Begränsad religionsfrihet. Om de kristnas situatio

Den brottsmålsrättegång mot den syrisk-ortodoxe prästen Yusuf Akbulut som inleddes i december år 2000, och som ajournerades ett antal gånger drabbar anhängarna av en inhemsk kristen minoritet. De inser att de nu nästan helt saknar möjligheter att existera inom det nuvarande turkiska territoriet och försöker därför trygga sina överlevnadsmöjligheter i utlandet – främst i Tyskland. Oberoende av domslutet – prästen har sedan dess befunnits oskyldig – verkar processen helt och hållet passa in i den gängse uppfattningen att de kristna befolkningsskikten fördrivs eller i allt större utsträckning utvandrar från det Turkiet som påstår sig ha frihet som en bärande grundtanke. Dock är det på sin plats att varna för att reducera hela det komplexa skeendet till att ha en enda orsak, religiösa motsättningar. Det blir också omöjligt att anklaga Turkiet för att vara extremt kristendomsfientligt, när man ser hur stora mängder av kristna utvandrar ur hela Främre Orienten.

De historiska och politiska faktorer som präglar de kristna minoriteternas situation i Turkiet kan visserligen ibland tyckas få samma resultat som religiösa motsättningar men måste likafullt noggrant särskiljas från dessa. Om man lyckas med det framträder ett komplicerat flätverk av rättsliga normer och administrativa handlingsmöjligheter. De är historiskt nedärvda eller har skapats av det moderna Turkiet. Som enstaka fenomen försvårar de inte kristendomens överlevnad i aposteln Paulus hemland, men sammantagna utgör de ett stort hinder för de kristna kyrkorna. Ändå kan de kristna inte styrka påståendet att de är utsatta för en planmässig, religiöst motiverad förföljelse.

Att sätta fingret på denna ömma punkt innebär alltså inte, att man vill sätta Turkiet på de anklagades bänk. Den som vill göra det, kommer att möta följande helt korrekta invändningar: På allra sista tiden har det också från Turkiets sida i den interreligiösa kontexten tagits initiativ, som visar på konstruktiva vägar framåt. Tillsammans med presidiet för religiösa angelägenheter försöker det statliga islam och det som ibland kallas en ”parallellt” icke-statlig islam under den religiösa ledaren Fetullah Gülen att förbättra relationerna till påven. Ett iögonfallande bevis på detta var de statligt understödda festligheterna till Johannes XXIII:s ära. Slutligen planerar det turkiska Caritas att utvidga sin verksamhet, något som har regeringens godkännande och som är framgångsrikt. Man får heller inte glömma det officiella teologutbyte som sedan flera år äger rum mellan Gregorianauniversitetet i Rom och de islamiska fakulteterna i Turkiet.

De här tecknen på en positiv utveckling tyder vid närmare betraktande dock inte på att de kristnas livsvillkor kommer att förbättras på något avgörande sätt inom en snar framtid eller att den krympningsprocess som de kristna minoriteterna genomgår skulle upphöra. Men ändå är de hoppingivande. Antagligen kommer det i en interreligiös kontext att bli allt lättare för ledare från olika kyrkor och politiker att i ärlig dialog främja den medvetenhet som är nödvändig för att en förändring ska komma till stånd. En förutsättning för detta är dock att man på ett sakligt sätt är uppmärksam på hur situationen faktiskt ser ut.

De kristna i Turkiet är ättlingar till den kristna befolkning som funnits i landet ända sedan antikens dagar. Till följd av den kyrkopolitiska och politiska utvecklingen efter det första konciliet, det fjärde korståget, den islamiska erövringen och slutligen de europeiska statsmakternas allt större inflytande splittrades den i ett flertal gammalorientaliska, ortodoxa och unierade kyrkor. Härtill kom så kallade utlänningskyrkor, alltså den romersk-katolska och den anglikanska kyrkan liksom olika protestantiska och frikyrkliga samfund, som trots att de inte har några rötter i landet ändå stannat kvar.

