Att resonera med skeptiker

Den mest radikala invändning som kan anföras mot människans anspråk på äga kunskap om verkligheten är att verkligheten skulle kunna gestalta sig precis som den gör för oss, men likafullt kunna vara bedräglig. Om vi inte kan utesluta möjligheten att all vår erfarenhet i själva verket är en dröm – eller att vi förleds av en ondskefull demon; eller att vi är hjärnor i näringslösning som en galen vetenskapsman manipulerar med artificiella medel – så tycks också våra anspråk på att äga kunskap om verkligheten vara förfelade. Alltsedan filosofins tillblivelse i det antika Grekland har filosofer kämpat mot detta slags skeptiska argument.

Skeptikerns argumentation tar vanligtvis sin utgångspunkt i att vår perception ibland endast återspeglar subjektiva faktorer. Faktorer som drogpåverkan, vakenhetsgrad påverkar t.ex. om våra sinnen ger en tillförlitlig bild av verkligheten eller ej. Hur kan vi då, frågar skeptikern, vara säkra på att våra sinnen inte vilseleder oss också vid de tillfällen då vi litar på dem? Den som vill bemöta skeptikern med filosofiska argument hamnar dock i ett besvärligt problem. För hur kan vi någonsin vara säkra på att de premisser vi använder i argumentationen inte själva är uttryck för en förvrängd verklighetsbild? Det vill säga: hur skall vi kunna utesluta möjligheten att inte en ond demon förleder oss att tro att vår premisser är sanna, när de i själva verket är falska? Om vi tvingas anföra ytterligare argument för våra premissers sanning riskerar vi snart att hamna i en oändlig regress. Men nöjer vi oss med de premisser vi har, så måste dessa – för att argumentet mot skeptikern skall hålla streck – vara självevidenta. Det är dock svårt att föreställa sig en trosföreställning så säker att vi överhuvudtaget inte kan tänka oss att den skulle kunna ha sitt ursprung i en ond demons eller en galen vetenskapsmans manipulationer. Den skeptiska utmaningen tycks, med andra ord, obesvarbar.

Den walesiske filosofen D. Z. Phillips, som framför allt gjort sig känd som religionsfilosof i den senare Wittgensteins efterföljd, har i en introduktionsbok till filosofin Filosofi – en presentation. Skepticismens utmaning tagit upp kampen mot skeptikern. Boken undersöker de uttryck skepticismens utmaning tar sig i förhållande till själslivet och yttervärlden, moralisk och politisk plikt, estetiska värden samt Guds existens.

Ett särdag med Phillips framställning är att varken filosofer eller filosofiska riktningar omnämns – tanken är att argumenten skall tala för sig själva. Man behöver dock inte läsa särskilt långt innan man förstår att det är den senare Wittgensteins filosofi – och särskilt hans begrepp ”livsform” – som skall få skeptikern på fall. Svårigheten är dock att den senare Wittgenstein aldrig gav några definitioner av de centrala begrepp han arbetade med. Lärjungen är, som bekant, inte förmer än mästaren, och begreppet ”livsform” ges heller aldrig av Phillips någon närmare precisering. Uttolkningen av begreppet är bland Wittgensteinkännarna dessutom notoriskt omtvistad.

Som jag förstår Phillips vill han ge begreppet ”livsform” en sociologisk innebörd, enligt vilken beskrivningen av en livsform är en beskrivning av ett folks sätt att leva; dess vardagliga aktiviteter; dess konst, dess världsbild etc. Phillips undviker nu problemet med att argumentera mot skeptikern genom att hävda att skeptikern inte skall bemötas genom att vi kommer med motpåståenden om de filosofiska sakfrågor vi diskuterar, t.ex. möjligheten av kunskap om andra medvetanden, utan genom att vi istället visar att skeptikerns ifrågasättande misslyckas med att göra rättvisa åt de livsformer han redan är del av. Skeptikerns ord, menar Phillips, saknar tillämpning i någon konkret livsform som skulle kunna ge dem mening. Han ansluter sig således till den av Wittgenstein anvisade terapeutiska metoden enligt vilken filosofiska problem skall lösas upp snarare än lösas. Phillips angriper grunden för skeptikerns tvivel – tanken att man kan kritisera kunskapsanspråk utanför en konkret livsform – istället för att anföra motargument mot honom.

Svårigheten att förstå resonemanget fullt ut måste dock skyllas på Phillips själv, som aldrig blir särskilt tydlig. Det är i själva verket anmärkningsvärt att man i en introduktionsbok till filosofin inte närmare förklarar vilken funktion ett för resonemanget centralt analytiskt instrument har. Ofta är det också genom boken svårt att se vari den skeptiska utmaningen egentligen består.

Kritiken bör inte dölja det faktum att boken även innehåller flera intressanta iakttagelser och insikter. Risken finns bara att dessa förbehålls dem som redan stiftat bekantskap med filosofin på annat håll.