Det onda som etiskt problem

Det onda hör till den mänskliga existensens hårda realitet och därmed är det omöjligt att förneka det eller att förtränga det. Bland filosofins alla dunkla problem tycks det vara det dunklaste. Det onda kan ses, vi kan räkna med det och vi kan ställa oss i dess tjänst. Nutidsmänniskans förhållande till det onda som människor dagligen begår och utstår gör henne mer än tidigare beredd att instämma med Voltaire eller Schopenhauer, när de säger, att denna värld är den sämsta av alla möjliga världar. I slutet på det senaste århundradet har det onda visat sig på många områden: i utsugning och fattigdom, miljöförstörelse, hat och våld människor emellan. Denna ondska har olika orsaker. Den ligger i vår kulturs historia, i samhällsförhållanden och i många yttre omständigheter och slutligen och allra mest också i oss själva.

Men vad är då det onda? I en diskurs om det onda måste man för det första skilja mellan det s.k. fysiskt onda (som hela skapelsen lider under) och det moraliskt onda. I motsats till det fysiskt onda är det moraliskt onda förankrat i människans fria val. Det är först det moraliskt onda som utgör ett specifikt mänskligt problem. Ett sådant ont visar sig i varje destruktiv kraft i en människas liv eller i det gemensamma samhällslivet och det förvandlar teodicéproblemet till ett antropodicéproblem.

Problemet med det moraliskt onda

Det moraliskt onda har sin grund i människans handlingar och sorterar därför på ett eller annat sätt under människans ansvar. Bakom det obestämda uttrycket ”på ett eller annat sätt” döljer sig insikten om att det finns en individuell ond makt som förför på ett sätt som det inte kan finnas ett konkret individuellt ansvar för. Det moraliskt eller etiskt onda hotar och förstör människans själ, söndrar mellanmänskliga förhållanden ända in i det område som vi kan kalla det strukturellt onda. Ett sådant moraliskt ont blir övermänskligt, universellt, kosmiskt.

I denna artikel vill jag inte ta upp de principer som redan behandlats av andra samtida filosofer i debatten om det moraliskt onda och problemet med den fria viljan, utan jag fokuserar här en gränsfråga – frågan om det onda, om förbrytelsen och om ett möjligt svar på detta, nämligen förlåtelsen. Orsaken till detta ämnesval kan spåras i mitt eget ursprung, nämligen sydöstra Europa och i den erfarenhet som vi gjort där under den senaste tiden.

Människosläktets historia är dränkt av blodet från många oskyldiga som blivit offer för våld. Man kan naturligtvis också där tala om lidande som inte har sitt upphov i någon människa; men det våld som en människa vållar en annan – det är alltid förbundet med någon som utövat det – det är betydligt smärtsammare.

Varifrån kommer ett sådant moraliskt ont? Denna fråga är ständigt närvarande djupast i mänsklighetens historia. Den frågan utgör impulsen för mycket sökande efter ett svar. Det filosofiska famlandet i mörkret, sökandet efter det ondas ursprung, är av sekundär betydelse. Det är mycket viktigare att befria sig från den smärta och det lidande som det onda har förorsakat.

Problemet med det onda är att när det drabbar en, så verkar det onda självt utgöra det enda möjliga sättet att besvara det onda. Det onda skall vedergällas med det onda. Men detta är förvisso inte det enda möjliga svaret. Hur kan man då befria sig från det onda? Förlåtelse är utan tvekan ett viktigt svar på det onda. Det är just i detta ljus som jag vill jag belysa strukturen hos det moraliskt onda och närmare bestämma betydelsen av förlåtelse.