Under den osmanska tiden kunde kyrkorna i stort sett hävda sig ganska bra, om än i olika grad. Alla led också stora förluster under århundradenas gång. Någon tvångsislamisering eller några befolkningsförflytt-ningar i större omfattning har dock inte förekommit. I det osmanska riket bildade de kristna, som i etniskt avseende var armenier eller greker, på samma sätt som judarna en egen etniskt-religiöst definierad millet (en sorts administrativ enhet), som hade autonomi i religiösa och juridiska frågor. Deras religiösa överhuvud var samtidigt deras representant i alla världsliga frågor. Detta är förklaringen till att den kristna andelen av befolkningen enligt beräkningar som gjordes i början av 1900-talet uppgick till mycket mer än 20 procent inom det område som idag är Turkiet.

Kristna anses inte vara likaberättigade medborgare

Det är huvudsakligen tre faktorer som har reducerat den kristna befolkningens antal till ungefär 0,1 procent: För det första massmordet på armenier under och omedelbart efter första världskriget. Mellan 500 000 och 1,5 miljoner kristna föll offer för mördandet. För det andra det krig som handlade om nationellt oberoende. I det konstituerades den turkiska republiken och den höll också stånd mot en grekisk militär intervention. Kriget slutade med att kontrahenterna gjorde en utväxling av befolkningar – århundradets första etniska rensning i folkrättens förklädnad. För det tredje kan man konstatera att de kristna pressats att utvandra av såväl nationella som religiösa skäl.

Pressen är lika stark i våra dagar. Som ett uttryck för en sammansmältning av turkisk nationalism och sunnitisk islam ses de kristna inte reservationslöst som likaberättigade medborgare. Stat, nation och religion har smält samman till en enhet, något som till exempel EU-medlemmen Grekland inte drar sig för att påpeka. Man glömmer inte heller att den turkisk-muslimska befolkningen fördrevs från Balkan – kanske av religiösa skäl – och att detta inte bara hör till 1800-talets historia utan är en av orsakerna till kriget i Bosnien.

De kristna har visserligen formellt samma individuella rättigheter som muslimerna men lider de facto av avsevärda begränsningar när det handlar om hur deras rättigheter ska tillgodoses. Detta blir särskilt tydligt i allt som gäller religionsfriheten. Fast Turkiet har undertecknat de relevanta internationella fördragen (särskilt Europarådets europeiska konvention till skydd för mänskliga fri- och rättigheter) och avtalen (Europeiska säkerhetskonferensens Helsingforsöverenskommelse från 1975 och dess dokumen) har det en mycket snäv definition av rätten till religionsfrihet. Den har absolut ingen täckning i ovanstående dokument. Enligt gängse turkisk ideologi garanterar den artikel (nr 24 i den turkiska författningen av den 7 november 1982) som reglerar trosfriheten, inte trossamfunden några kollektiva rättigheter. Det är bara den enskilda individens rättigheter som garanteras, alltså ungefär rätten att delta i böner, religiösa ceremonier och helger. Den ger däremot inte trossamfunden någon kollektiv rätt att genomföra sådana evenemang och de har inte heller rätt att underhålla de anläggningar som är nödvändiga för de olika aktiviteterna.

Staten betraktar sig som ansvarig för den sunnitiska islams religiösa angelägenheter, trots att den bejakar författningens grundtanke om att staten ska vara sekulär. Presidiet för religiösa angelägenheter, som lyder direkt under ministerpresidenten, lär för närvarande ha 123 000 statligt avlönade medarbetare. Nybyggnad och underhåll av moskéer, utbildning, tillsättande och hemkallande av muftis, moskéföreståndare (imamer), predikanter (hatip), och böneutropare (muezzin); understöd till islamiska fakulteter, uppbyggande av ett islamiskt religiöst skolsystem, vallfärder till Mecka, inrättande av kurser i Koranen, genomförande av sunnitisk religionsundervisning vid världsliga skolor: allt detta är uppgifter som staten ser som sin uppgift.

Alla andra religiösa samfunds intressen – detta gäller också aleviterna, som utgör 20–30 procent av befolkningen – ignoreras emellertid av staten, som åberopar sig på den sekulära principen. Genom att man låter en uppsjö av rättsliga föreskrifter och olika praxis inom förvaltningen samverka allt efter vad som är opportunt i politiken, kan man försvåra eller helt förhindra att samfundens intressen tillgodoses.

