Norska nunnor under manligt ok

Man brukar skämtsamt säga att inte ens den helige Ande klarar av att hålla reda på alla systrakongregationer som finns runtom i världen. Dominikansystern Else-Britt Nilsen har i boken Nonner i storm og stille i alla fall lyckats med att hålla reda på ordenssystrarna i Norge, åtminstone dem som fanns där mellan åren 1857 och 1940. En verklig prestation eftersom det rör sig om 10 olika kongregationer med som mest 560 systrar 1940. Nilsens historik är resultatet av ett projekt som startade redan 1992 med stöd från Norges forskningsråd. De senaste åren har författaren även ingått i det nordiska tvärvetenskapliga projektet ”Det kvinnliga klosterväsendet i Norden 1860–2000. En kvinnlig motkultur i det moderna samhället”. Nilsens bok är den första av en rad publikationer om ordenslivets specifika kvinnohistoria som det nordiska projektet förväntas leda fram till.

Det som är påfallande i Nilsens studie är att hennes forskning spänner över ett så brett fält – alla systrakongregationer i hela Norge under en period av drygt 80 år. För att gå iland med uppgiften har författaren inte bara bedrivit arkivforskning i Norge, Danmark och Sverige, utan även studerat arkivmaterial utanför Norden. Som exempel kan nämnas arkiven i de olika kongregationernas moderhus, Propaganda Fidei (nuvarande Kongregationen för folkens evangelisering) i Rom och Œuvres Pontificales Missionnaires i Lyon.

De tre största kongregationerna i Norge under den aktuella perioden var S:t Josefssystrarna, S:ta Elisabethsystrarna och S:t Franciskussystrarna. Vad gjorde dessa systrar i Norge? De grundade ett efter förhållandena stort antal skolor och sjukhus, där de utförde ett betydande humanitärt pionjärarbete. Detta gällde särskilt sjukvården som ännu under senare delen av 1800-talet var ganska outvecklad. Även hemsjukvård ingick i arbetet. Generalpriorinnorna var angelägna om att ge sina systrar modern, adekvat yrkesutbildning och deras fackkunskaper kom väl till pass inom såväl skola som sjukvård. Samarbetet mellan läkare och ordenssystrar fungerade utmärkt och systrarna blev i allmänhet mycket uppskattade bland de människor de hade att göra med ute i samhället. Detta sammanhängde delvis med att de tog emot alla som vände sig till dem, även dem som inte hade några pengar att betala med.

S:t Josefssystrarna fanns ju även i Sverige vid denna tid och var verksamma vid Franska skolan, medan S:ta Elisabethsystrarna, som kom till vårt land redan 1866, ägnade sig åt hemsjukvård. I Norge antog emellertid systrarnas arbete mycket större proportioner. Det förefaller också som om samhällsklimatet var friare där och gav systrarna fler möjligheter att agera. Mellan åren 1882 och 1937 grundades i Norge 22 katolska sjukhus som alla drevs av ordenssystrar. Motsvarande siffra för de katolska skolorna är 21. Dessa grundades mellan 1857 och 1932 och drevs helt eller delvis av ordenssystrar. I allmänhet rörde det sig inte om några stora institutioner, men de utgjorde ett värdefullt komplement till landets övriga sjukhus och skolor.

Boken har alltså fått titeln Nonner i storm og stille, och om man ser till innehållet är det nog faktiskt stormarna som dominerar, trots att systrarna var mycket uppskattade för sina samhälleliga insatser. Svårigheterna som systrarna hade att kämpa med var av olika karaktär. Livsvillkoren var ingalunda lätta, särskilt inte i början med fattigdom, urusla bostäder, kyla och mörker. Till de hårda livsvillkoren hörde även en ständigt dålig ekonomi. Eftersom systrarnas institutioner inte var vinstdrivande var de starkt beroende av ekonomiskt stöd såväl från den lokala kyrkoledningen som från sina kongregationer utomlands. Men det som verkar ha berett systrarna de största problemen var egendomligt nog kyrkoledningen i Norge. Flera biskopar och präster hade orealistiska idéer om vad systrarna skulle göra. De satsade på oproportionerliga strukturer i förhållande till lokalkyrkans behov och resurser. Systrarna måste ofta värja sig mot alltför stora institutioner och orealistiska ekonomiska åtaganden som biskopar och kyrkoherdar ville pressa på dem. Det är intressant att drottning Josefina vid ett besök i Kristiania 1874 kände sig förpliktad att underrätta S:t Josefssystrarnas generalpriorinna om att det arbete som pålagts systrarna överskred deras krafter. Generalpriorinnorna fick ofta fungera som en sorts ”försvarsadvokater” för att göra det möjligt för systrarna att leva någorlunda drägligt. Inte nog med det, några av biskoparna var också besvärliga att ha att göra med personligt och samarbetsmässigt. S:t Josefssystrarnas ledare i Norge rapporterar följande om biskop Fallize från Luxemburg, som ledde kyrkan i Norge under en lång tid, från 1887 till 1922: ”Jag behöver väl inte, käraste Moder, tala om för er att han (Fallize) är vårt allra största kors; ett taggigt kors fullständigt täckt av törnen … Man undviker att närma sig honom av ständig rädsla för att bli utsatt för en eller annan manipulation. Jag går nästan aldrig ensam till honom” (s. 191). Inte heller biskop Smit, holländare och efterträdare till Fallize, blev något stöd för systrarna. Han hade en blåögd idé om att hela Norge skulle konvertera. De ekonomiska satsningar som skulle föra Norge mot detta storstilade mål var helt proportionslösa och dessutom mycket svårhanterliga för systrarna.

