Den unge Lars Ahlin

Lars Ahlin fortsätter att fascinera litteraturvetare och teologer. Senast framlades vid teologiska fakulteten i Lund en avhandling av Helen Andersson med titeln Det etiska projektet och det estetiska (1998). Och nu har Gunnel Ahlin givit ut en bok om sin mans uppväxt och unga år med titeln Lars Ahlin växer upp. Omslaget pryds av ett foto där Ahlin iförd kostym och hatt står ute i en snötäckt skog. Tiden är helt klart omkring 1940.

Om Lars Ahlins bakgrund och uppväxttid har tidigare rätt mycket varit känt. Det kanske inte ges så mycket nytt i denna bok om de svåra familjeförhållandena och hur Ahlin fick försörja sig som nasare, hur han gick på folkhögskola och studerade en tid på Fjellstedtska skolan. Det är ett Sverige som i vissa stycken redan är mycket avlägset. Den ekonomiska depressionen slog hårt. Familjen Ahlin hade inte råd att resa till storebror Gustav Adolfs begravning när denne tagit sitt liv som volontär i övre Norrland, tidvis hade Lars Ahlin sitt enda par skor hos skomakaren, han fick ta emot gåvor i natura för att överleva, etc. Allt är en nyttig påminnelse om de försakelser ur vilka inte endast bitterhet utan även stor konst kan växa fram.

Det nya med Gunnel Ahlins bok är i stället den stora mängd brev som citeras och som ger en blixtbelysning av den unge Ahlins teologiska intresse, ja, nästan besatthet. Anledningen till att denna bok inte har recenserats särskilt utförligt i pressen kan nog bero på att de flesta recensenter känner sig mycket främmande för den värld som här rullas i ett brett panorama. Ahlins brev är särskilt från 30﷓talets mitt teologiska avhandlingar som kan nå ett omfång på sextio maskinskrivna sidor. Det krävs en inte liten förtrogenhet med den kristna traditionen för att uppskatta dem – även de samtida läsarna kände nog sitt tålamod tryta mer än en gång.

Än värre: den unge Ahlin umgicks flitigt i högkyrkliga kretsar. Det skall kommas ihåg att detta är före den tid då svensk högkyrklighet kom att helt marginaliseras genom sitt ställningstagande i ämbetsfrågan. Vid denna tid upplevdes den ännu som en förnyelserörelse, där betonandet av kyrkan kunde kopplas samman med ett socialt engagemang. Lars Ahlin fick i Gävle kontakt med diakonen Herman Hedberg, sedermera prästvigd, och han tog den arbetslöse pojken från Sundsvall med författardrömmar under sina vingars skugga. Flera unga män fanns i kretsen kring ”frater Herman” och med stor energi försökte han få dem alla till att bli präster. Han introducerade dem i mässa och tidegärd, han fick dem att läsa både äldre och nyare teologi. Han utövade också rent diakonala aktiviteter mot dem: hjälpte dem med mat och husrum, lät dem bo i en stuga han ägde.

Breven till Herman Hedberg bildar den ena stora avdelningen i denna bok. Den andra avdelningen – och den större – utgörs av brev till David Palm, lärare vid Ålsta folkhögskola, där Ahlin tillbragte ett par terminer. Dessa brev är genomgående längre och mera personliga i tonen, de inleds ofta med ”Kära medkristna”. Här lägger Ahlin förbehållslöst fram sina författardrömmar, det är här han första gången formulerar tanken på sitt författarskap som en förbön. Men också de religiösa frågorna delar han med David och Iris Palm. Även dessa var ständigt beredda att rycka ut med en hjälpande hand till Lars, då han var i ekonomiskt beråd.

