Den fjärde vise mannen

Lotta Lotass har en ganska säregen författarprofil. Hennes produktion är omfattande men når sällan större läsekretsar. Ibland gör hon avantgardeprojekt i en upplaga på 500 exemplar – så många läsare anser hon sig ha. Till dessa experiment hör en telexremsa med en framklickande prosatext (den lär också finnas som film, bokstav för bokstav) och en box med oordnade och onumrerade häften, en roman som läsaren själv blir medskyldig till. Till avantgardet kan man också räkna de sviter med bildtexter hon publicerat på nätet (tillgängliga via autor.se/autoreter.htm). Den första utgjordes av textsatta sällsamma vykort med motiv från Nordamerikas redwoodskogar och de män som avverkade dem. Den senaste, från 2011, heter Nya dikter, och dess tonläge ligger ganska nära den roman som nu utkommer på konventionellt sätt och på ett stort förlag.

Motiven i böckerna (för enkelhets skull kallar vi dem böcker) är inte heller vad man förväntar av en kvinnlig författare i karriären. Det självbiografiska är frånvarande, och inga ”kvinnliga” teman går att upptäcka. Om det finns några gemensamma drag i hennes böcker är det storstilade och gärna misslyckade manliga projekt. Krigets fasor dominerar ett par romaner. Hon har intresserat sig för flygning och rymdfärder. Hennes senaste scenpjäs skildrar den första expedition som nådde toppen av Mount Everest på 1920-talet, en bragd som fördunklades av att ingen av deltagarna överlevde och – i denna extrema tävlingsbransch – där man inte ens vet vem som först satte sin fot på toppen. Hon har också format ett drama kring ett tragiskt öde som Nobelpristagaren och den storslagne ingenjören Gustaf Daléns, han som uppfann ett sinnrikt system för fyrar som användes i hela världen men som själv blev blind vid en explosionsolycka. Pjäsen består av en mycket vacker dialog mellan Dalén och själva Ljuset, något som pekar in mot en av beståndsdelarna i vad man kan kalla Lotta Lotass existentiella topografi. Det starka stjärnljuset har en huvudroll i hennes nya bok. Om inte P.O. Sundman hade skrivit en stor roman om S. A. Andrée hade han varit ett självklart ämne för Lotta Lotass. Hon har skrivit en essä om Finn Malmgren, polarforskaren som omkom under Nobile-expeditionen i slutet av 20-talet – experten på havsis som själv frös ihjäl i sin ”isgrav”. Jag anar att hon gärna skulle skriva roman också om honom.

Om storslagna men tvetydiga expeditioner handlar också årets roman Konungarnas tillbedjan, en text som lämnat varje rest av realism bakom sig för att i stället långsamt röra sig genom mytens landskap. Klarare än förr ser man i denna roman de religiösa grunderna för författarskapet. Texten är gjord så att den inbjuder till eller nästan avkräver sin läsare utläggning och meditation. Den är också en sorts predikan. Utan läsarens tänkande motstämma förblir den tom men mycket vacker, ungefär som den väldiga klockklang som inleder och avslutar den. Texten öppnar sig mer än villigt för exeges med sitt arkaiska språk och sina neologismer, sina tre (eller fyra) utstuderade variationer på samma tema, sina skiften av symboliska träd och mantelfärger representerande olika personlighetstyper. När den mot slutet växlar fokus och vänder upp och ner på sitt existentiella universum ropar den fram sin läsares kunskaper om och ställningstaganden till det specifikt kristna. Kritiken har fäst sig vid det arkaiska och högtidliga i texten och kallat dessa drag för ”kristna”. Brytpunkten finns dock någon helt annanstans, och jag återkommer till den.