Offret och det ondas struktur

Det onda kräver ett svar och det svar som infinner sig först är vedergällning. Ondska framkallar inte bara lidande och smärta utan tycks också vara det enda motmedlet. Lidandet och smärtan kommer att upphöra när det ondas ursprung angrips med ont. Så presenterar sig det onda som lösningen på det onda. Det lidande som framkallas av det onda, utan att det belastas av skuld, blir till en tillräcklig och berättigande orsak för det nya onda som läggs till det ursprungliga onda. Också mot sin vilja tycks för offret det onda bli den enda utvägen ur det onda. Även utan att vilja det svävar offret i fara att hamna i det ondas spiral och detta även om man vill befria sig från det.

Men detta är inte den enda effekt som det utförda onda åstadkommer hos offret. Bortsett från lidande och smärta, bortsett från försöket att skaffa det ondas ursprung ur världen, stannar tiden för offret. Den tid då det onda skedde blir till tidsangivelse och måttstock för hans eller hennes tid. Ideligen ser sig offret tvunget att återvända till den tid då det onda skedde. Hon är tvungen att tänka tillbaka på det som skett och utforska det och allt detta endast genom det prisma som den ondska som drabbat henne utgör. Hela livet och alla relationer mäts på en gång med det erfarna ondas mått. Det oupphörliga återvändandet innebär ändå inte alltid en befriande konfrontation med det onda som vederbörande lidit. Som en upprepad erfarenhet är det i verkligheten en idelig frestelse att fly bort från det onda som lidits. Som om offret inte kunde bli fri från det förgångna, som om konfrontationen med det inträffade onda vore en källa till än större rädsla.

Ett sådant ambivalent förhållningssätt till det onda som man vederfarits alstrar en känsla av vanmakt och bindning till det förgångna. Det onda är inte bara det våld som man genomlidit, det onda är också tvånget att ideligen återvända till det som skett. Det onda är inte bara passivitet och maktlöshet i den stund då våldshandlingen begicks, det onda är också oförmågan att i tanken befria sig från det onda som skett, liksom också oförmågan att därvidlag ändra något. Det onda fortsätter alltså att leva sitt liv också när man inte längre är omedelbart utsatt för det.

Att inte kunna glömma är inte bara detsamma som att förfoga över en otillräcklig vilja utan det innebär också ett lidande i sig att vara utlämnad åt lidandets krafter, som utövar sin makt över oss.

Bunden vid det förgångna tycks offret leva som lösgjord från livet och världen. Hennes liv blir ett liv i frånvaro. Allt koncentrerar sig på det onda som skett och hela livet blir till en oupphörlig brottning med det som förevarit för att söka en utväg ur den påtvingade bindningen till det förflutna. Den förnedring som blir följden, den totala vanmakten och detta att inte förstå orsaken till det onda, känslan att samma onda kan upprepas, liksom behovet att en gång för alla utsläcka möjligheten till ett upprepande av det onda som tidigare skett, önskan om vedergällning som det enda sättet att besvara våldsverkaren, kravet på ersättning för liden skada och i de flesta fall omöjligheten att förstå gärningsmannen: i offrets person ger allt detta upphov till en osynlig mur bakom vilken vedergällningen gömmer sig – ofta under ett annat namn och som den enda lösning som erbjuds.

Men vad hjälper det med vedergällning? Vedergällningen lovar en utväg och befrielse från bundenheten till det förgångna. Att glömma är omöjligt, att leva fixerad vid det förgångna är likaså omöjligt.

Finns det utifrån offrets perspektiv någon möjlighet att avstå från vedergällning? Att säga till offret att gärningsmannen inte är lika med det onda som skett och att hon inte har någon rätt till vedergällning, att rätten ligger i händerna på den andre och inte i hennes, leder till att offret blir misstänksamt och känner sig missförstått. Hon upplever att hon anklagas för det lidande som hon har lidit, att brottslingen blir rättfärdigad, och att man helt enkelt vill frånta henne den status som det innebär att vara offer.