Att någon tillhör en kristen kyrka påvisas genom sifferkoden 31 i identitetshandlingen. Denna praxis är oförenlig med den definition av den sekulära staten av fransk typ, som stod modell för Atatürks tänkande. År 1993 stadfästes den ändå av Turkiets Högsta domstol, som också slog fast att den inte står i motsats till författningen. Den öppnar dörren för olika former av diskriminering i det dagliga livet. Kristna har de facto inte tillgång till högre poster inom förvaltning och militärväsen.

Enligt en regeringsförordning av år 1937 får religiösa stiftelser inneha egendom men inte längre förvärva ny sådan. Denna förordning riktade sig ursprungligen mot de islamiska stiftelserna och var en del av Kemal Atatürks försök att tränga undan islam ur det offentliga livet. Den har aldrig omsatts i verkligheten. 1972 grävde statskassan fram den ur skrivbordslådan och började tillämpa den – fast uteslutande mot de kristna samfunden, vilket innebar en diskriminering. De blev tvungna att organisera allt som hade med förmögenhet i form av det som enligt turkisk lag definieras som en religiös stiftelse. Stiftelserna fungerar som huvudmän för kyrklig egendom. De byggnader och tomter som inte kan bevisas varit samfundens egendom enligt 1937 års lag exproprieras.

Under Lausannefördragets beskydd

Den viktigaste juridiska grunden för de kristna kyrkornas existens är Lausannefördraget från år 1923. Enligt en vitt utbredd uppfattning skyddar det judars, grekers och armeniers autonomi.Faktum är att fördraget i sina skyddsbestämmelser för minoriteter (artikel 37–44) genomgående talar om minorités non-musulmanes (icke-muslimska minoriteter), och alltså är vittomfattande. De rättigheter som regleras av fördraget skulle enligt detta vara absolut oberoende av etnisk tillhörighet.

Men sedan dess har från turkiskt håll den tolkningen slagit igenom att fördraget faktiskt bara skyddar judar och sådana kristna som i etniskt avseende är greker eller armenier. Detta blev möjligt genom att parterna som undertecknade fördraget glömde att skriva in hur fördraget skulle efterlevas. Den turkiska tolkningen hänger samman med den inom folket nedärvda uppfattningen att religiösa minoriteter ska defi-nieras etniskt, precis som när det handlade om millets.

På osmanernas tid grundade greker och armenier varsin med Rom unierad kyrka och varsin protestantisk, vid sidan av de dominerande ortodoxa respektive gammalorientaliska som redan fanns. I princip finns det alltså fortfarande sex ”Lausannekyrkor”, eller närmare bestämt fem efter det att en mycket liten protestantisk kyrka dött ut. Men något effektivt skydd har de ändå inte. Fördraget garanterar nämligen kyrkorna att utöva sin religion och utforma det kyrkliga livet enbart när det sker i de kyrkobyggnader och inom de kyrkliga strukturer som bevisligen existerade vid den tidpunkt då fördraget undertecknades. Bara en del av det som historiskt vuxit fram före 1923 kunde alltså behållas. Men nya strukturer eller anläggningar fick och får enligt denna princip inte skapas, något som är av avgörande betydelse. Alltså syftar till exempel rätten att ha egna skolor bara på de skolor som fanns 1923 enligt turkiskt sätt att tolka lagen.

Samma regler gäller för innehav och underhåll av sjukhus, ålderdomshem och kyrkor. Om ett nybygge inte täcks av fördraget, måste man i varje enskilt fall skaffa en hel mängd myndighetstillstånd, till och med när det handlar om reparationer och förebyggande åtgärder. Det armenisk-apostoliska patriarkatet fick vänta ett år, innan de fick tillstånd att reparera sitt residens, som skadades under den stora jordbävningen i augusti 1999. I jämförelse med situationen för den ekumeniska patriarken, vars residens delvis förstördes under andra världskriget, och som fick kämpa i åtskilliga årtionden för att få tillstånd att återuppföra det, var det ändå en kort tid. I samband med regeringens förhoppningar om att få komma med i EU, kan det – som patriark Bartolomeus vågar tro – ha kommit glädjande förbättringar på detta område under den allra senaste tiden.

