Är amerikanismen ett slags katolicism?

När i mitten på 1800-talet det obeliskbygge som man beslutat att genomföra till George Washingtons ära stagnerade kom man på den lysande idén att alla amerikanska delstater skulle skänka en sten med inristat namn. Till att delta i detta projekt inbjöds också utländska stater. På våren 1854 anlände ett stort marmorblock från Rom med inskriften A Roma Americae (Från Rom till Amerika). Denna vängåva uppfattades som sårande: En kvadersten från påven? Det var att gå för långt. Tidigt på morgonen den 6 mars 1854 blev stenen stulen av maskerade män, krossad och kastad i floden Potomac.

I början av 1998 deltog Bill Clinton i en katolsk gudstjänst i Soweto och mottog där kommunionen – till den officiella romersk-katolska kyrkans missnöje. Clinton var enligt Vatikanen inte katolik och kunde därför ”inte få tillträde till den eukaristiska måltiden”.

Dessa båda exempel ger anledning att reflektera över om det finns något principiellt lika i sättet att reagera. Kan det möjligen förhålla sig så att amerikanismen, den amerikanska civilreligionen, utgör en modern version av katolicismen som därmed är, om inte dess arv, så dock dess bror? Har inte amerikanarna alltför länge låtit sig fixeras vid tanken att amerikanism och katolicism är oförenliga och därmed missat att historien – visserligen på långa omvägar men med en förvånansvärd konsekvens och målinriktning – när allt kommer omkring gjort och fortfarande gör Amerika till en arvtagare inte bara till det romerska imperiet utan också till det andligt katolska Rom?

Vad är katolicitet?

För att kunna bevisa denna hypotes måste man först göra klart vad som menas med katolicitet. På grekiska betyder begreppet katholikós omfattande, fullkomlig och i sin fullhet existerande. Som en utsaga om den katolska kyrkan uttrycker det universalitet: början och slut på skapelsen, människors död och liv; Kristi närvaro i hela historien och i hela världen; ett universellt uppdrag; ett övervinnande av alla hinder och all partikularism. Kyrkan är universell både i tid och rum. Andra Vatikankonciliet uttrycker detta i den dogmatiska konstitutionen om kyrkan på följande sätt:

”Denna världsvida karaktär som pryder Guds folk är en gåva från Herren själv. Med dess hjälp strävar den katolska kyrkan verksamt och ständigt efter att föra hela mänskligheten med allt dess goda tillbaka till Kristus, dess huvud, i hans Andes enhet. I kraft av denna katolicitet bidrar de enskilda delarna av kyrkan med sina egna nådegåvor till de övriga delarnas och hela kyrkans bästa. Helheten och varje del växer genom allas gemenskap med varandra och allas strävan att nå fullhet i enheten” (13).

Yttre symboliska likheter

Låt oss börja med att jämföra de yttre likheterna. Den amerikanska civilreligionen är till sitt yttre mer ”katolsk”, för att inte säga barockt katolsk, än nyktert protestantiskt och bildlös. Man kan tänka på ”altaret” i det amerikanska National Archives, som rymmer den amerikanska republikens ”heliga dokument” bakom pansarglas: oavhängighetsförklaringen i ett slags tabernakel, och den första författningen i vitrinen därunder. Man kan bara tänka på hur man i bild framställer den egna ”frälsningshistorien” i Capitolium. Där märks ingenting av bildstormeri och bildförbud. Man kan anföra ”helgondyrkan”, av grundarfäderna och av andra framträdande gestalter som Thomas Jefferson, George Washington eller Abraham Lincoln och inte att förglömma populärkulturens samlade ikoner i Hall of Fame. Detta är katolskt inte protestantiskt.

Man måste komma ihåg att det inte bara är den amerikanska civilreligionen som är föremål för kult. Dessutom förekommer en helt opuritansk förkärlek för fanor och de amerikanska färgerna. Tänk bara på den procession som är ägnad att fira författningen som antogs 1787/88, på de republikanska partikongressernas liturgier, och slutligen installationsakten för presidenten som i pompa inte står en påvekröning efter med sina symboliska ceremonier.