Det onda ur förbrytarens perspektiv

Medan offret tenderar att se den absoluta källan till det onda i förbrytaren, är det den som begått det onda som på sätt och vis är det verkliga offret för det onda. Det är nämligen värre att tillfoga lidande än att bli tillfogad lidande. Så till vida är den som gjort ont mer skadad i sin personlighets innersta kärna. Om det onda hade sitt absoluta ursprung i människorna som gärningsmän och om förbrytaren vore den absoluta utgångspunkten för det onda, då vore det lätt att ringa in det onda. Att en människa skulle eftersträva det onda för dess egen skull händer inte ofta, om det över huvud taget händer. Den klassiska grekiska teorin om våra handlingar och även den teori som Thomas av Aquino företrädde avvisar som bekant denna möjlighet. Om det skulle förekomma, kan detta demoniska onda bara vara en följd av ett långvarigt och hängivet umgänge med det onda. Likställandet av det onda med förbrytaren förhindrar oss att förstå det ondas logik. Det onda uppträder aldrig i sin rena form. Det är en mästare på förvandling och lögn. Därför går det onda och lögnen alltid hand i hand. Människan gör knappast det onda av övertygelse, hon gör inte det onda för det ondas skull. Ofta ger hon sig in på det onda för att hon hoppas på något gott, hon begår det med övertygelsen att det onda låter sig försvaras, närmare bestämt hon begår det snarare av rädsla för det onda som hotar henne. Den som begår det onda erfar först efteråt att hon fallit offer för ett bedrägeri.

Till en våldshandling eller ett ont dåd hör ofta rädsla. Utifrån den persons perspektiv som begår detta onda är det oviktigt om rädslan har sin grund i verkligheten eller om den endast är inbillad. Likgiltigt varifrån rädslan kommer, resultatet blir alltid detsamma. Rädslan griper medvetandet. Eftersom rädslan står i nära förbindelse med medvetandet kommer den i verkligheten alltid att finna något som den kan projicera i medvetandet. Ja, det är i själva verket svårare att förhålla sig till en endast imaginär rädsla. I regel föds rädslan för det onda i fantasin, genom att sådana föreställningar åberopas som alstrar rädsla och i vilka det onda framställs som ett försvar mot det onda. På så sätt tycks offer och gärningsman stå i ett likartat förhållande till det onda. Offret vill göra slut på det lidande som det onda alstrat och upphovsmannen till det onda vill förhindra det möjligt onda. Skillnaden består naturligtvis däri att offret faktiskt drabbas av det onda, medan gärningsmannen rättfärdigar sitt onda med rädslan för det möjliga, men alltså overkliga onda.

Föreställningen och spelet med möjligheter är den näring med vilket det onda närs. Förbrytaren slåss med föreställningar då han projicerar hotbilder av orsaken till det onda på det oskyldiga offret för att i förväg rättfärdiga det onda som motvärn mot det möjligt onda.

Kampen mot föreställningen slutar med att de oskyldiga offren faktiskt tillfogas det onda. Därmed blir alla nya benämningar av offret begripliga, omvandlingen från offer till monster, hur dessa beskrivs som farliga och likaså det de anklagas för. Det onda formar – innan det skett – om offret till att ingå i en föreställning där själva förbrytelsen inte längre ser ut som en förbrytelse utan som en heroisk handling. Förvandlingen av offret till ett monster som man måste försvara sig mot rättfärdigar skenbart brottet och detta till och med innan det har begåtts.

Det kan hända (och det händer ofta) att förbrytare medan de begår sin gärning inte ens erkänner att de gör någonting ont. Man skall inte glömma bort att de största förbrytelserna begås eller har begåtts som en plikt eller en förpliktelse, att de döljs genom banaliteter och att de rättfärdigas genom olika ursäkter.