De syrisk-ortodoxa och syrisk-katolska kyrkorna, kaldéerna, de romersk-katolska och anglikanska kyrkorna omfattas inte av Lausannefördraget. I detta sammanhang finns dock ett andra betydelsefullt folkrättsligt dokument, som visserligen inte ger den romersk-katolska och den anglikanska kyrkan som sådana någon juridisk grund för deras existens, men som ändå ger rättsligt underlag för några av deras inrättningar. I samband med den officiella brevväxlingen med Frankrike, Italien och Storbritannien – en brevväxling som var en följd av Lausannefördraget – gav Turkiet 1923 garantier för att de religiösa, karitativa och för undervisning uppförda byggnader som underhölls av de ovannämnda staterna, skulle få fortbestå. För de katolska privatskolor som etablerats i Istanbul och som har franska och italienska huvudmän, är detta fortfarande ett folkrättsligt skydd.

Den kristna minoritet, som historiskt varit mest betydande, är den grekisk-ortodoxa kyrkan. Den hade år 1945 ungefär 126 000 troende enbart i Istanbul. Idag finns det bara 1 650. På 1940- och 50-talet tvingade den turkiska staten fram stora utvandringsvågor i samband med den fortlöpande grekisk-turkiska konflikten. Det är värt all beundran att den grekisk-ortodoxe patriarken lyckades bevara sitt säte i Istanbul. Turkiet erkänner honom inte som ekumenisk patriark, alltså som and-ligt överhuvud för över 250 miljoner ortodoxa kristna i hela världen. Snarare anses han uteslutande vara överhuvud för den grekisk-ortodoxa kyrkan i Turkiet, den kyrka som hotar att dö ut.

För att kunna väljas till detta ämbete måste kandidaten kunna visa fram konkreta bevis på att han är turkisk medborgare, och att han fullgjort sin teologiska utbildning i Turkiet. Redan 1991, när Bartolomeus I valdes till ekumenisk patriark, beredde detta honom stora svårigheter. När det är dags att besluta vem som ska bli hans efterföljare, kommer det, som det nu ser ut, att vara i det närmaste omöjligt att hitta en kandidat som uppfyller de statliga kraven. 1971 stängde myndigheterna patriarkatets teologiska högskola – landets absolut enda högre kristna teologiska utbildningsanstalt.

År 1998 spekulerade man om möjligen ett återöppnande förestod. Istället avsattes medlemmarna i stiftelsens styrelse den 30 oktober. Eftersom stiftelsemedlemmar, som en gång avsatts, inte får återväljas, och eftersom myndigheterna åtskilliga gånger gjort sådana ingripanden, kan man bara befara att stiftelsen inte hittar några lämpliga representanter, som kan bevaka dess intressen gentemot myndigheterna. Nu säger man, att chanserna för att den teologiska högskolan ska öppnas på nytt har ökat, sedan Turkiet närmat sig EU. Patriarkatet vägrar att gå med på de turkiska planerna på att låta högskolan bli en del av det statliga universitetet i Istanbul och på så sätt starkt minska dess autonomi.

Den största kristna minoriteten är armenierna. Idag finns omkring 65 000 i Turkiet, 60 000 av dem i Istanbul. Nästan alla tillhör den gammalorientaliska armenisk-apostoliska kyrkan. Vid sidan av den finns den till antalet medlemmar obetydliga armenisk-katolska kyrkan som är unierad med Rom. Patriark Mesrob Mutafyan företräder med energi och skicklighet de angelägenheter som anförtrotts honom av de troende. Den tillförordnade provinsguvernören försökte förhindra att han valdes till patriark genom att hota med fängelsestraff. Han försökte åberopa en föregivet gällande senioritetsprincip och på så sätt få en 73-årig ärkebiskop vald, men denne hade inget stöd bland de troende. Mesrob kunde väljas, sedan ministerpresidenten satt stopp för de lokala myndigheternas rättsvidriga inblandning.