I dagens mediavärld närmar sig katolicismen och amerikanismen varandra alltmer. Karol Wojtyla har med sitt sinne för gester och symboler knutit samman den katolska sinnligheten med den kommunikationsmediala moderniteten och har blivit en påve för tv-åldern. Påvekultur och popkultur närmar sig varandra alltmer. Påven liknar alltmer en popstjärna, en ungdomens idol, vilket framgick med önskvärd tydlighet på Världsungdomsdagen i augusti 2000 i Rom. Den amerikanska kulturen liknar alltmer en kyrklig ritual. Och medan politiker och journalister talar nedsättande om ”amerikaniseringen” av politikerstilen och kyrkliga funktionärer störtar sig in i vimlet i någon protestantisk synod, använder sig den romerske påven och den amerikanske presidenten sedan länge av symboliska, attraktiva och bildmässiga kommunikationsformer.

Till de bildmässiga element som båda ”ismerna” använder sig av hör också arkitekturen. Det gäller särskilt Capitolium i Washington (och de många kopiorna i de olika huvudstäderna i delstaterna). Inte bara att de i yttre måtto kopierar Vatikanen; de symboliserar också en romersk stil och de konkurrerar med Rom. Liksom Rom hyser huvudförvaltningen av det ”katolska credot” så ligger huvudförvaltningen av det ”amerikanska credot” i Washington.

Andligt släktskap mellan katolicism och amerikanism

Men inte bara bildligt symboliskt till uttrycksformerna utan också i det andliga innehållet kan man upptäcka paralleller och likheter mellan amerikanism och katolicism. Därför kan man fråga sig om inte det aggressiva motstånd som protestantiska amerikaner ibland hyser mot katolicismen bottnar i ett slags konkurrens som bygger på en nära släktskap och som närs av gemensamma universella anspråk? Är det här inte snarare frågan om vad man skulle kunna kalla en positiv korrelation?

Katolicism och amerikanism är båda till sin natur transnationella och icke-nationalistiska. Varken det amerikanska eller det katolska begreppet ”folk” eller ”Guds folk” tolererar etniska implikationer eller preferenser.

”Till det nya gudsfolket är alla människor kallade. Detta folk förblir ett och ensamt i sitt slag, men det måste utbredas över hela världen och genom alla tider så att Guds vilja blir förverkligad. I begynnelsen gjorde han människans natur till en enda och beslöt att han till sist skulle samla Guds skingrade barn till ett” (Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om kyrkan nr 13).

Samma andemening finns med i grundandet av den amerikanska nationen som har sitt ursprung i gemensamma värden och inte i etnicitet. Medborgarskap bland det amerikanska folket, one nation under God kan världens alla människor få. Den amerikanske kyrkohistorikern Sidney E. Mead, säger om Förenta staterna ”en nation med en kyrkas själ”, och därmed uttrycker han själva kärnan i den amerikanska självförståelsen. Kort sagt: Mellan valspråket i USA:s riksvapens e pluribus unum (ett enda av de många) och den katolska kyrkans trosbekännelses una sancta (en enda helig) finns ett nära samband. Sättet att se på världen som en enhet har givetvis också en baksida, inte minst i deras ögon som lever extra ecclesiam: anspråket på att vara generalagent (och i det amerikanska fallet frestelsen till isolationalism). Båda kyrkorna, amerikanismen och katolicismen, vill göra världen till en enhet – men absolut inte under någon annan överhöghet än den egna. Så satsar Rom ivrigt på de kristnas enhet. Men gör det samtidigt tveklöst klart att ”utanför kyrkan finns ingen frälsning” för världen (extra ecclesiam nulla salus) och att ekumenik endast kan betyda: ”Tillbaka till kyrkans sköte”, tillbaka till Rom! Det samma gäller i Washington. Här ljuder till exempel budskapet i oavhängighetsförklaringen: ”Vi håller följande sanningar för självklara: att alla människor är lika skapade.” James Madison, en av grundarfäderna, skrev 1787, att om hans folk skulle misslyckas med sitt uppdrag att skapa ett samhälle som byggde på förnuft och förhandling och inte på ödet och våldet, måste detta betraktas som en olyckshändelse för hela världen; ty, om detta överhuvud taget skulle kunna realiseras vore det ingen annanstans än här. Med samma formel: Extra Americam nulla salus! Förenta staterna har i särklass mer universella anspråk än Förenta nationerna.