Varför detta behov att ideligen rättfärdiga det som begåtts och dölja det bakom banala bortförklaringar? Det onda, som en gång begåtts bakom det godas mask eller åtminstone under förevändningen av att vara ett försvar mot det möjligt onda, präglar gärningsmannen så att han ideligen måste tillgripa samma försvarsmekanismer. Det outhärdligt onda, som en gång begicks under en sådan förevändning, måste motiveras på nytt och detta genom att det outhärdligt onda täcks över av nya förbrytelser. Och så fortsätter ondskans spiral. Ju mer det onda döljs av nytt ont, desto större blir behovet av nytt ont. Ju starkare strävan är att rättfärdiga det ursprungliga onda med nytt ont, desto större blir denna ondska.

Det är motsägelsefullt men sant att för den som begått det onda (gärningsmannen) kan den bästa och den mest övertygande legitimeringen endast härröra från offret självt. Ingen kan rättfärdiga förbrytelsen (förbrytaren) så bra som offret som svarar med samma mått och på samma sätt.

Föreställningen om offret som ett monster, som man skall befria sig från, blir samtidigt en verklighet som i brottet omvandlas till en akt av försvar och heroism. Det onda som begås som svar på det onda ges legitimitet av det ursprungliga onda. Så sluter sig cirkeln åter. Det onda fortsätter som en följd av det onda. Då offret genom att besvara det onda med ont rättfärdigar sig med det onda som lidits finner gärningsmannen i offrets svar legitimitet för sitt eget onda.

Men att besvara det onda med våld betyder inte alltid att besvara det onda med ont. Inte all våldsanvändning är ond. Våldet som svar på det onda blir ont i det ögonblick då målet för det onda inte längre är att sätta stopp för det onda utan att vedergälla det tillfogade onda. Det våld – i sig nödvändigt – med vilket i bestämda situationer våldsdåd skulle kunna bromsas upp, kan övergå i liknande våldsdåd som det som man hade för avsikt att göra slut på.

Det onda och problemet förlåtelse

Filosoferna har sagt att människan är en varg, att kriget är ”alltings fader” och att livet inte är något annat är än en kamp. Diktare och romantiker av alla de slag drömmer idag om en tid då ingen människa utövar våld eller ondska mot någon annan människa. Det är gott att tänka så. Men livet är brutalt. Ofta tänker vi också själva (som Nietzsche har sagt) att det ringa onda, den lilla hämnden är mänskligare än det stora goda och den storslagna förlåtelsen. Men hur är det då med förlåtelse?

Mer än väl känt är att Freud kom till slutsatsen att förlåtelse är något oförnuftigt och inget som man mäktar med och att budet att älska sin fiende är absurt. På liknande sätt anmärkte Henrich Heine: ”Jag har en stilla önskan. Den är: en anspråkslös koja med en skön säng och god mat … I fönstret blommor, framför dörren ett yppigt träd. Och om den gode Guden vill göra mig fullkomligt lycklig kommer han att erbjuda mig glädjen att få uppleva hur sex eller sju av mina fiender hänger i trädet. I detta tillstånd vill jag mycket gärna förlåta dem alla de missgärningar som de begått mot mig. Ja, man skall verkligen förlåta sina fiender, men inte innan de är döda.” Är då budet att älska sin nästa och sin fiende verkligen så oförnuftigt som Freud menade eller så hånfullt som Heine beskrev? Står vi här inför ouppnåeliga krav? Många gånger fastslår vi besvikna att ribban ligger för högt när kravet är förlåtelse. Det vore mer realistiskt att framhärda på en rättvisans nivå: Ont för ont; öga för öga; tand för tand. Den i Gamla testamentet och i andra arkaiska samhällen förutsatta jus talionis tycks ligga närmare en sådan realistisk mänsklig hållningen än det väldiga förandligade kravet från Jesus att förlåta utan förbehåll.