I det ovannämnda nordiska projektet beskrivs systrarnas ordensliv som en kvinnlig motkultur i det moderna samhället. Utifrån Nilsens undersökning kan man uppfatta denna motkultur på flera sätt. Inomkyrkligt blev systrarnas handfasta kontakt med det norska samhället en kvinnlig motkultur i förhållande till kyrkoledningen som var patriarkal och saknade de värdefulla kontakter som systrarna fick genom sin yrkesutövning. Om man vill uttrycka det mer positivt kan man säga att systrarna genom sina yrkesinsatser blev brobyggare mellan Norge och kyrkan.

I det norska samhället bildade också systrarna en motkultur genom sitt hängivna humanitära arbete, även om det fanns lutherska diakonissor som ägnade sig åt liknande verksamhet. Indirekt kom systrarna genom sina institutioner att bidra till kvinnoemancipationen i landet, eftersom dessa institutioner helt och hållet styrdes av kvinnor. Genom att systrarna hörde till internationella kongregationer garanterades de en viss frihet och självständighet. Det var en kvinna – generalpriorinnan – som fattade det yttersta avgörandet när det gällde institutionerna och systrarnas liv. Under den aktuella perioden fick Norge sina första kvinnliga läkare. Dessa var dock ännu inte helt och hållet accepterade och hade svårt att få anställning på de vanliga sjukhusen. Vid systrarnas sjukhus däremot stod dörrarna öppna för de kvinnliga läkarna redan från början. På Vår Frus hospital, S:t Josefssystrarnas sjukhus i Oslo, arbetade en dotter till en luthersk präst som läkare. När hon tillfrågades om varför hon arbetade vid ett katolskt sjukhus, svarade hon: ”Vår frus hospital är det enda sjukhus som har öppnat sina dörrar på vid gavel för oss kvinnliga läkare. Där är det nämligen kvinnlig ledning ända upp i toppen” (s. 200).

Även om systrarna gjorde mycken nytta ur ett samhällsperspektiv och också blev mycket omtyckta på grund av det, innebar deras livsform och livsstil något främmande och obegripligt för norrmännen i allmänhet. Celibatet och de religiösa ideal som präglade systrarnas liv framstod som överdrivna och avvikande. Man kan därför även se själva klosterlivet som en motkultur i samhället, och så är väl fallet även idag.

En företagsekonom skulle säkert kunna bidra med några intressanta reflektioner kring systrarnas arbete som ”affärsidé”. Det handlar ju om en personal som arbetar utan lön och som tar minimalt betalt för sina tjänster, medan kongregationerna, olika missionsinstitut och diverse insamlingsorgan utomlands pumpar in lite pengar när det behövs så att verksamheten kan fortsätta. Den typen av finansiering är kanske också en sorts motkultur, åtminstone utifrån vår tids ekonomism.

Else-Britt Nilsens bok är lättläst och skriven på ett mer skönlitterärt än vetenskapligt språk. Den uppfyller dock vetenskapliga krav genom en gedigen notapparat, käll- och litteraturförteckning, plus en mängd översikter över systrakongregationerna i Norge, grundningsår för sjukhus och skolor, kyrkans administrativa utveckling m.m. Inte minst översikterna vittnar om att det bakom den lättillgängliga framställningen ligger ett mycket noggrant förarbete. Den teoretiskt sinnade skulle möjligen ha önskat lite mer av hypoteser och teorier, men nu har författaren valt en mer deskriptiv, berättande form utan att kvaliteten försämrats. Efter denna aptitretare ser vi fram emot fortsättningen från och med 1940 och framåt.