Annan konst och litteratur klingar förstås med i en bok med motiv hämtat från Bibeln. Otaliga är målningarna av de vise männens tillbedjan, och de har spelat roll för Lotass text. Fiktionsproduktionen kring dem började redan i urkyrkan när de vise männen från Östern först blev tre, sedan tre kungar och så småningom fick namnen Kaspar, Melkior och Baltasar. Men också många senare berättelser har dragits till samma motiv. Michel Tourniers roman De vise männen översattes av C.G. Bjurström 1982 under en tid då författaren ständigt nämndes som Nobelpriskandidat (vilket inte är någon garanti för evigt litterärt liv; i dag är han nästan bortglömd). Boken är en fri gestaltning av de tre vise männens berättelse i Matt 2:1–16, och Tournier rör sig – på samma sätt som Pär Lagerkvist i sina sena romaner – rakt genom evangelietexten utan att skada den. Men Tournier utnyttjar också en gammal legend om den fjärde vise mannen som inte kom i tid, hamnade i saltgruvorna vid Döda havet och inte kom fram förrän vid Jesu död. I romanen blir han den förste som – utan att veta det – tar emot nattvarden innan han förs till paradiset av de två änglar som stöttat hans sista vandring mot Jerusalem. Tournier anger ett par tidigare versioner av berättelsen om denne Taor av till exempel Henry L. Van Dyke, en bok som finns i ett par svenska upplagor. En annan variation på motivet finns i Karl Ragnar Gierows drama Den fjärde vise mannen från 1970, en pjäs som var ett halvsekel för gammal redan när den trycktes och här kanske nämns för sista gången i svensk press innan den lämnar solsystemet. När Lotta Lotass har komponerat sin roman vilar hon på stabil traditionsgrund i legender och skönlitterära berättelser, men jag tror att hennes närmaste förlaga varit Tourniers bok även om den är fabulerande och vidlyftig medan Lotass version är hårt stiliserad och nästan hymnisk i sitt språk. Till exempel passerar de första tre vise männen den saltöken där Tourniers fjärde vise man tillbringar sitt liv i saltgruvorna hos ”sodomiterna” – platsen är av tradition knuten till de förstörda bibliska städerna Sodom och Gomorra, och Lotta Lotass talar till och med om den sortens ”saltstod” som Lots hustru förvandlades till.

Bokens ”handling” är lätt att sammanfatta. En klosterliknande samling av astrologer väntar sedan urminnes tider på den stora stjärnan. När den kommer utgår bud till tre olika konungar som beger sig av för att söka upp den nye konung som stjärnan förebådar. De tar olika vägar men förenar sig nära målet. Stjärnan stannar över ett stall. Men själva den tillbedjan som följer markeras av ett tomt uppslag omgivet ordet EPIFANIA. Hyllningen sker i textens frånvaro. Detta är en vacker bild för vördnad och tillbedjan; den sker utanför språkets gränser. Efter hyllningen av den nye konungen lever och dör de tre konungarna tillsammans. Deras riken och makt var av en gammal och förlegad sort. Deras kvarlevor läggs i ett praktfullt skrin kring vilket en katedral blir byggd där de dyrkas som helgon. Man kan kanske tänka sig Födelsekyrkan i Betlehem som en avlägsen konkret förebild.

I själva verket avsätter de tre konungarnas erfarenhet av det heliga inga spår i världen. Det är den fjärde vise mannen som gör gott, som använder sina gåvor avsedda för den nye konungen till att hjälpa de fattiga och sjuka. Först i denna berättelse blir andra människor än de uppdrags- och traditionsstyrda konungarna synliga i romanen. Mot det heligas tomhet ställs barmhärtighetens öppenhet. När prologens bånglande klockor återkommer i bokens slut hyllar de kanske mera den fjärde vise mannen än de första tre. Häri ligger romanens enda tvetydighet, och tvetydigheter kräver vi alltsedan romantiken av litteraturen. En modern estetik skulle bedöma Konungarnas tillbedjan som monoton och utan motsättningar. Frågan är om den kristna predikan om barmhärtighet – det som kritiken ofta missat – som bryter fram i den fjärde vise mannens gestalt räcker för att göra boken till en verkligt intressant modern roman. Det är dock nog så stimulerande och överraskande att följa alla de andra spår som är utlagda genom texten.

Magnus Ringgren är kulturjournalist och kritiker, Uppsala.