”Är inte livet mer?”

”I hela mitt liv har jag lärt människor konsten att leva. Det skulle kännas viktigt om jag nu kunde lära dem att dö” sade den amerikanske kardinalen Joseph Bernardin inför sin förestående cancerdöd i november 1996 Han var då 68 år gammal. Kardinal Bernardin var kanske den mest namnkunnige av de nordamerikanska biskoparna. Han innehade en ledande ställning i biskopskonferensen och var dess generalsekreterare under många år. Han bar huvudansvaret för de amerikanska biskoparnas herdabrev War and Peace, ett mycket uppmärksammat dokument om freden. Artikeln som Signum nu presenterar skrev han sommaren 1996, då han ännu hade hopp om att överleva sin cancersjukdom. Han skrev den som ett bidrag till en serie, How Can I Find God, som tidskriften America initierade 1995. Han berättar om sin egen tro rasen också om den traumatiserande erfarenheten att bli oskyldigt anklagadför pedofeli. Det är en ödmjuk människa som här enkelt och lågmält talar direkt till sina läsare.l

Hur finner man Gud? Frågan är så enkel och ändå så djup. Jag skulle vilja besvara den genom att komma med några funderingar omkring min egen resa i tron, hur jag till sist fann Gud. Det är ingen större skillnad mellan ert liv och mitt. Mitt speciella ansvar som biskop kanske skiljer sig från era ansvarsområden, men jag står oundvikligen inför samma grundläggande mänskliga frågor som ni. Jag blir översköljd av arbete i min tjänst som biskop. Stundtals blir jag förvirrad och desorienterad av snabba förändringar både i samhället och runt om i världen. Så det är lika lätt för mig som för någon annan att gå vilse på den kristna vägen. Liksom ni har jag ibland undrat: ”Är inte livet mer än så här?” Sökandet efter Gud och en uppriktig önskan att leva efter hans evangelium har präglat mina 44 år som präst och 30 år som biskop. Men hur ofta har jag inte haft en känsla av att mitt sökande snarare har lett mig in i mörker än in i ljus. Jag har känt mig sargad och bombarderad av problem som haft att göra med min prästtjänst. Det har ofta känts som om jag gått vägen fram ensam.

En dag, när jag fortfarande var ärkebiskop i Cincinnati insåg jag att jag ständigt uppmanade andra att be båda ofta och dagligen. I mina predikningar återkom jag gång på gång till hur viktig bönen var och hur betydelsefullt det var att ha en nära relation till Gud. Men själv avsatte jag inte tillräckligt med tid för bön. En kort tid därefter åt jag middag med några prästvänner, som själva var bönens människor. Jag berättade om mina svårigheter för dem. De rådde mig att ta fasta på min längtan efter tillräcklig och väl använd tid för bön. För den kristna tron är detta helt nödvändigt. sade de med eftertryck.

Som tur var följde jag deras råd. Med deras uppmuntran och stöd bakom mig beslöt jag att ägna en timme varje dag åt bön – den första timmen på morgonen innan stressande arbetsuppgifter satte klorna i nio. Förutom att jag ber rosenkransen och tidebönerna läser jag bibeln som utgångspunkt för min meditativa bön.

Under den första tiden med denna nya bönerutin började jag inse hur ofta jag hade letat efter Gud på helt andra ställen än mitt i den vardag jag just befann mig i. Jag blev medveten om att jag ofta försökt att flv från de svårigheter och det lidande jag dagligen mötte som präst.

Jag hade en tendens att tro att min prästtjänst bara berörde mig och inte Gud. Kort sagt, jag insåg så småningom att jag inte går ensam. Gud är med mig. Genom sitt ord hjälper han mig att hålla mig på den rätta stigen. Genom brödsbrytelsen varje dag mättar den uppståndne Herren den djupa längtan och hunger som finns i mitt hjärta och i min ande. Och den heliga Anden ger mig allt jag behöver för att jag effektivt ska kunna utföra mina prästerliga uppgifter.

Jag kan försäkra er att mitt sökande efter Gud fortsätter. Men jag söker inte längre vida omkring. Min längtan leder mig in i de mest fördolda gömslena i min hjärta, där jag har lärt mig att vara stilla och lyssna till hur Herren talar till mig i det som händer och i människor omkring mig. Jag har så småningom blivit medveten om Herrens närvaro där jag förr upplevde hans frånvaro. Genom bönen har jag fått en mycket större självkännedom och också lärt mig att acceptera mig själv bättre.

Jag har även lärt mig att känna igen honom i de ”främlingar” jag möter på min väg, det vill säga i mina medvandrare på pilgrimsresan. i alla mina bröder och systrar. Jag vet att vi är förenade i samma sökande, samma problem och samma djupa längtan. Av en del kan jag lära mig mer om Herren Jesus och hans evangelium. För andra förkunnar jag det glada budskap som jag har hört och fortfarande hör.

Under de senaste åren har jag ständigt försökt att förena mig med Gud i bönen, så att ingen del av mig själv och mitt liv hamnar utanför gemenskapen med Herren. Sökandet efter förening med honom har varit en spännande, livgivande erfarenhet, en erfarenhet som burit mig.

Speciellt under de senaste två och ett halvt åren har den dagliga bönen varit min styrka i två sinsemellan mycket olika händelser som drabbat mig. Båda är för övrigt vitt kända.

Först var det en anklagelse att jag många år tidigare skulle ha förgripit mig sexuellt på en pojke i en förberedande seminarieutbildning, en pojke vid namn Steven Cook. Själv visste jag att anklagelsen var falsk. men den blev snabbt en ”cause celèbre” både i USA och runt om i världen. Trots att jag var oskyldig var min förödmjukelse och förlägenhet total: ännu viktigare var att min prästtjänst sattes på spel, åtminstone tills anklagelsen togs tillbaka. Innan Steven dog försonades han och jag. Det var en stark försoning präglad av bön.

Den andra händelsen inträffade i juni 1995, när jag fick veta att jag hade en malign levertumör. Några dagar senare genomgick jag en stor operation som följdes av intensiv strålbehandling och kemoterapi. Den oväntade nyheten att jag hade en aggressiv form av cancer innebar att jag var tvungen att inse att jag kanske snart skulle dö. Just nu har jag ingen cancer, men mitt perspektiv på mitt liv och min prästtjänst har fördjupats. Jag har stått inför döden på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare.

Det var huvudsakligen min tro som gjorde det möjligt för mig att med positiva förtecken ta itu med det som hände mig. När jag stod inför dessa trauma kände jag bokstavligen Guds närvaro. Det var som om Gud sade till mig: ”Jag ska inte överge dig. Jag ska gå med dig och hjälpa dig genom allt detta.”

Den upplevelsen har inneburit att mitt liv förändrats oerhört mycket. Jag finner fortfarande Gud i händelser och människor i vardagen och speciellt i stunder av rädsla. ångest. smärta och lidande. Den korsfäste och uppstandne Herren Iesus har blivit en intim del av mitt dagliga liv. Han är källan som ger mig styrka, mod och hopp.

Översättning: Ylva-Kristina Sjöblom

1. Kardinal Bernardins uppsats finns med i en bok med titeln How Can I Find God: Triumph books/Liouori Publications.