Är de mänskliga rättigheterna historia eller berättelse?

Den som använder sökfunktionen i en biblioteksdatabas och slår på ”history of human rights” får upp sjuhundra boktitlar. Den som därutöver söker uppsatser i samma ämne drunknar i mängden träffar. Självklart samlar sökfunktionen in mer än specifikt historiska perspektiv på mänskliga rättigheter, eller MR som de kallas i många sammanhang. Flertalet träffar är av relativt färskt datum, vilket inte förvånar. Hela mänskliga rättighetsgenren är ny men har ändå nått sådan omfattning att det av och till talas om ”människorättsindustrin”.

Även bidragen till de mänskliga rättigheternas historia ökar. En av de första historiska framställningarna, Willy Strzelewicz: De mänskliga rättigheternas historia – från den amerikanska rättighetsförklaringen till våra dagar, skrevs för cirka 70 år sedan. Bokens underrubrik till våra dagar ska läsas som 1940-talet. Boken lär ha tillkommit medan författaren höll sig gömd undan Gestapo. Strzelewicz uppdaterade senare sin bok, och den är fortfarande använd som kurslitteratur vid svenska universitet.

Nu har folkrättsprofessorn Ove Bring publicerat ett magistralt arbete i samma ämne på drygt sjuhundra sidor, men med ett helt annat upplägg än klassikern av Strzelewicz. Boken ger fyra helt skilda perspektiv på de mänskliga rättigheternas historia: tiden före de moderna mänskliga rättigheterna, den moderna tiden med tonvikt på de mänskliga rättigheternas genombrott under 1900-talet och särskilt efter andra världskriget, skönlitteratur som spegel av problematiken med mänskliga rättigheter samt slutligen ett antal initierade betraktelser över speciella mänskliga rättighetsfrågor som äganderätt, dödsstraff, kvinnors rättigheter, islam och yttrandefrihet och rätten att häda det heliga.

Just bidragen om de mänskliga rättigheternas moderna historia och de särskilda betraktelserna utgör bokens tyngsta bidrag och är förmodligen de delar av boken som ger läsaren bäst behållning. Ove Bring visar att han behärskar sitt stoff suveränt. Det är en njutning att läsa hans beskrivningar om hur den ena internationella överenskommelsen efter den andra tillkom för att hindra upprepning av kolonialismens, imperialismens och nazismens förbrytelser mot individer, grupper och hela folk, men också hur segrarmakten Sovjet manövrerade för att inte bli alltför bunden av det nya regelverket. Bring serverar hårda historiska fakta om förhandlingar, framgångar, kompromisser och misslyckanden. Han behärskar suveränt de mänskliga rättigheternas moderna historia, och han ger mycket till en läsare som saknar specialkunskaper. Så långt är Ove Brings historia över de mänskliga rättigheterna alldeles utmärkt.

När vi kommer över till det avsnitt, där Bring belyser de mänskliga rättigheternas historia med material från skönlitteraturen, tar han ett intressant grepp. Han analyserar ett antal författares syn på rättigheter och förtryck. Det är fängslande läsning, men vad har skönlitterära framställningar för betydelse för något så särpräglat som mänskliga rättigheter? På vilket sätt har till exempel Orwells 1984 eller Karin Boyes Kallocain bidragit till de mänskliga rättigheternas historia? De litteraturhistoriska perspektiven må kittla en läsares nyfikenhet som bakgrundsbrus, men är litterärt bakgrundsbrus betydelsefullt för förståelsen av mänskliga rättigheter? Man kan säkert ha delade meningar om detta. Det finns inte samma sting i detta avsnitt som i de tidigare nämnda, även om valet av perspektiv visar, hur självständigt, rent av egensinnigt, författaren berättar sin historia.

Det är i de första tvåhundra sidorna som framställningens frågetecken ligger. Ove Bring följer som nämnt de mänskliga rättigheterna tillbaka i historien, men hur långt är det rimligt att försöka spåra och frilägga föregångare till vad som senare blev idén om mänskliga rättigheter? Bring är inte bangen utan börjar vid Eufrat och Tigris för fyratusen år sedan, fortsätter till Egypten, Indien och Kina, stannar till ordentligt i Grekland, passerar Rom rätt snabbt, ägnar en hel del utrymme åt islam och gör sedan nedslag i Magna Charta, de nordiska landskapslagarna, mogulernas religionspolitik, naturrätten och oppositionen mot den spanska indianpolitiken i Sydamerika. Det blir många disparata berättelser på tvåhundra sidor; författaren gör ett urval, plockar enstaka exempel för att visa på likheter med moderna regler för mänskliga rättigheter.

