Ett titthål mot påven

Den enda katolska bok jag kunde hitta i den teologiska bokhandeln på baptisternas universitet Baylor i Waco i Texas i april var en nyutkommen bok om Johannes Paulus II skriven av den mest kände av USA:s alla Vatikanambassadörer, Raymond Flynn, som representerade Clinton hos Johannes Paulus II 1993–1997 efter att ha varit borgmästare i Boston 1984–1993. Flynns bok är verkligen ett titthål mot påven med amerikanska ögon. Flynn framstår som den typiske amerikanen när han berättar om några händelserika år då han skulle vara förbindelselänk mellan påven och USA:s president.

Flynn, Clinton, Johannes Paulus: de tre herrarna kan sönderfalla i olika grupper beroende på vilka kategorier man tillämpar. Clinton och Flynn är bägge amerikaner, vilket påven inte är. Johannes Paulus II och Flynn är bägge katoliker, vilket Clinton inte är. Situationen bäddade för spänningar, och särskilt hettade det till under förberedelserna för FN:s omdiskuterade konferens i Kairo 1994 om utveckling och befolkning. Flynns bok om påven utmärker sig inte för djup politisk analys men erbjuder här ett fascinerande vittnesbörd från ett ögonvittne till vad som hände bakom kulisserna när Johannes Paulus II och Clinton drabbade samman så att hela världen skakade. Hans berättelse förtjänar att uppmärksammas och fogas till vårt minne av Kairokonferensen.

Det var fråga om den tredje i en rad FN-konferenser som hålls med tio års mellanrum om både befolkning och utveckling. De första två hade handlat mest om utveckling och föga om födelsekontroll, särskilt 1984 i Mexico City då dåvarande presidenten Ronald Reagan skar ned allt stöd för familjeplanering och födelsekontroll. De som förberedde Kairokonferensen ville utnyttja stödet från den abortvänlige Clinton för att tredubbla de pengar som lades ned på födelsekontroll och för att främja abort som en metod för familjeplanering.

President Clintons sändebud i Vatikanen var Raymond Flynn, demokratisk politiker och tidigare borgmästare i Boston efter att ha varit professionell basketspelare. I abortfrågan var den praktiserande katoliken Flynn inte alls överens med Clinton, men hade hoppats kunna företräda sin president ändå. ”Under valkampanjen hade presidentkandidaten Bill Clinton tonat ned abortfrågan och försökt framstå som moderat … men när han tillträdde visade det sig att han var allt annat än moderat … När jag tog jobbet som ambassadör vid Heliga stolen trodde jag att jag kunde vara en motvikt till de liberaler som fyllde Clinton Gore-administrationen och hjälpa till att bygga en positiv relation mellan Vita huset och Vatikanen. Men när Kairodebatten kom igång insåg jag att jag hade varit naiv … Jag företrädde Clintonadministrationen men höll med Johannes Paulus II.”

Häri ligger hela det drama som Flynn beskriver, och som är desto mer intressant som det visar att en stor del av USA:s befolkning troligen kände sig lika kluven inför Clintons politik som Flynn gjorde – uppenbarligen till och med Clintons egna baptister, eftersom boken intog en hedersplats i en baptistisk teologisk bokhandel.

Flynn berättar detaljerat om hur spänningen stegrades under våren 1994. I april sände påven ett personligt undertecknat brev till alla statschefer i världen och till FN:s generalsekreterare för att övertyga dem om att utkastet till det s.k. Kairodokumentet hotade familjen och därmed mänskligheten. ”Jag blev uppkallad till (utrikesministern) ärkebiskop Tauran som överlämnade ett brev som jag skulle ge till president Clinton. Ärkebiskop Tauran brukade alltid fråga om min familj och berätta vilken opera han sett senast. Men när jag kom in på hans kontor sade han bara: ’Den helige fadern vill att er president skall få detta.’ Det var det kortaste möte jag varit med om.”