Givetvis kan det inte vara tal om att förlåta så länge som våldet pågår. Och det finns ingen förlåtelse som utgör ett automatiskt svar på det onda. Att förlåta betyder inte att förvandla sig till en förlåtelsemaskin. Vad betyder det då egentligen? Att förlåta betyder att medvetet och viljemässigt göra sig fri, att ett övergrepp eller en förolämpning, att något ont eller en missgärning måste sonas genom förlåtelse. Med andra ord betyder det visserligen inte att frita den skyldige från skuld, men att annullera följden av skulden. Den som förlåter ger alltså, offrar, går utöver en strikt rättvisa för att slippa ur ondskans kretslopp.

Liksom det onda står i förbindelse med den som gjort ont och med offret, så skall också förlåtelsen ses i förhållande till dessa båda: i förbindelse med den som begått det onda och i förbindelse med offret.

Förvisso kan bakom ett resonemang om förlåtelse döljas att gärningsmannen önskar att lätt bli kvitt skulden, eller lämna det onda ostraffat åt glömskan. För offret däremot kan diskursen om förlåtelse innebära en extra belastning.

Etymologin bakom ordet ”förlåta” i romanska (con-dono, per-dono, par-don) och i germanska språk (Ver-gebung, for-giveness) innehåller alla ett ord för gåva och det syftar på att förlåtelsen är en gåva som offret ger till den som gjort det onda (förbrytaren). Förlåtelsen ses på detta sätt som ett frivilligt avstående i ett skuldförhållande där den som gjort det onda får en gåva av offret. En sådan uppfattning av förlåtelse kan leda till missförstånd. Även om den som har begått det onda också vore i stånd att ersätta alla skador som han förorsakat genom sitt onda skulle det alltid kvarstå en rest vars amortering endast kan ske med förlåtelse. Ingen kan utplåna det onda som tillfogats, dvs. förbrytelsen. Förlåtelsen förlorar med andra ord inte sin mening ens när skadan ersätts och det onda som gjorts korrigeras. Förlåtelsen är alltså ingen nödvändig följd av ersättningen av skadan. Att det onda har begåtts kvarstår som ett outplånligt faktum, som bara offret kan förlåta. Därigenom blir det som verkligen begåtts förlåtet och inte ett påhittat ont.

Dessutom blir även det förlåtet som inte kan glömmas bort. Det bortglömda kräver varken förlåtelse eller straff. Förlåtelsen beskriver följaktligen en förbindelse med förbrytaren och utplånar inte det onda som begåtts. Förlåtelsen kommer den som gjort ont till godo för hans egen skull och inte för det ondas skull som han har gjort.

När man talar om förlåtelse som en relation mellan offret och förbrytaren måste det framhävas att det finns gränser även för denna. Förlåtelse som ett efterskänkande av en skuld, som en offrets frivilliga gåva till den som gjort ont (förbrytaren), är inte genomförbar om inte offret kan välja mellan bestraffning och förlåtelse. Att åstadkomma denna förbindelse är inte möjligt om förbrytaren inte erkänner det onda som begåtts, inte visar någon ånger respektive ingen vilja att korrigera vad han har förstört och om han inte ber om förlåtelse. Möjligheten att förlåta uppfattat som ett återställande av en förbindelse finns inte där det inte finns utrymme för ett fritt val för offret.

Förlåtelsen kommer från offret och den som gjort ont (förbrytaren) befinner sig på sätt och vis i hennes hand. Förlåtelse betyder att skilja förbrytaren från det onda som han har gjort. Bara offret kan göra det. Den som begått det onda (förbrytaren) kan själv inte utplåna det onda, han kan inte själv skilja mellan sig och det faktum att han tillfogat en annan människa ont. Detta lämnar självklart möjligheten å ena sidan för offret att förlåta eller inte förlåta och å andra sidan kräver det av förbrytaren (den som begått det onda) att han ber om förlåtelse samtidigt som han erkänner skulden och erbjuder gottgörelse.

