Språkets makt och maktens språk

Retoriken är ett ämne som först på senare år har fått en renässans i Sverige. Det finns en nyinrättad professur i retorik, det finns gott om kurser och nya böcker i ämnet. Ändå har väl inte vältalighetens och välskrivandets konst fått den plats i det allmänna medvetandet som det förtjänar. I andra länder har retoriken sedan länge uppfattats som en naturlig del av högre utbildning. I USA är det vanligt att ett universitet har ett helt Department of Speech. Som det heter där, ingår det i den demokratiska traditionen att varje medborgare har rätt att få sin röst hörd i det offentliga livet, och ett sådant ideal kan inte realiseras utan tillgång till språklig utbildning.

Det finns i dagens Sverige många tecken på att språkkunskapen och formuleringskonsten är i behov av förnyelse. Vi vet alla hur svårt det är för invandrare i Sverige att få ett arbete eller en position i samhället om de inte behärskar språket till fullo. Hur skall man kunna argumentera för sin sak om orden inte räcker till och den bristande syntaxen genast försätter en i ett hopplöst underläge? Hur skicklig, kunnig och klok man än må vara, står man sig slätt om man är språkligt handikappad och inte kan uttrycka sin mening klart och övertygande. Det har också många svenskar fått erfara utomlands, även om många bland oss tror att man klarar sig överallt med en hackig husbehovsengelska.

Även den som talar på sitt eget modersmål kan möta liknande problem, eftersom språket har så många nivåer och tillämpningsområden. Att göra sig gällande i dagens samhälle kräver en språkfärdighet långt utöver den elementära. Den populistiska uppfattningen att var och en bör få uttrycka sig på sitt eget vis är naturligtvis enfaldig. Makt och inflytande vilar i hög grad på språket och på förmågan att utnyttja det för egna syften. Den politiker som vill vinna sympati genom att tala som ”vanligt folk” är i själva verket rejält språktränad. De förment folkliga uttryckssätten är retoriska knep för att vinna gehör; det är maktens språk förklätt till vardaglig enkelhet.

”I han makten, jag har språket, jag har språket i min makt.” Så kunde Strindberg säga, som med sin blotta litterära talang behärskade den offentliga debatten. Men för många, också i dag, gäller det omvända. Den som inte har språket i sin makt är därigenom maktlös. Det är inte nog att ha rätt i sak, inte heller att kunna uttrycka sig expressivt. För att göra intryck på maktens representanter gäller också att tala rätt sorts språk.

Låt oss ta ett vardagligt exempel ur TV-nyheterna, fingerat men ändå lätt igenkännligt. En ensamstående mor behöver handikapphjälpmedel för sin dotter. Hon har vid olika tillfällen vänt sig till myndigheterna men utan resultat. Hemma hos sig talar hon livligt och med känsla till intervjuaren, om sina dagliga ansträngningar, om sin ständiga trötthet, om sin frustration över att inte se någon ljusning i sin situation. Ny bild med myndighetspersonen i fråga, bakom ett skrivbord och med rader av pärmar på hyllan bakom ryggen. ”Vi känner mycket väl till det här ärendet”, heter det. ”Vi har tagit upp frågan vid flera sammanträden, men enligt vår bedömning föreligger inget skäl att bevilja hennes ansökan.” Naturligtvis gör ett sådant program intryck på den gemene tittaren. Mamman framstår som sympatisk och väcker medkänsla, myndighetspersonen däremot som formell och kallsinnig. Vad man kanske inte omedelbart tänker på är att de båda talar helt olika språk, och att det är här som en stor del av problemet ligger.

Mamman talar ett språk som vädjar till känslorna och som just därför är maktlöst. Myndighetspersonen talar maktens språk som är helt utan känslor. Journalistiken, i detta fall TV, kan fungera som förmedlare och kanske kan väcka en opinion till mammans förmån, men det finns ingen garanti för att det leder till någon framgång. Vad som egentligen är en sakfråga förvandlas alltför lätt till sentimentalitet. Vad mamman i första hand behöver är inte allmän medkänsla, som är en flyktig och osäker hjälpare i nöden. Däremot behöver hon få hjälp med utformningen av en argumentation, vars teknik hon inte själv behärskar.

Reportage av denna typ väcker en annan fråga. Varför måste svenska beslutsfattare tala och skriva ett helt känslobefriat språk, typ Bosse Ringholm vid en känd presskonferens? Språket fungerar som en sköld mot oväntade frågor, och de nötta standardsvaren har till uppgift att framhäva maktens orubblighet gentemot utomståendes oinitierade invändningar. ”Vi har fattat vårt beslut i demokratisk ordning.” ”Vi följer gällande bestämmelser.” Detta är naturligtvis ett språk som gör den maktlöse än mera maktlös. Man upplever sig inte stå i kontakt med en levande människa utan med ett opersonligt maskineri som av någon anledning kallar sig demokratiskt. Och visar man från maktens sida en mera mänsklig attityd, vilket händer, kan misstanken alltid inställa sig: är detta ärligt menat, eller är det också en del av det retoriska spelet?