Massmordet på armenierna är tabu

De armeniska kristnas situation karakteriseras till stor del av att massmordet på armenierna aldrig bearbetats och därför utgör en stor belastning. Forskarna använder oftast beteckningen folkmord. Det förnekas officiellt, och ämnet är helt tabubelagt. Västliga regeringars försök att motverka detta genom så kallade armenierresolutioner, väcker starka upprörda känslor och tillbakavisas helt av Turkiet. Varje gång saken kommer på tal svallar känslorna högt. I den hetsiga inrikespolitiska debatt, som pågår i Turkiet, har patriark Mesrob gång på gång offentligt bedyrat, att han vägrar att instämma i utländska ställningstaganden som rör den här saken.

Den syrisk-ortodoxa kyrkans situation är också svår. Av de omkring 200 000 troende som under 1900-talets första hälft bodde i östra Turkiet, finns nu endast cirka 2 300 människor kvar i gränsområdena till Syrien och Irak. Ungefär 10 000 syrisk-ortodoxa kristna bor för närvarande i Istanbul, och resten till största delen i Europa, åtminstone 40 000 av dem i Tyskland. I byarna på Tur Abdin (”Guds tjänares berg”), deras andliga centrum, lever fortfarande mellan 1 000 och 1 200 troende.

Turkiska politiker och också en del utländska observatörer förklarar utvandringen med de tidvis våldsamma konflikter som säkerhetsstyrkorna och det kurdiska PKK haft och har. Konflikterna har haft en omfattning, som närmat sig ett regelrätt inbördeskrig. Men fördrivningen började långt innan det fanns något PKK. Man kan inte heller utesluta möjligheten att den haft religionspolitiska orsaker. Eftersom den syrisk-ortodoxa kyrkan till skillnad från ”Lausannekyrkorna” inte får ha några skolor, så är den enbart hänvisad till sina kloster, då det handlar om att föra det arameiska språket vidare till nästa generation.

I oktober 1997 förbjöd guvernören i Mardin klostren Zafaran och Mar Gabriel att ha religionsundervisning och att undervisa i modersmålet. Om detta förbud inte snart hävs, innebär det dödsdomen över den syrisk-ortodoxa kyrkan i dess östanatoliska hembygd. Att människor behärskar det arameiska språket, Jesu språk, är förutsättningen för att liturgin ska kunna firas och alltså absolut nödvändigt för den syrisk-ortodoxa kyrkans överlevnad.

De syrisk-ortodoxa kristna har nu den sista vägsträckan framför sig, den som kaldéerna – en utbrytning ur den numera icke existerande gammalorientaliska ”Heliga apostoliska kyrkan i det östliga Assyrien” – redan tillryggalade, då de övergav den plats där deras kyrkliga överhuvud hade sitt säte. Det ligger officiellt fortfarande i Dyarbakir. Kaldéerna slog sig ner i Istanbul med målet att så småningom utvandra. För omkring 20 år sedan strandade i sista ögonblicket ett stort upplagt projekt, som handlade om att kaldéerna skulle flytta till Sydamerika. Därefter lämnade de flesta av dem så sakteliga Istanbul. Utom kyrkoledningen finns nu nästan inga kaldéer kvar i staden.

Hur många de infödda romerska katolikerna i Turkiet är, saknas det exakta uppgifter om, men de är i vilket fall som helst mycket få. Förutom detta fåtal kan man hitta rester av olika med Rom unierade kyrkor (armenisk-katolska, syrisk-katolska, grekisk-katolska och kaldéer). De invandrade katolikerna – ofta tyska kvinnor som är gifta med turkiska hemvändare – saknar om man undantar själva Istanbul oftast möjlighet att ha någon bestående kontakt med de katolska församlingar som faktiskt existerar. I den turkiska biskopskonferensen är ärkebiskopssätet Izmir och sex andra stift av olika karaktär representerade.

Till den romersk-katolska kyrkan hör vid sidan av ärkestiftet Izmir de apostoliska stiften Istanbul och Anatolien, det senare med säte i Mersin. Deras biskopar och merparten av prästerna kommer från Italien eller Frankrike och tillhör en ordensgemenskap. Den turkiska biskopskonferensens övriga medlemmar tillhör de unierade kyrkorna. Ordförande är ledaren för det apostoliska stiftet Istanbul, biskop Louis Pelâtre. De sammanlagt sju områden, som har stiftskaraktär, består totalt av färre än 30 församlingar.