Friheten och det onda – förlåtelse som befrielse

Ser man till det faktum att offret genom det onda är bundet vid det inträffade onda handlar förlåtelsen i första hand om offret självt och den innebär då offrets befrielse från bundenheten vid det förgångna. Förlåtelsen är med andra ord en akt som befriar offret från tvånget att betrakta hela sitt liv genom det prisma som utgörs av det onda som han lidit.

Varifrån kommer då kravet på förlåtelse? Om det bara kom utifrån, om det vore ett krav som pålagts offret av en yttre institution eller av moraliska skäl, skulle det ha en bismak av tvång. Förlåtelsen är ingen ersättning för skadan och det vore faktiskt att våldföra sig på offret inför den som har begått det onda (förbrytaren) i den mån som denne inte ber om förlåtelse, om förlåtelsen bara skulle innebära att förbrytaren får förlåtelse. I så fall skulle kravet på förlåtelse endast komma utifrån och det skulle bara röra det yttre.

Kravet på förlåtelse kommer inte utifrån. Det uppstår ur djupet av den kränkta människan. Vanligtvis uppträder det i en negativ form som en vägran att förlåta som uttalas under omedelbart inflytande av den tillfogade orätten: ”Det kommer jag aldrig att kunna förlåta!” Uttalandet om det omöjliga i att förlåta visar att önskan om vedergällning möjligen inte är den första reaktionen på det onda. Den första reaktionen är omöjligheten att förlåta. Denna omöjlighet artikulerar i grund och botten omöjligheten av att kunna glömma bort, tyngden i det som skett, och det ofattbara i det orättfärdiga onda; den uppstår ur smärtans tyngd.

Att inte kunna förlåta betyder först och främst att vara drabbad, att känna smärtan som ett hugg i köttet eller i benen, som ett hugg som man inte kan glömma. Det betyder vidare inte bara att känna smärta utan också att känna närvaron av den som tillfogat smärtan. Att inte kunna förlåta betyder inte omedelbart att vara tvungen att bära med sig lidandet livet ut. I lidandets ögonblick söker vi redan en utväg ur det –som om vi redan kämpade för att inte identifiera oss med lidandet. Ändå betyder detta, att inte kunna förlåta, att betrakta förbrytaren genom lidandet, att likställa lidandet med den som har tillfogat det. Uttalandet att det är omöjligt att förlåta verkar peka på det föregående kravet, efter det att man skiljt själva lidandet från den som har tillfogat det.

Uttrycket att det är omöjligt att förlåta är bara ett svar på det positiva kravet på förlåtelse. Detta krav kommer, som jag tidigare påpekat, inte utifrån. Förlåtelsen har inte det primära syftet att lösa gärningsmannen från det ondas följder och från ansvaret för den begångna handlingen. Det primära målet med förlåtelse är att offret skall tillfriskna och befrias från lidandet, för så länge såren inte är läkta förmår människans hjärta inte bli så öppet som det nödvändigtvis måste vara för att förlåtelsen skall bli verklig.

Förlåtelsen som en befrielse från bundenheten vid det förgångna beror inte på den som har gjort det onda. Förlåtelsen betyder nämligen i första hand att avstå från vedergällning och från att ge tillbaka med samma mynt. Om så inte är fallet blir förlåtelse i betydelsen förbindelse mellan den som begått det onda (förbrytaren) och offret otänkbar. Är önskan om vedergällning och en hatisk bundenhet vid den gärningsman som begått det onda – att vara besatt av honom – då är just detta att avstå från vedergällning och hat det första steget i att skilja mellan gärningsmannen och det onda som begåtts. Redan detta första steg är ett steg på förlåtelsens väg.

Först utifrån förlåtelsen uppfattad som offrets befrielse från bundenheten vid gärningen blir det begripligt hur det är möjligt att förlåta och att samtidigt kräva en bestraffning av brottet, hur det är möjligt att förlåta och att kräva skadestånd. Förlåtelsen syftar på befrielsen från det förgångna och befrielsen från straffet syftar på framtiden så som vedergällning syftar på det som redan skett.