Självklart reser bara påven anspråk på ofelbarhet (och mot en bakgrund av en 2000-årig kyrkohistoria gör han det så sent som först ”igår”). Det gör inte presidenten. Den amerikanska dogmbyggnaden är mycket mer öppen, mer pluralistisk än den katolska. Men i allt som uttrycker det amerikanska – i ord och handling – märker man ideligen en förvåning över att det finns människor som tror att det finns någon bättre plats på jorden att leva på än USA.

Likheter med den katolska kyrkan finns det förvisso inte bara i ett exklusivitetstänkande. Som motvikt härtill, så att säga, finns beredskapen och förmågan att integrera och tränga in i andra kulturer och att blanda den egna ”religionen” med inhemska element. Ett mycket bra exempel utgör ämbetsbärarna: vi har på katolskt håll prästerna som i regel härstammar från den nation som de är verksamma i och som har sin respektive etniska bakgrund, och som visserligen tillsätts utifrån, från Rom, men i regel indirekt. Och ännu viktigare: kyrkans ledning, kurian, alltsedan Pius XII:s dagar mer och mer multinationell, så att påven med rätta kan hävda sig som ”chef för en av de största multinationella institutionerna i världen”.

Paralleller mellan katolicering och amerikanisering

Rent oöverskådliga är vidare parallellerna mellan amerikaniseringen av världen och den katolska kyrkans verksamhet.

Det handlar om att skapa mening: Man kan först fråga sig om inte ”religionen” respektive den amerikanska civilreligionen erbjuder världen en tendentiellt universell mening med tillvaron. Det ”romerska” kunde då hänföras till ”Pax Americana” och skulle då vara att den centrala amerikanska idén. Från detta centrum utstrålar det andligt politiska världsimperiet och känslan av att politik och historia har en högre mening: Amerikas kvasireligiösa för att inte säga religiösa sändningsmedvetande smittar säkert av sig något även på andra nationer. Denna känsla av mening med den egna nationella existensen ”sub specie Americana” förmedlas också negativt. Många motståndare och fiender till Amerika bygger till inte ringa del sitt eget meningsskapande på just motståndet mot Amerika, den store Satan. Till och med Frankrike, som varken är motståndare eller vän till Amerika, använder sig av avgränsningen från den amerikanska symbolvärlden för att förvissa sig om en egen – uppenbarligen bräcklig – identitet.

Botfärdighet är ett annat drag: mot slutet av 1900-talet och början av 2000-talet uppträder både i katolicismen och i amerikanismen (men även i Frankrike och i Latinamerika) samtidigt ett likartat fenomen, nämligen beredvilligheten att tillstå fel och synder i den egna historien. Första söndagen i fastan år 2000 framförde påven Johannes Paulus II en offentlig, allmän syndabekännelse för hela kyrkan. Dessförinnan hade han utrett och bekänt synd och skuld på 21 olika områden där kyrkans ”söner och döttrar” eller ”kyrkans lemmar” syndat. Han räknade då upp korståg, inkvisition, judendom, islam, kyrkosplittring, religionskrig, kvinnor, maffia, rasism, diktatur, krig och fred, indos, indianer, urinnevånare, slavhandel. Det är lätt att inse att Amerikas ”skuld” delvis rör sig på samma eller liknande historiska och samhälleliga områden och att Rom och Washington egentligen skulle kunna avlägga en och samma syndabekännelse, en ”nostra culpa” (vår skuld).

Vid sidan om den principiella beredskapen att tillstå sin historiska skuld liksom överlappandet av objekt för skuldmedvetandet finns ytterligare en intressant parallell, nämligen beslutsamheten att trots att man erkänner skuld försvara ursprungsidén och sina institutioner som principiellt goda och riktiga.

Påven talade något ansträngt om ”kyrkan i sig, som utan fel och brist” och ”om enskilda personer”, som gjort fel och ådragit sig synd och skuld. Amerikanerna är trots att de erkänner en massa fel som begåtts under historiens gång inte beredda att instämma i det som Hermann Hesse uttryckte med orden att Amerika skulle vara ”ett fel, visserligen ett gigantiskt fel, men ändå ett fel”. De båda fallen liknar varandra också såtillvida att det från högerhåll förekommit alltifrån lätt till massiv kritik gentemot denna självkritik: med brösttoner att man inte alltför mycket kan ge sig hän åt självanklagelse och förkrosselse.