Den katolska kyrkans huvudproblem är fortfarande hennes osäkra juridiska status. Det är fler än bara några utländska observatörer som har svårt att helt bli på det klara med vad det innebär konkret. De få armeniska och grekiska katolikerna omfattas av Lausannefördraget, men så är inte fallet med alla de andra. Biskopskonferensen är ingen egen juridisk person och kan inte heller bli det under de rådande villkoren – om man bortser från möjligheten att göra den till en religiös stiftelse enligt turkisk lag. Önskningar om motsatsen bemöts genom att man framhåller den sedan 1937 i författningen förankrade principen om en sekulär stat, där religion definieras som en privat angelägenhet.

Trots allt anses den turkiska biskopskonferensens ordförande i sin egenskap av ledare för Istanbuls apostoliska vikariat av de turkiska myndigheterna ”företräda Vatikanens ambassadör”, sedan den apostoliske nuntien har flyttat sitt säte från Istanbul till Ankara. Detta är visserligen ett helt säkert ovanligt förhållande, men den ger biskopskonferensen en åtminstone någorlunda bärkraftig de facto-status. En sådan halvdiplomatisk status är till nytta och av nöden, eftersom biskoparna i sin egenskap av utländska präster principiellt inte har rätt att fira eukaristin i Turkiet. Denna detalj visar vilken enorm spännvidd som kan finnas mellan en i enstaka fall extremt restriktiv norm och en jämförelsevis generös praxis. Kyrkan har den rörelsefrihet som denna spännvidd ger att tacka för sin överlevnad, men den ger också administrationen andra handlingsmöjligheter om så skulle krävas.

Eftersom biskopskonferensen inte är en juridisk person kan den inte äga kyrkliga byggnader och förestå kyrkliga inrättningar. I alla frågor som rör egendom måste man utan undantag hitta lösningar inom ramen för de turkiska lagarna för stiftelser. Medlemmarna i stiftelsestyrelserna måste vara turkiska medborgare. Av de katolska kyrkorna är den syrisk-katolska den enda som konstituerat sig som en stiftelse enligt turkisk lag. Villkoret för detta var att äganderätten till en tomt i Istanbul, som överfördes till stiftelsen i utbyte mot en tidigare konfiskerad värdefullare tomt, begränsades till en tidsrymd av 99 år.

En omständighet som försvårar de romersk-katolska biskoparnas och prästernas arbete är dessutom att de liksom alla utlänningar – till och med om de vistats i landet i tio år utan minsta fläck eller tadel – regelbundet måste ansöka om att få förlängt uppehållstillstånd. Detta gäller också biskopskonferensens ordförande. Den osäkerhet som blir följden är förklaringen till de katolska biskoparnas tillbakadragna hållning, när det handlar om offentliga ställningstaganden.

I skydd av Lausanne-brevväxlingen av år 1923 har några få katolska skolor lyckats hålla sig kvar. Tidigare fanns många skolor med utländska huvudmän. Den franska och den österrikiska skolan – den senare kommer i åtnjutande av den garanterade trygghet som blev resultatet av Lausanne-brevväxlingen, eftersom den fortsätter traditionen från en tidigare italiensk skola – räknas till de bästa skolorna i landet. S:t Georgsskolan i Istanbul, som till största delen finansieras av den österrikiska staten, drivs av ordensbröder. Bland deras tidigare elever finns ledande turkiska politiker. Också den förre ministerpresidenten Yilmaz var elev i den under sin första gymnasietid. Sedan flyttade han över till den tyska skolan i Istanbul. S:t Georgsskolan har hög status hos den turkiska eliten på grund av sina pedagogiska resultat. Dess rektor försöker utnyttja detta för att göra den till forum för dialogen mellan kristna och muslimer. Av den orsaken står han i kontakt med Istanbuls teologiska fakultet.

