Är jag verkligen intelligentare än hunden?

Om någon skulle hävda att från och med nu kommer evolutionen inte äga rum i organiska kolföreningar som har den egenheten att de bryts ner och omvandlas, i dagligt tal är dödliga – utan att evolutionen nu övergått till bättre material i form av silikon och siffror – då skulle vi förmodligen anse att det var fråga om en parodi, eller satir på en övertro på vetenskapliga framsteg. Det är också den känslan som fyller läsaren av den kände hjärnfysiologen John R. Searles bokrecension av Ray Kurzweils bok The Age of the Spiritual Machine: When Computers Exceed Human Intelligence (Viking, 1999).

Boken är en fördjupade reflektion över den lag för integrerade kretsar som formulerades av George Moore och som säger att den förbättrade kretskortstekniken i datorer-na kommer att medföra en expontentiell ökning av datorernas arbetskapacitet, men boken lider av klara svagheter i argumentationen på grund av att Kurzweil inte tar hänsyn till den mångtydighet som vidlåder begreppen intelligens och beräkning.

Enligt Kurzweil kommer vi mycket snart att ha tillgång till datorer som vida överstiger den mänskliga förmågan att göra beräkningar och hantera stora informationsmängder: att hitta de rätta kombinationer och tillämpa dem åter och återigen. Detta är intelligens enligt Kurzweil, såsom Searle presenterar det. Det finns inget lösbart problem som man inte kan lösa med hjälp av en dator. Om detta är sant så menar Kurzweil att vi inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att kunna få hela vårt nervsystem inscannat i en dator och optimerat med hjälp av experter så att vi med nanoteknologins hjälp kan bygga upp en ny människa, atom för atom, molekyl för molekyl. Som individer kommer vi inte längre att vara dödliga och skulle vi göra något så dumt som att bli sprängda i luften kommer det alltid att finnas en säkerhetskopia på servern. Vi kommer också att kunna ändra utseende och andra karaktärsdrag på några sekunder. ”I ena minuten kan man se ut som Marlon Brando, i den andra som Marlene Dietrich.”

Det råder i Kurzweils värld ingen skillnad mellan människor och maskiner. De flesta nu levande människor kommer snart att bli maskiner, eller rättar sagt programvara. Vad skiljer en robot från en människa, undrar Kurzweil. Fördelarna som programvara kommer att vara många: bl.a. kommer vi att kunna läsa en bok på några sekunder. Det kommer att ta längre tid att borsta tänderna än att ta sig igenom Dantes Den gudomliga komedien.

Framtiden kommer dock inte att vara helt problemfri. Vad händer om vi låter göra tusentals kopior av oss själva? Vem äger mitt hus, min bil, min rösträtt – och vem är min maka/e gift med? Vems är körkortet? I Kurzweils sköna nya värld är virtuellt sex den naturligaste sak i världen, dessutom helt säkert och mycket bättre än det vanliga. Men trots det hävdar han, enligt Searle, att det även kommer att finnas virtuell prostitution som kommer att vara sladdlös, bredbandsbaserad och helt säker för dess utövare och ägare, vilka aldrig behöver lämna sina hem.

Efter denna underhållande inledning säger Searle att Kurzweil på allvar hävdar detta och att han påstår sig ha vetenskaplig grund för sina påståenden. Eftersom Kurzweil är en erkänd datavetenskaplig forskare och uppfinnare måste hans uttalande om den nuvarande tekniken tas på allvar. Hans retoriska knep är att citera sina egna tidigare förutsägelser om att en schackdator snart kommer att besegra världsmästaren i schack, vilket också skedde den 11 maj 1997 då Gary Kasparov besegrades av IBM:s Deep Blue. Detta är enligt Kurzweil beviset på att datorerna har blivit intelligentare än männi-skan.

Det är lätt att tro att bara för att en människa spelar schack med en dator så pågår hos båda samma sorts mentala process. Så är det inte, hävdar Searle. Deep Blue vet inte ett dyft om schack, har inget som helst intresse av det, förstår inte vad det är som skiljer en bonde från en häst, en löpare från torn. För datorn är de endast manipulerbara symboler, grundade på två siffror, en etta och en nolla, i en i och för sig imponerande mängd. Och det är just det sistnämnda som gör datorn överlägsen människan i schack. I varje given situation finns det ett givet antal möjliga drag, vilka i kombination med andra drag ger ett mycket stort antal kombinationsmöjligheter, vilka efter ett tag blir astronomiskt många och gör det omöjligt för en mänsklig hjärna att hålla reda på. Det var här, i själva beräkningsmomentet som Deep Blue var överlägsen Kasparov. Med tillgång till 200 000 000 schackställningar i sekunden och en förmåga att se 40 drag framåt kunde datorn överväga flera miljarder möjliga ställningar, medan Kasparov fick nöja sig med ett par hundra.