Ytterligare en parallell består i förvandling i stället för införlivande: den kulturella, i synnerhet den vardagskulturella ”amerikaniseringen-katoliseringen” av världen är allt annat än en envägskommunikation. Den har snarare två sidor: en givare och en mottagare. Mottagarna övertar inte bara det i förväg givna utan förvandlar det. Kaspar Maase skriver om effekten av amerikaniseringen i Tyskland: ”I populärkulturen och till vardags genomgår traditionen ständigt en förändring, en förvandling och bearbetning genom och i förhållande till nationella varseblivningsmönster, värdesystem, smaknormer och tabun. Redan genom sin önskan att sälja sina produkter på hemmamarknaden är den amerikanska konsumtions- och underhållningsindustrin beredd att anpassa sig till en bred publiksmak respektive till specifika egenheter hos mottagare eller konsument. Enligt Maase har företagarna varit tvungna att utveckla ett estetiskt språk som skulle vinna anklang bortom etniska skillnader för att kunna erövra hela den internationella marknaden. Därmed har de blivit vägröjare för ett världsideom för populärkulturen.”

Man skall i detta sammanhang inte glömma bort att amerikanismen och katolicismen inte bara har ett kulturellt världsideom utan också ett språkligt, i latinet respektive engelskan – en faktor som spelar stor roll för universalism och integration.

Beträffande katolicismens utbredande och möjlighet till anpassning slår Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om kyrkan fast:

”Guds enda folk lever alltså bland jordens alla folk. Det hämtar sina medborgare från alla folk och gör dem till medborgare i ett rike […] Alla de troende som är skingrade över världen, står i gemenskap med varandra i den heliga Anden […] Kristi rike […] tar alltså ingenting bort från det timliga goda hos varje folk. I stället främjar det och upptar varje enskilt folks förmåga, tillgångar och seder i den mån de är goda. När hon upptar dem renar hon dem, stärker dem och förädlar dem. […] I kraft av denna katolicitet bidrar de enskilda delarna av kyrkan med sina egna nådegåvor till de övriga delarnas och hela kyrkans bästa. Helheten och varje del växer genom allas gemenskap med varandra och allas strävan att nå fullhet i enheten. […] Alla människor är kallade till denna gudsfolkets katolska enhet, som förebådar och främjar en världsvid fred” (nr 13).

Här är det också intressant att undersöka i vilken omfattning amerikanismen tillåter och främjar lokala varianter. Kanske kan här ett till synes trivialt exempel från vardagslivet i konsumtionssamhället belysa denna fråga: McDonald´s produktpolicy, som bland annat går ut på att de lokala matvanorna och maten ”McDonaldiseras” eller ”hamburgiseras”. Det är med rätta som man kan tala om den katolska kyrkan som den enda institution som utan svårighet kan tävla med McDonald´s i fråga om globalisering; den katolska kyrkans universalism har ingenting att göra med provinsiellt stamtänkande eller nationalistisk avundsjuka gentemot en värld som växer samman alltmer.

Nästa parallell är påven och presidenten. Där katolicismen finns, finns också påven. När vi betraktar amerikanismen som en bror till eller en variant av katolicismen måste vi i konsekvensens namn fråga om inte den amerikanska presidenten kan stå för amerikanismens ”kyrkliga” överhuvud. Men först kan man undra om inte det fattas något i protestantismen i allmänhet och i den amerikanska protestantismen i synnerhet, nämligen en central representationsgestalt, en som sammanfattar allt, en övergripande centralgestalt som står över pluralismen och bekännelsen och som kan främja integrering och identifiering. Kanske har åtminstone den amerikanska protestantismen ett centralt överhuvud i överhuvudet för amerikanismen, i Amerikas förenta staters president. Är inte presidenten en Pontifex Maximus av vilken offentligheten förväntar sig att han ber i nationens namn i kristider? Vad encyklikorna utgör för påven och hans kyrka det utgör den amerikanske presidentens State of the union-budskap och stora tal.