Varför är just dessa exempel relevanta? Går det att av enstaka exempel från Babylonien på 2000-talet f. Kr. eller Indien på 1500-talet sluta sig till att babylonier eller mogulkungar formulerat idéer som i varje fall liknat mänskliga rättigheter? Det går inte. Likhet är inte identitet. Om rättssystemen i Babylon, Indien, Aten eller Rom byggdes på principer om ordning och förutsebarhet, så ger det inte anledning att dra slutsatsen att rättens aktörer företrädde perspektiv som har med de mänskliga rättigheterna att göra. Både Aten och Rom var renodlade slavsamhällen, de fria ägde rättigheter, slavarna saknade dem. Eller ett annat exempel. Den spanska inkvisitionen sände fritänkare och kättare till bålet men använde sin tids ledande processkonst för att få offren dömda. Ordning och reda i rättskipning och rättsdoktrin innebär inte nödvändigtvis att föreställningar om mänskliga rättigheter ligger under rättens yta.

Frågan är varför Ove Bring berättar historien på ett så egensinnigt sätt. Han skiljer sig från exempelvis Strezelewicz, som börjar då rättstexterna talar om människans och medborgarens rättigheter. Varför denna ambition att söka de mänskliga rättigheternas källor oavsett hur tunna och spröda källbeläggen än är? Det kan men behöver inte nödvändigtvis bero på att Ove Bring, i likhet med många andra jurister, betraktar rättens historia som resultat av i första hand rättsidéers genomslag. Somliga rättsvetare talar om ”rättsidéns” utveckling över tiden, som om ”rättsidén” i bestämd form faktiskt lever ett eget liv och vid bestämda tillfällen låter sig materialisera i konkreta rättsregler.

Denna tankemodell kan även varieras på så sätt att man i rättshistorien anser sig kunna identifiera enskilda historiska företeelser som förelöpare, ”prenotioner”, för senare tiders rättsregler. I båda fallen ligger det ett evolutionistiskt synsätt bakom historiesynen. Bygger man sin rättshistoriska framställning på förutsättningen att rättsregler i dag kan spåras som idéer långt tillbaka i tiden och i många olika kulturer, ja, då är det rätt naturligt att lägga upp den resrutt genom de mänskliga rättigheternas historia som Ove Bring gör. Men den läsare, som inte ser sambanden mellan disparata exempel i tid och rum och vår tids mänskliga rättigheter, har svårt att tro på berättelsens bärande meningsfullhet. Recensenten får nog tyvärr räknas till den grupp klentrogna som har rätt svårt att se prenotionerna som talande uttryck för de mänskliga rättigheterna som rättsidé under historiens långa lopp.

Så till sist en kort reflexion: Är de mänskliga rättigheterna naturrätt, eller är de bara överenskommelser mellan stater och intressegrupper?

Om vi å ena sidan tror att regler för mänskliga rättigheter är naturrättsliga till karaktären, så ansluter vi oss till en föreställning, som förmodligen finns mer eller mindre genomtänkt i bakhuvudet på många mänskliga rättighetsidealister (till vilka recensenten nog själv får räkna sig): Människans rättigheter gäller oberoende av tid och rum, de gäller alltid och överallt, de gäller som var de naturrätt. Men de teoretiska invändningarna kommer som brev på posten: det går ju inte ens att enas om naturrättens innehåll.

Om vi å andra sidan betraktar de mänskliga rättigheterna som en internationell rättsordning byggd på överenskommelser mellan stater, så godtar vi, vare sig vi vill eller inte, att de mänskliga rättigheterna är underkastade tidens växlingar, att nya rättigheter kan tillkomma och gamla försvinna. Vågar vi tro att även människans rättigheter är lika begränsade till tid och rum som annan lag?

Tänk om författaren kunde ta upp dessa synpunkter till diskussion i nästa upplaga av boken.

Rolf Nygren är professor emeritus i rättshistoria vid Uppsala universitet.