Den egentliga matchen utkämpades dock inte mellan datorn och Kasparov utan mellan Kasparov och IBM:s tekniker och programmerare. Vad hjälper det en dator om den har tillgång till alla schackställningar i universum, men saknar förmåga att rangordna dem? Därför hade Deep Blue enligt de hemlighetsfulla teknikerna en värderingsfunktion som tog hänsyn till 8 000 olika faktorer.

Enligt Searle hävdar Kurzweil att Deep Blue verkligen tänkte när den spelade mot Kasparov. I så fall var det inte på schack, säger Searle -– inte ens på de siffror som representerade de numeriska värden som angav de olika schackställningarna och pjäserna, helt enkelt därför att de inte säger datorn något, endast de människor som programmerat den.

Somliga tyckte sig i Deep Blues seger över Kasparov se ett angrepp på den mänskliga värdigheten. Searle hävdade redan då att vilken miniräknare som helst kan slå en matematikprofessor i aritmetik. Däremot var Deep Blues seger ett uttryck för en fantastisk prestation i fråga om hårdvara och mjuk-vara.

Den begreppsliga förvirring som Kurzweils bok ger uttryck för, enligt Searle, inte författarens fel utan typisk för den s.k. IT-kulturen, av vilken artificiell intelligens är en del. När det gäller det mänskliga tänkandet och dess processer i hjärnan spelar beräkningshastigheten ingen som helst roll.

Det första fel som Kurzveil gör sig skyldig till, enligt Searle, är att han blandar ihop en datorsimulering av ett fenomen med ett kopierande eller återskapande av samma fenomen. Var och en som överväger möjligheten att ladda ner ”sina program och databaser” i en dator borde fundera över om datorn därefter kommer att ha något medvetande eller inte. Kurzweil hävdar att datorerna snart kommer att hävda att de har ett medvetande, och att de kommer att delta i diskussionerna om detta medvetande, men Searle påpekar att bara för att en dator skriver: ”Jag är medveten” betyder detta inte att den faktiskt är det.

Den avgörande skillnaden mellan mänskligt tänkande och datorsimuleringar är den att en mänsklig hjärna framkallar medvetande genom en serie neurobiologiska processer i själva hjärnan. Det datorn gör är att skapa en symbolisk modell av denna process. Men datorns modell förhåller sig till mänskliga medvetandet som en datasimulering av magen förhåller sig matsmältningen. Ingen tror sig kunna köra en perfekt datasimulering av matsmältningen och bjuda datorn på pizza.

Förklaringen till detta är helt enkelt att datorer inte är utformade för att vara medvetna. De är gjorda för att hantera symboler matematiskt. De är inte gjorda för att duplicera de faktiska krafter som ger upphov till medvetande.

Searle anser inte att det skulle vara omöjligt att konstruera ett hårdvarusystem som kan kopiera de krafter som producerar medvetande utan att använda neuroner (som hjärnan), men då räcker det inte med beräkningsförmåga.

Det andra felet är, enligt Searle, sammanblandningen av processer som inte kräver en underliggande medveten orsak, som molekyler, berg och rörliga kontinentalsocklar och sådana processer som grundar sig mänsklig tankeverksamhet och medvetna agenter: pengar, äktenskap, statskick och fotbollsmatcher.

I en mening är jag intelligentare än min hund: jag kan göra saker som han inte kan, men det betyder inte att, bara för att mitt armbandsur, min fickkalkylator eller mobiltelefon är bättre på räkna än både jag och hunden att de skulle vara intelligentare i sig. De är endast en kombination av kretskort utan inneboende medveten förmåga. I ett avseende kan vi säga att datorer är intelligentare än människor nämligen att de räknar snabbare, men de kan som sagt inte framkalla medvetande.

Searle hävdar också att begreppet beräkning (computation) är tvetydigt. Eftersom datorn ingenting begriper så förstår den inte heller vad den håller på med, det kan endast den som programmerat den göra. Beräkningen finns endast i betraktarens öga. Han går vidare och hävdar att inte ens DNA vet vad människan sysslar med i den meningen att det inte förstår de mänskliga, observationsberoende frågeställningarna.

Hjärnan är en maskin, enligt Searle, men en biologisk sådan. Rent teoretiskt borde det gå att konstruera en sådan, om vi bara visste hur den fungerade i sin helhet, som vi gör med hjärtat. Innan dess är det inte sannolikt att vi kommer att lyckas konstruera medvetande i icke-biologiskt material, hur snabbt och mycket datorerna än räknar.