Det kan knappast sägas att Lars Ahlin hör till den svenska litteraturens största brevskrivare. Den personliga ton som bör utmärka ett brev hotas ofta av de långa, teoretiska utläggningarna, men den försvinner aldrig helt. Roligast är brevskrivaren när han ger inblickar i sin tids kyrkliga verklighet. När han bor i Stockholm tillsammans med sin gode vän Arne Jones – skulptör och blivande professor på Konsthögskolan – är han ofta på jakt efter en fullständig högmässa, då vida mer ovanlig än nu.

Kungsholmens församling kan man ofta lita till, men annars kan det vara svårt. En gång var ”Jossen och Lassen” i Bromma kyrka: ”Jag tror prästen var åtskilligt högkyrklig, han gjorde små ansatser till elevation”. Värre var det i Sundbyberg på själva påskdagen, sedan de först varit i Hedvig Eleonora. ”I detta gudsförgätna Sundbyberg träffade vi på den hemskaste präst vi någonsin hört. O, det var förfärligt! Rysligt! Avskyvärt! Man har svårt att tro på den apostoliska successionens underbara kraft då man får vara med om något sådant … Hade inte Herrens Altare funnits hade vi kunnat tro att vi befann oss i en pingstvänslokal.” Ahlin kunde sin högkyrkliga katekes. Och dagen hade självklart börjat med att de tillsammans bett matutin och laudes.

I regel är tonen mindre uppsluppen. I regel avhandlas viktigare saker än kyrklig skrud och elevation. Luthers teologi seglar snart upp som något stort och angeläget. Ett julbrev till makarna Palm 1938 handlar nästan helt om Luthers teologi och dess renässans i dåtida svensk teologi. Ahlin gör sina preferenser helt klara: ”Evangeliet först. Sedan de ekumeniska symbola, som räddade evangeliet från att gå under i den hellenistiska religionssynkretismens väldiga virvlar. På tredje plats sätter jag Luthers brev till ärkebiskopen av Mainz.” Det tredje valet kan verka förvånande, men får sin förklaring i Luthers omsorg i brevet om ”det arma folket”, som luras att tro att avlatsbreven ger syndernas förlåtelse. Längre fram i brevet heter det: ”Nu skall jag studera. Teologin sätter jag främst. Det är ju härifrån jag fått allt. Det är med teologins hjälp det nya förhållningssättet måste utformas. Modern svensk teologi är oerhört märklig. Det finns ingenting intressantare.”

Präst ville dock Lars Ahlin inte bli. Flera av breven handlar om det dilemma han känner sig stå inför. Herman Hedberg söker med all kraft pressa honom vidare till präststudier, men Ahlin vill inte. Han har en annan kallelse. Konsten kan inte Hedberg förstå: det estetiska intresset hos honom går restlöst upp i liturgin. Men Lars Ahlin för livet igenom med sig ett dyrbart arv från åren tillsammans med Herman Hedberg och hans gelikar: en förståelse för det liturgiska språket och ett teologiskt tänkande i inkarnationens banor. Lennart Ejerfeldt berör detta i sin artikel om Lars Ahlin i Signum nr 7/1988.

Den tidens politiska händelser, både inom och än mer utom Sverige, berörs i breven med lätt hand. Efter krigsutbrottet blir det av naturliga skäl några notiser om detta, både Hitler och Stalin fördöms, men tankarna är på ett annat håll. Intressant nog ser Ahlin sin debutroman Tåbb med manifestet (1943) som en uppgörelse med socialismen. Det är med denna debut som Gunnel Ahlin också sätter punkt för sin framställning. Dessförinnan har hon givit oss åtskilliga exempel på den säregna genre som refuseringsbrev från förlag utgör. Men Ahlin gav inte tappt, hans vänner trodde på honom – särskilt paret på Ålsta – och triumfens ögonblick kom.

I allt är detta en mycket läsvärd bok. Ett stort önskemål inför den fortsättning som vi hoppas på: personregister. En vemodig suck från en recenserande teolog: var finns i dag den svenska teologi som kan inspirera till ett författarskap som Lars Ahlins?