På det hela taget måste man slutligen anmärka att förlåtelse inte är någon viljeakt och att förlåtelse inte kan framtvingas genom en inre viljeansträngning. Den kan bara mogna i den förfördelade människas själ som gett sig ut för att söka efter sin egen hälsa. Därför liknar den uppnådda förlåtelsen alltid en oväntad gåva.

Förlåtelsen är inte i första hand offrets gåva till förbrytaren, utan en gåva med vilken offret först gör sig själv till en gåva. Förlåtelsen öppnar horisonter och nya möjligheter, befriar från bundenheten vid det förgångna och är en gåva som offret kan överlämna åt den som har begått det onda som en fri gåva om denne anhåller om detta.

En sådan öppning betyder ett synligt framsteg i förhållande till det primitiva kravet på vedergällning. Förlåtelsen bryter nämligen upp den onda cirkel i vilken det en gång begångna onda ideligen finner nya offer. Eller mer precist formulerat: förlåtelsen är en akt där människan genom sitt beslut besegrar det onda och hatet. Förlåtelsen är den enda reaktion som inte är någon ren re-aktion, inte något rent tillbakasyftande. Den tillför något oväntat nytt. Den frikopplas från den som har åstadkommit den genom att den befriar både den som förlåter och den som blir förlåten från konsekvenserna av det begångna.

Därför kan man säga att den autentiska förlåtelsen endera är fri eller också finns den inte alls. På detta pekar också nyare filosofisk litteratur då den skiljer mellan två slags förlåtelse som här betecknas som a) effektiv förlåtelse och b) förlåtelse från hjärtat.

Just som den själv säger är den effektiva förlåtelsen ”en medveten viljeakt”. Den effektiva förlåtelsen koncentrerar sig på det yttre (materiella skador eller på sakförhållanden) och på den formella relationens struktur och inte på den inre inställningen eller på känslorna. Ord som människor uttalar kan accepteras som förlåtelse. Men ensamma brukar de inte åstadkomma någon förändring i själen. I utväxlandet av ord och fraser betyder den effektiva förlåtelsen vanligen ingen förändring av inställning eller känslor.

När förlåtelsen berör den personliga sfären eller befinner sig i ett religiöst sammanhang där människorna känslomässigt är starkare förbundna med varandra föreligger en moralisk eller religiös förpliktelse som gör att den effektiva förlåtelsen också kommer att omfatta en förlåtelse som kommer från hjärtat. Här rör det sig om den sanna förlåtelsen som så blir en akt av verksam kärlek. Vad betyder det?

Den verksamma kärleken är självständig och förmår distansera sig från sig själv, en akt som erkänner den andre som den andre och som på så sätt förverkligar sig i ett moraliskt medvetande. Kierkegaard har kommenterat denna akt på följande sätt: ”Som den som i det synliga i tron tror på det osynliga, så tror också den som älskar, när han förlåter, att det som han sett har försvunnit ur världen. I båda fallen rör det sig om tro. Avundsvärd är den människa som älskar: hon tror att det som hon kan se ändå inte existerar” (Kierkegaard). För logiken är detta obegripligt. Den som handlar och handlingen kan inte skiljas åt. Ingen kan ta bort verket från en annan, något som skapats av någon är outplånligt. Men förlåtelsen förmår göra det omöjliga möjligt. Den skiljer människorna från deras verk och förhindrar på så sätt att gärningsmannen och felandet identifieras med varandra. På så sätt är befrielse från det onda en ny början på det goda.

Därför kunde Augustinus, som var en stor expert i debatten om det onda, i inledningen till sin bok om etik säga: ”Älska och gör vad du vill. Om du tiger, tig av kärlek, om du varnar för något, varna av kärlek, ty från denna rot kan inget annat än det goda växa.”

Översättning: Anna Maria Hodacs