vision av det totala, och den erfarenhet hon gör av en ”okänd” Gud förändrar helt och hållet begreppet ”Gud”. Karin Boyes dikter bjuder på en öppen uppfattning av en verklighet, som alltid är större, alltid outgrundligare, och som inte kan instängas i något mindre än Alltet.

Litteratur

Abenius, Margit, Drabbad av renhet, Stockholm, Bonniers, 1951.

Boye, Karin, Samlade skrifter, Stockholm, Bonniers, 1947-1950, I–XI.

Det stora undret, ungdomsdikter sammanställda av Barbro Gustafsson, Zinderman, 1981.

Brémond, abbé Henri, La Poésie pure, Paris, Firmin-Didot, 1925.

(Se även hans Prière et poésie, Paris, Grasset, 1926 samt Ruin, Hans, Poesins mystik, 1935).

Johannes av Korset, Bestigningen av berget Karmel, Tågarp-Glumslöv, Karmeliterna, 1971.

Julian of Norwich, The Revelation of Divine Love, Glasgow, Robert Maclehose and Co. Ltd., The University Press, 1973.

Nikolaus av Cues (Nicolaus Cusanus), De visione Dei, in: Nicolai Cusae cardinalis opera, unveränderter Nachdruck, Frankfurt am Main, Minerva GmbH, 1962, Cap. XIII.