En vecka senare sammankallade påven alla de över 150 ackrediterade ambassadörerna för att förklara sin ståndpunkt tillsammans med statssekreterare kardinal Angelo Sodano, utrikesminister ärkebiskop Jean-Louis Tauran, ledaren för påvliga rådet för rättvisa och fred kardinal Roger Etchegaray, och ledaren för påvliga familjerådet kardinal Alfonso Lopez Trujillo. ”När jag gick fram till den helige fadern tog han min hand i sina, såg mig i ögonen och sade: ’Er regering får inte tillåta detta!’ … Jag ville tacka honom för hans moraliska mod att ta upp kampen. Jag ville säga att jag höll med honom. Men det kunde jag inte, för jag representerade den andra sidan. Allt jag kunde svara var: ’Ers helighet, jag förstår.’”

Flynn berättar att han som gammal politiker uppskattade och beundrade påvens kampanj inför Kairokonfrensen. ”Man måste ha ägnat sig åt politik för att förstå vad det kostar att gå ut i blåsväder för något man tror på, särskilt när det inte är populärt och när det finns goda utsikter att ens egen ståndpunkt inte slår igenom. Man måste också ha ägnat sig åt politik för att förstå att man inte övertygar människor om någonting, än mindre i något så laddat som abortfrågan, bara genom att ha rätt en gång och sedan gå hem. Man övertygar dem genom att gå ut varje dag, gång på gång, och tvinga folk att lyssna även om de inte vill. Man övertygar inte genom att vara övertygande utan genom att vara envis. Det var vad påven försökte göra inför Kairo, och jag beundrade honom för det.”

Flynn kallas till Washington för ett planeringsmöte inför Kairokonferensen med Tim Wirth, vice utrikesminister, demokratisk senator från Colorado, som var övertygad om att befolkningsexplosionen var det största hotet mot världen idag. Wirth försökte övertyga Flynn: ”’Detta är inte en religiös fråga. Det är en politisk fråga. Och vi måste gå framåt.’ ’Du har fel’, sade jag till honom. ’Detta är en religiös fråga. Det är en moralisk fråga. Men du har rätt i att det också är en politisk fråga. Problemet är att det är dålig politik.’” Flynn försökte förklara att Clintonadministrationen inte borde göra sig till fiende med katolska kyrkan om den vill genomföra något som har med hälsovård att göra. Resultatet blev att Flynn ströks från USA:s delegation till Kairokonferensen. Därefter vände sig Flynn till Madeleine Albright, som då var USA:s FN-ambassadör, och bad henne låta New Yorks ärkebiskop kardinal John O’Connor förklara katolska kyrkans ståndpunkt för henne. Hon sade sedan till Flynn att hon inte haft tid att göra det.

Påven å sin sida var uppenbarligen mer angelägen om att ta tjuren i hornen än Clinton själv genom ett telefonsamtal som satte Vita huset i gungning. I april ringde Vatikanens utrikesminister ärkebiskop Tauran till Flynn och bad honom komma upp nästa dag. En timme senare ringde Tauran upp igen för att bekräfta mötet och sade att påven stod bredvid honom. Nästa morgon ledde Tauran Flynn förbi schweizergardisterna upp i det apostoliska palatset till påvens bibliotek. ”Påven hälsade varmt på mig, tog ett steg tillbaka och såg allvarligt på mig. ’Ambassadör’, sade han, ’jag tror att jag måste tala mer er president. Jag vet att han är mycket upptagen, men jag vill tala med honom om något som är mycket viktigt både för kyrkan och hela samhället. Vi måste vara en värld som sätter värde på och beskyddar allt liv. Jag ser fram emot att tala med honom om detta. Säg till honom att jag ber för hans familj och det underbara folket i er stora nation.’ Det var allt. Mötet var över.”