Sådant påstås ibland bero på skillnaden mellan manligt och kvinnligt språk, men detta leder här tanken på avvägar. Det är faktiskt inte så att männen alltid är överordnade och kvinnorna underordnade. Vi har alla sett och hört hur kvinnor behärskar maktens språk lika effektivt som män. Å andra sidan möter man ett maktlöshetens språk också hos männen, om också inte lika uttrycksfullt som bland kvinnor. En undertryckt emotionalitet och en oförmåga att behandla problemen rationellt är ingenting ovanligt hos män.

Kombinationen av en bristande språkvana och ett emotionellt förhållningssätt resulterar i en förlamande maktlöshet. Låt oss än en gång ta en titt i TV-rutan. Vid naturkatastrofer, barnarov eller industrinedläggningar brukar intervjuare oupphörligt återkomma med en och samma enfaldiga fråga: ”Hur känns det nu?” Och svaret är lika givet: ”Det känns för jävligt.” Hur gärna ville man inte höra andra frågor: ”Vad anser ni att man bör göra nu?” ”Vad har ni för möjligheter att gå vidare?” ”Vilka konsekvenser bör vi dra av det som har inträffat?” Hur gärna ville man inte också höra detta följas av ett intelligent svar med försök att analysera läget, men detta brukar omöjliggöras av själva frågan. Massmediernas fokusering på oartikulerade känslor i stället för på förnuftet bidrar till att människor framstår som än mera uppgivna inför det som drabbar dem: inte som personer med tankeförmåga och vilja utan som passiva offer och föremål för en slapp medkänsla.

För dem som innehar makten är språket ett verksamt medel att öka den. Den som behärskar språket har, som vi vet, rikliga möjligheter att påverka opinionen enbart genom att finna de ord som behövs för att vinna medhåll. Vi möter det dagligen: ibland är medlen subtila, ibland grova, men i vilketdera fallet handlar det om att läsare och tittare skall manipuleras med trendiga och suggestiva vändningar. Så brukar reklamen beskrivas, men detta slag av otillbörlig påverkan finner vi lika mycket hos politiker och journalister. I detta spel ingår också att förtiga sådant som inte passar till den egna argumentationen. Konsten att genomskåda sådant ingår i en retorisk utbildning och bör läras ut redan i skolan.

En intressant variant på detta tema mötte vi nyligen i ett TV-program om DN-debatts dominerande roll i svenska medier. Artiklar som publiceras där får omedelbart genomslag i medierna eftersom de genom sin blotta placering ges en första prioritet. Debattsidans författare har självklart en språklig kompetens men också makt och krav på att bli hörda. DN:s chefredaktör uttryckte saken på ungefär följande vis: insändare är till för att människor skall få uttrycka vad de tycker. Debattsidan är till för dem som har relevanta kunskaper i sitt ämne och genomtänkta åsikter.

Insändarna ger med andra ord luft åt individuella känslor och meningar och påverkar ingen. Ledande opinionsbildare har däremot tillgång till en gemensam diskurs och en gemensam retorik. De förstår och känner varandras språk, även då inte åsikterna sammanfaller, och de tar för givet att deras åsikter blir hörda. De utgör vad vi brukar kalla en elit. Men den som inte tillhör eliten, som har ett avvikande perspektiv eller intresseområde, och framför allt den som talar ett annat språk, ställs utanför det offentliga samtalet. Det är en situation som inte rimligen kan kallas demokratisk.

Den totala språkdemokratin, där var och en har lika talan i det offentliga livet, är naturligtvis en illusion. Inte minst i USA förblir stora folkgrupper ohörda därför att de inte har tillräckligt verbala talesmän. Men just detta är ett bevis på hur viktigt språket är för ett demokratiskt samhälle. Martin Luther Kings storartade retorik är ett underbart exempel på vad som händer när mångas tankar plötsligt ges en slående språklig form. Sällan har man upplevt språkets makt så intensivt som då.

Detta var också ett exempel på god retorik genom att det på ett trovärdigt sätt förenade emotionalitet och rationalitet. Det handlade om konkreta och praktiska reformer, och samtidigt bars budskapet fram med känslor som gav resonans hos stora folkgrupper. Denna samverkan mellan huvud och hjärta är något som alltför ofta saknas i vår egen kultur, där förnuft och känsla så lätt förvisas till skilda sektorer utan inbördes relevans. Men en sådan samverkan är en förutsättning om ett meningsfullt samtal mellan makthavare och folk skall komma till stånd. Här har skolan och medierna ett tydligt ansvar.