Dessa påvliga egenskaper som tillkommer USA:s president gäller också för hans utrikespolitiska och världspolitiska roll. Förutom att den amerikanska presidenten bär en uniformsmössa som överbefälhavare har han dessutom två andra hattar: som ledare för den fria världen skyddar alla efterkrigspresidenter den atlantiska civilisationen; dessutom är alla amerikanska presidenter ledare för ett informellt frihetens rike, som kan beskrivas som den amerikanska inflytandesfären. Att den amerikanska utrikespolitiken liksom den amerikanska självförståelsen i allmänhet i hög grad har en kvasireligiös drivkraft, att det amerikanska credot är förpliktande, att dessa båda motiveras av en politisk demokratisk missionsbefallning och att det förekommit en konvergens mellanreligiösa myter och utrikespolitiska mål som artikuleras politiskt som ett sändningsmedvetande i en manikeiskt präglad världsbild, står idag som ett självklart faktum för varje analytiker av amerikansk utrikespolitik.

Det är klart att katolicismen i USA befinner sig i tillväxt – med i dag cirka 62 miljoner troende utgör katolikerna den största enskilda trosgemenskapen – och att majoriteten av katoliker, Nord- och Sydamerika tillsammantagna, inte längre finns i Europa utan lever i Amerika: cirka 63 procent av i runt tal 788 miljoner människor i hela Amerika är katoliker. Denna, katolicismens växande betydelse i Nord- och Sydamerika, kommer till uttryck i den amerikanska biskopssynodens apostoliska brev Ecclesia in America som Johannes Paulus II publicerade under sin amerikaresa 1999. Där stryker han under sin uppfattning om att Nord- och Sydamerika bör betraktas som en enhet och han uppmuntrar biskoparna att ”andligt stärka och ena de folk som tillsammans utgör denna stora kontinent”:

”Jag vill framhålla det gemensamma hos de amerikanska folken, där den kristna identiteten är ett speciellt framträdande drag och betona vikten av en äkta strävan efter att stärka de solidaritetens och gemenskapens band som förenas i de olika uttrycksformerna från kontinentens rika kulturella arv. Därför vill jag att den speciella biskopssynoden betraktar Amerika som en enda enhet och jag benämner medvetet Amerika i singularis för att den redan i vissa avseenden bestående enheten bättre skall komma till uttryck. Jag vill också stärka de nära band med vilka kontinentens folk är knutna till varandra och jag vill att kyrkan inom ramen för sin sändning, må understödja den gemenskap som skall råda i allas hjärtan.”

Påven erkänner å ena sidan med detta dokument och med talet om ett enda Amerika, den allt större betydelsen av den samlade amerikanska katolicismen och å andra sidan betraktar han nästan med ett slags påvlig Monroe-doktrin den amerikanska och av USA-amerikanismen behärskade västliga hemisfären som en enhet. Omvänt inser han också mycket väl faran i att en av USA-amerikanism alltför starkt präglad katolicism skulle få inflytande över amerikanismen och att det därmed skulle uppstå en icke önskad form av katolicism. Därmed erkänner han inte bara den amerikanska katolicismen som en alltmer växande kraft inom kyrkan. Han ser också faran med en alltför stark USA-amerikanisering och därmed risken att förlora sin själ till den andra stora universella kraft som amerikanismen utgör. Denna önskan – att se hela Amerika som en enhet – riktad till det amerikanska episkopatet kan också hänga samman med hans förhoppning att den alltför liberala nordamerikanska katolicismen skulle kunna ta lärdom av Sydamerika vars mer traditionella religiositet påven utan tvekan hyser mer sympati för.

Amerikas möjlighet att kunna återupprätta en verklig katolicism

Den amerikanske kyrkohistorikern Sidney E. Mead hävdar att det är fullt möjligt att den från Europa härstammande kyrkosplittringen en gång skall kunna övervinnas i Amerika. Grunden för detta skulle ha lagts av den tolerans och religiösa frihet som redan i början av kolonisationen av kontinenten utmärkte de europeiska invandrarna:

”Anmärkningsvärt, vid den engelska kolonisationen av Amerika, är det faktum att kolonisatörerna som av tradition utgjort oliktänkande grupperingar då på kort tid mellan 1607 och 1787 lärde sig att sida vid sida leva relativt fredligt med varandra. Först insåg de vikten av att ha ett ömsesidigt tålamod med varandra och sedan började de uppfatta friheten för alla som en medfödd och naturlig rättighet. På så sätt fick icke erkända trosgemenskaper som judar, katoliker, baptister, kväkare och andra först åtnjuta privilegiet att överhuvudtaget kunna existera och sedan den tolerans det innebar när de kunde få yttra sig i offentligheten […] och slutligen fullständig tillgång till medborgerliga rättigheter.”