Det var en lördag. Tauran sade att han förstod att det kunde vara svårt att organisera ett samtal på grund av veckoslutet, men att påven kunde svara fram till tio på kvällen vilken dag som helst. Flynn ringde genast upp Vita huset och lämnade meddelandet. Några timmar senare ringde han igen för säkerhets skull. På söndagen ringde han till Vatikanen och frågade om Vita huset hade ringt, men det hade det inte. Flynn ringde igen på söndagseftermiddagen, men i Vita huset tycktes alla vara borta över helgen. På måndagen lyckades han tala med en medarbetare i Vita huset som lovade att han skulle undersöka saken och ringa tillbaka. Men han ringde aldrig upp Flynn. På tisdagen klev Flynn på ett plan, flög till Washington, gick direkt till presidentens sekreterare Betty Currie och sade bestämt att han måste träffa presidenten. Han fick vänta hela måndagen. Tisdag förmiddag ringde han upp Tauran, som sade att Clinton inte hade ringt. Tisdag eftermiddag fick Flynn tala med några av Clintons medarbetare på ett sammanträdde lett av Tim Wirth, som sade: ”’Många länder har synpunkter på Kairokonferensen. Men presidenten har gett oss i uppdrag att sköta förhandlingarna med andra länder. Ingen skall få göra lobbying hos presidenten.’ ’Med all respekt’ sade jag till Wirth, ’påven ber inte att få göra ’lobbying’ hos presidenten. Han vill tala med honom.’ ’Över 150 länder kommer till konferensen,’ svarade Wirth. ’Presidenten kan inte ringa upp dem alla. Han kan inte tala med alla statschefer.’ ’Påven är inte vilken statschef som helst’, sade jag till Wirth. ’Han är ledaren för en miljard katoliker i hela världen och 60 miljoner i USA. Jag anser att presidenten måste ringa honom, och jag har kommit hit för att tala om det för honom.’” En diplomatiskt lagd medarbetare löste problemet genom att föreslå att Clinton ringer upp påven av ren artighet, inte bara för att tala om Kairo. Clinton skulle ändå till Rom i juni och kunde säga att han såg fram emot att träffa påven. Flynn släpptes in till Clinton. ”När jag nämnde telefonsamtalet fick jag intrycket att det var första gången han hörde talas om påvens önskemål. ’Det vore verkligen trevligt att tala med honom’, sade presidenten.”

Telefonsamtalet blev av men löste ingenting. I juni besökte Clinton Rom och träffade påven. Efter mötet gick påven fram till Flynn och sade dystert till honom: ”Herr ambassadör, hur blev det så här?” Clinton å sin sida sade hurtigt att de hade haft ”en underbar diskussion.”

I början av september gick Kairokonferensen av stapeln med 15 000 deltagare från 185 länder. Inte bara påven protesterade. Pakistans premiärminister Benazir Bhutto sade: ”Tyvärr innehåller konferensdokumentet flera brister som slår mot hjärtat i många kulturella värden, både i norr och söder, kyrkan och i moskén.” Särskilt hetsig var debatten om paragraf 8.25, som slog fast att alla kvinnor har rätt till abort. I slutdokumentet lyckades Vatikanen och dess allierade få in en mening som sade: ”Under inga omständigheter skall abort främjas som en metod för familjeplanering.” Veckotidningen Time förklarade: ”Påven har vunnit.” ”Men jag tror inte att någon vann i Kairo”, kommenterar Flynn. ”Jag tror att alla förlorade.”

Världens fattiga länder förlorade, förklarar han. Debatten om födelsekontroll tog så lång tid att det inte fanns tid för att tala om utveckling. Vatikanen uppmanade USA och andra utvecklade länder att öka hjälpen till tredje världens utveckling, men motionen avslogs.

USA förlorade. ”Det såg ut som om USA ville använda ångvält för att tvinga på världen åsikten att abort är ett legitimt redskap för födelsekontroll, trots protester från länder och religioner över hela världen.”

”Jag förlorade själv en hel del i Kairo”, berättar Flynn. ”Mitt förhållande till presidenten, Vita huset och UD blev aldrig vad det hade varit. Men Johannes Paulus II lärde mig någonting. Jag har alltid menat att politik är kompromissernas konst. Jag har alltid varit stolt över att jag har lyckats ena människor i frågor där de är oense. Men under stridigheterna kring Kairo visade påven mig att ibland, när det handlar om moral, kan det inte finnas någon kompromiss, inget sätt att ena människor. Man kan bara försöka övertala dem att göra vad som är rätt och be för dem om de inte gör det.”

Raymond Flynn återvände sedan till sin hemstad Boston med sin fru och sina sex barn, som också spelade en viktig roll i kontakterna med påven. Flynn har idag lämnat demokraterna. Han anser att bägge de stora partierna i USA har avlägsnat sig från de kristna väljarna både när det gäller skydd för livet och omsorg om de fattiga. Många katoliker tycks ha röstat på Bush i senaste valet. Katolikerna är den största religiösa gruppen bland republikanerna i underhuset. Flynn är inte bland dem. Han leder nu något som heter Catholic Alliance och är programledare på tv. Efter Kairokonferensen blev inget som förr.