Med siktet inställt på ett EU-medlemskap krävs förändringar

Den 1985 grundade katolska tyskspråkiga församlingen S:t Paulus, med centrum i Istanbul, får faktiskt existera. Genom ett avtal med de turkiska myndigheterna är församlingens ledare uppsatt på det tyska generalkonsulatets diplomatlista och kan på så sätt fullgöra sina pastorala uppgifter. Församlingen har ansvar för de människor som är katoliker bland de anställda vid det tyska generalkonsulatet i Istanbul, vid den tyska ambassaden i Ankara och vid olika tyska firmor och också för deras anhöriga och för de tyska kvinnor som tillhör katolska kyrkan bland de uppskattningsvis 35 000, som är gifta med turkiska män. Vid sidan av de pastorala uppgifterna förekommer också enstaka fall, som kräver social omsorg, till exempel när det handlar om hemvändare som ska återintegreras. Församlingen kunde år 1998 skaffa sig nya lokaler, ett glädjande faktum.

Med alla dessa fakta som bakgrund kan man fråga sig vilken framtid den katolska kyrkan i Turkiet kan förväntas ha. En del europeiska katoliker anser, att den romersk-katolska ”utlänningskyrkan” absolut måste knyta banden fastare till de inhemska kyrkorna och definitivt rota sig i Turkiet. Om detta ska kunna ske, är det nödvändigt att utbilda ett inhemskt prästerskap. De italienska kapucinerna har satt upp detta som ett av sina mål. De arbetar på att bygga upp en självständig prästutbildning. Inom ramarna för denna ska den romersk-katolska, den unierade och till och med den syrisk-ortodoxa kyrkan samarbeta, så att deras prästkandidater kan få en gemensam utbildning.

Det arbete som det apostoliska stiftet Anatolien utför inger också hopp. Genom att utnyttja de möjligheter som en utökad turistsjälavård ger, lyckas man här stärka den katolska kyrkans existens i östra och södra Anatolien. De som är troende kristna bland de talrika europeiska turisterna i Turkiet kan gynna den här utvecklingen genom att artigt, tålmodigt och uthålligt förhöra sig om var de kan bevista en gudstjänst under sin semester. Ministern för turism har länge insett att spåren av den tidiga kristendomen också kan utnyttjas ekonomiskt. Denna insikt kan konsolideras på samma sätt som ovan.

Man får inte underskatta betydelsen av förstärkta insatser från Caritas sida. Att Tyskland och Grekland var beredda att ge en så stor katastrofhjälp efter jordbävningskatastrofen år 1999 överraskade många turkar. Det ledde till att man synade fördomar av olika slag i sömmarna, och att marken bereddes för en inre förändring och en större öppenhet mot omvärlden. Eftersom en stor del av den tyska hjälpen administrera-des av Caritas, ökade förutsättningarna för det turkiska Caritas verk-samhet och för ett samarbete med den tyska Caritasorganisationen.

Turkiska politiker intresserar sig för Caritas arbete och deltar vid invigningar av nya institutioner. Rådgivningsprojekt för turkar i Tyskland och i hemlandet kan bli vägledande. Som fallet är i en del islamiska länder i Nordafrika, skulle det förebildliga katolska socialarbetet kunna bidra till en ny uppskattning av kristendomen och till att de turkiska kristnas intressen tillgodoses på ett bättre sätt.

Förutsättningarna för de katolska men också de övriga kyrkornas överlevnadsmöjligheter i Turkiet är förutom det som sagts ovan också att de turkiska definitionerna av vad en rättsstat är granskas, vidareutvecklas och fördjupas. Detsamma gäller innebörden i det vi kallar mänskliga rättigheter och religionsfrihet. Den vittomfattande definitionen av religionsfrihet som en mänsklig rättighet hör samman med både den interreligiösa och den politiska dialogen – framför allt när det gäller det faktum att Turkiet har förpliktat sig att rätta sig efter den människorättsliga standard som gäller i Europa genom att skriva under alla viktiga internationella fördrag och överenskommelser på de mänskliga rättigheternas område.

När den statliga myndigheten för religiösa angelägenheter i maj 2000 i Istanbul arrangerade ett internationellt symposium om frågor som har samband med den Europeiska unionen blev det tydligt att man inom turkisk politik har börjat tänka över vilka följder ett EU-medlemskap skulle få för de religionspolitiska förhållandena i landet. Kyrkliga, samhälleliga och politiska aktörer har uppmanats att medverka till att stat och samhälle i Turkiet blir mer medvetna om det ansenliga behovet av förändringar, så att villkoren för ett medlemskap i EU ska kunna uppfyllas.

Översättning: Birgitta Carlquist