Med Schaff hyser också Mead uppfattningen att det i USA förekommer en ”jäsningsprocess” och ett ”ömsesidigt mognande som visserligen gör ett kaotiskt intryck men från vilket gradvis också något helt nytt växer fram”. Tanken på ett sammanfogande av de skilda kristna religionerna på amerikansk botten är inte främmande. Kanske kan det en gång ur den kyrkliga konfessionella dialogen, som utspunnit sig mellan så många kyrkliga traditioner, växa fram en rik frukt i form av en ekumenisk teologi, ja, en enda kyrka – i sanning katolsk, evangelisk och reformert.

Man kan fråga sig om vi alltför litet har beaktat den för Amerika enastående prestationen att inte bara ha övervunnit europeisk etnicism och nationalism, utan i amerikanismens ”katolicism” också ”upphävt” religionernas och kyrkornas söndring för att uttrycka sig på ett, i hegeliansk mening, dialektiskt sätt.

Alexis de Tocqueville och den amerikanska katolicismen

Att påstå att just katolicismen på ett speciellt sätt skulle vara den för Amerika mest adekvata trosinriktningen och världstolkningen kan tyckas förmätet med tanke på erfarenheterna från historien. Antikatolicismen verkar ju vara en ärftlig sjukdom i den amerikanska kulturen. Det var länge svårt för katolikerna och deras kyrka att ansluta sig till mainstream i det amerikanska samhället med dess självförståelse.

Visserligen fanns det redan efter inbördeskriget enstaka röster som höjdes för att ifrågasätta identifikationen mellan protestantismen och Amerika. Och det fanns de som höll det för möjligt att förbindelsen mellan katolicismen och den amerikanska demokratin skulle bli den kulturella formeln för framtiden.

Därmed har vi nått fram till Alexis de Tocqueville, som hyste åsikten

att det i varje människa finns något som kan kallas en anima naturaliter catholica, som fastän den är motståndare till katolicismen ändå leder till att man är så illa tvungen att erkänna katolicismens form som något som tilltalar själen och helt enkelt – mer eller mindre ångerfullt – återvända till den. I andra delen av sin bok om demokratin i Amerika skriver han:

”I våra dagar är människorna av naturen föga öppna mot tron; men i den mån de har någon religion har de också i sitt inre en böjelse som omedvetet lutar mot katolicismen. Något i den romerska kyrkans lära och seder väcker förundran och de beundrar denna kyrkas ledning i hemlighet och hennes stora enhet är tilldragande för dem.”

Tocqueville går så långt i sin profetia att han hävdar att världen mer och mer kommer att delas i två grupper: sådana som ”helt ger upp kristendomen och andra som återvänder i den romerska kyrkans sköte” – en profetia som ännu inte slagit in. Men kanske skulle Tocqueville instämma, om man modifierade hans prognos: en grupp människor är i största omfattning sekulariserad och en annan är genom amerikanisering ”katolicerad”. Den ena gruppen utgör medborgarna i USA, den andra medborgarna i Europa.

För USA:s del skulle man kunna våga sig på hypotesen att protestantismen – splittrad, mångfaldig och delad som den är har funnit sin katolicitet i amerikanismen; amerikanismen är det som håller protestantismen samman, den amerikanska civilreligionen är tillflykten (fortfarande enligt Tocqueville) för den efter katolicism längtande protestantismen.

Vad Tocqueville själv angår är det mig veterligt ännu ingen som ställt följande näraliggande fråga med anledning av hans amerikabok: Vad söker egentligen en katolik i Amerika? Eller närmare bestämt: Vad sökte egentligen den djupt troende, aristokratiske, franske katoliken Tocqueville i Amerika? Befann han sig inte i djupet av sitt hjärta sökande efter en förlorad katolicism (à la recherche du catholicisme perdu)? Är inte då, om inte hans hemliga hypotes i början av resan, så ändå hans visshet i slutet av den, att amerikanismen i Hegels bemärkelse ”upphäver” l’ancien régime för den europeiska katolicismen i Amerika, nämligen att den å ena sidan gjort slut på den men å andra sidan höjt den till ett högre trappsteg och därigenom bevarat den?

Tocqueville såg ytterligare en, minst lika djupgående släktskap mellan amerikanism och katolicism: båda är – enligt hans nästan lite överraskande diagnos – en bekännelse till jämlikhet. I första delen av sin bok om demokratin i Amerika skriver han:

”Jag tror att man med orätt anser att den katolska religionen är fiende till demokratin. Tvärtom tycks mig att katolicismen bland olika kristna läror för det mesta gynnar jämlika villkor. Det religiösa samhället består för katolikerna endast av två kategorier: prästerna och folket. Prästerna står över de troende; men bland dem är alla lika […] I förhållande till dogmerna befinner sig alla troende inom katolicismen på samma trappsteg; katolicismen är förpliktande i sina enskilda trossatser för de lärda liksom för de olärda, för genierna som för vanligt folk; katolicismen föreskriver samma andaktsövningar för rika som för fattiga; kräver samma hårda underkastelse av både mäktiga och svaga […] och alla människor, mätta med samma måttstock, leds till foten av samma altare, så att de inför Guds åsyn smälter samman till ett.”

Man frågar sig: men är det inte protestantismen, dess religiösa sammanslutning som står för den jämlikhet, som all amerikansk jämlikhet bottnar i? Inte enligt Tocqueville. Snarare är protestantismen en religion som ”tvingar människorna till oavhängighet och mindre till jämlikhet”. Han menar alltså att även om katolikerna i Förenta staterna inte direkt påtvingas demokratiska och republikanska uppfattningar, så är de åtminstone inte av naturen mot sådana uppfattningar.

Kardinal Joseph Ratzinger bekräftade indirekt i ett tal i november 2000 Tocquevilles iakttagelse om den amerikanska katolicismens karaktär. Han ställer här mot varandra de två modellerna för förhållandena mellan kyrka och stat som existerat i Europa sedan 1800-talet mot den kontrasterande amerikanska modellen. I Europa finns det å ena sidan – företrädesvis i de latinska länderna – den laisistiska modellen med en sträng åtskillnad mellan kyrka och stat. På germansk botten finns det å andra sidan ”en statskyrklig modell av liberalt protestantiskt snitt i vilken en upplyst, i allt väsentligt moraliserande kristen religion […] som döljer en moralisk konsensus och en vid religiös grundsyn anpassad till de enskilda icke statskyrkliga religionerna”. Idag är statskyrkorna överallt drabbade av utarmning. ”Från religiösa korporationer som är derivat av staten utgår ingen moralisk drivkraft och staten kan inte själv skaffa sig moralisk kraft utan måste förutsätta denna kraft och bygga på den” (Joseph Ratzinger i Die Zeit 2000-12-07).

Också här ord som påminner om Tocquevilles som hävdar att det är erfarenheten av och längtan efter en existens utöver vardagsverkligheten, efter odödlighet som motiverar religionen; religion å sin sida är den kraft (fortfarande enligt Tocqueville) som motiverar Amerikas demokratiskt politiska ordning eftersom religionen erbjuder nödvändiga principer för samhällets bestånd. Allt detta kan religionen (enligt Tocqueville) emellertid bara åstadkomma om religionen motiveras utomvärldsligt, av människans odödlighetslängtan, inte när den lierar sig med en regering, alltså inomvärldsligt och därmed blir statsreligion: ”Endast om religionen söker grunda sin makt på en odödlighetslängtan som berör alla människors hjärtan lika mycket, kan den bli allmängiltig; lierar den sig med den styrande makten måste den acceptera principer som bara låter sig tillämpas på vissa folk.”

De amerikanska katolikerna bildar enligt Ratzinger en tredje modell vid sidan av de två av honom beskrivna europeiska modellerna:

”Som troende har de en katolsk identitet, men i sitt förhållningssätt till frågan om kyrkan och politiken anammar de en frikyrklig tradition; den kyrka som inte smält samman med staten är ett bättre värn för sådana moraliska principer som främjar demokratiska ideal som kommer till uttryck i en djupt i tron grundad moralisk förpliktelse.”

Uppenbarligen hyser prefekten för Troskongregationen sympati för den amerikanska modellen för förhållandet mellan kyrka och religion å ena sidan och stat och politik å andra sidan. Kanske kommer den amerikanska katolicismen alltmer att få en nyckelroll i hela den utveckling som katolicismen genomgår. Kanske den amerikanska katolicismen så att säga, efter den förändring som den genomgått i USA, kommer tillbaka i reimporterat skick till Europa och där gjuter nytt liv i religionen.

Översättning: Anna Maria Hodacs